Här på Göteborgs Stadsteater repeterades nyskrivna Om Kärlek, och vi var i premiärvecka inför Becketts Slutspel när beskedet kom att teaterhuset skulle stängas och att alla skulle gå hem. Vi som nu arbetar hemifrån fick lite tid att plocka ihop våra saker, förbereda oss på det som sedan kom att utspela sig, en massa mejlande och möten via streamingtjänster. Slutspels-ensemblen gick hem - liksom hejdade mitt i steget. Nu väntar en fåtölj i scenografen Alex Tarraguels märkliga scenrum på att Hamm ska komma och sätta sig igen. Vad gör vi med alla dessa inställda möten - de som inte kan utspela sig på vare sig Zoom eller Skype? Teaterrummets redaktion bad kritikern och skribenten Cecilia Djurberg att reflektera över vad som händer när inget händer. Sisela Lindblom, red.
Inställt. Detta för teatern så skoningslösa ord seglade upp som ett av kulturvärldens flitigast använda denna vecka.
I skrivande stund kämpar några få teatrar fortfarande på och försöker lösa sin verksamhet under den eskalerande coronakrisen med glesare publik och fri tillgång till handsprit. Runt om i världen undersöks möjligheterna till att streama föreställningar via internet och i sociala medier samlas teatrarna kring hashtaggen #TheShowMustGoOnline
Varje dag kommer nya besked om inställda föreställningar och teaterfestivaler. Trots möjligheten till digitala alternativa lösningar är det ett besked om fysiska möten som aldrig kommer att uppstå.
Allt fler teatrar står tomma.
Symboliken i en stängd teater, som står öde, utan sina skådespelare och sin publik, är tragisk på fler sätt än att det innebär ekonomiska förluster. För vad betyder det om ingen vandrar på de tiljor som föreställer världen?
Jag försöker hejda tanken innan jag ändå tvångsmässigt drar den till sin spets. Tomhet är ju ett hot mot själva existensen. Teatern, som i sin naturliga form uppstår endast i mötet med publiken, upphör helt att finnas till om inga människor samlas. En avfilmad föreställning blir faktiskt något annat. Något tillkommer med det tillagda mediet, något uteblir.
Exempelvis har forskning visat hur våra hjärtslag synkroniseras när vi tillsammans ser en teaterföreställning, vilket kan ge en fingervisning om hur emotionella upplevelser uppstår och sprids mellan oss flockdjur när vi är samlar oss i grupp.
Denna tomhet, när den kollektiva upplevelsen i teaterrummet uteblir, är svår att mäta. Vi kan känna effekten och saknaden av en utebliven teaterupplevelse, men att greppa omfattningen av vad en total nedsläckning av teaterlivet innebär är svårt, om man syftar på något annat än siffror över uteblivna biljettintäkter.
Den totala effekten av alla uteblivna teaterupplevelser är omöjlig att mäta. Även om siffran över spelade föreställningar skulle kunna mätas till noll motsvarar den inte hur stor förlusten är av de tankar och känslor som normalt uppstår i mötet mellan teatern och dess publik. Och inte förlusten av utebliven gemenskap och en stunds synkroniserad hjärtrytm.
Teatern är en kollektiv konstform som förenar oss, men den påverkar samtidigt individer olika eftersom både perception och förförståelse är individuell. Och trots sin flyktiga karaktär sår teatern frön till tankar och känslor som kan leva vidare i våra minnen och kroppar och dessutom förändras över tid. Också det är svårt att dokumentera med statistiskt säkerställda metoder.
Konstupplevelser sätter igång processer och tankar i mig som bara jag uppfattar. Eller kanske inte ens helt uppfattar. Teaterupplevelser blandas med alla möjliga andra minnen, upplevelser och erfarenheter jag får genom livet och de filtreras igenom det där som är jag.
Men vi lever ju i en tid då allt måste mätas.
Så: hur stor publik, hur många människor, drabbas, om precis all teater i Sverige ställs in?
Det visar sig att det inte heller är så enkelt att svara på. Jag inser att jag inte har en aning om hur många teatrar det finns i Sverige, trots att jag skrivit om teater i över 20 år. Och det är jag långt ifrån ensam om, märker jag, när jag försöker ta reda på det.
Jag kontaktar några experter på området.
Myndigheten för kulturanalys samlar in statistik och gör utredningar om svenskt kulturliv. De har påbörjat ett omfattande statistiskt arbete kallat Kulturdatabasen, som ännu inte är klart, och de har (ännu) ingen siffra över hur många teatrar det finns i Sverige.
De kan ändå tillhandahålla viss statistik om publiken från tidigare utredningar, som rapporten Kulturens geografi från 2019
I den finns dock bara uppgifter om landets 65 institutioner - inga fria grupper, inga privatteatrar - och publiksiffrorna gäller för 2016. Då gjordes 4 260 425 besök på sammanlagt 22 048 föreställningar och konserter hos landets scenkonstinstitutioner. I genomsnitt 11 672 besök per dag alltså.
Jag fortsätter att jaga siffror. Kulturrådet har statistik över publiken som nås av de fria teatergrupperna som får verksamhetsstöd via dem. Där är dock inga gästspel inräknade, och inte heller några fria grupper som får finansiering från annat håll än av Kulturrådet, exempelvis med regionala medel. Men, under 2018 uppgick hursomhelst publikantalet för de fria grupper som Kulturrådet hjälpt till att finansiera till 427 152 besökare fördelat på 7 337 föreställningar. I genomsnitt hade denna kategori fria teatergrupper alltså 1170 besökare per dag 2018.
För de fria dansgrupperna var motsvarande 1388 föreställningar med en sammanlagd publiksiffra på 86 739 - ett snitt på 238 besökare per dag.
Om man dristar sig till att tänka att dessa år varit någorlunda representativa och slår ihop institutionerna med de frigrupper som fått stöd från Kulturrådet landar man på cirka 13 000 scenkonstbesökare i Sverige en genomsnittlig dag. Men då är långt ifrån all publik inräknad.
När Scensverige(dåvarande Svensk Teaterunion) gjorde sitt senaste försök att räkna ihop hela landets teaterpublik 2013 kom de fram till att närmare 7 miljoner teaterbesök gjordes 2012, det vill säga i snitt cirka 19 000 besökare per dag.
Jag kan inte släppa min fundering över hur många teatrar det finns i Sverige och letar vidare. Hos Sveriges Kommuner och Regioner går jag bet, alla kommuner har inte svarat på de enkäter som gjorts och den inrapportering som finns är inte helt tydlig med skillnaden mellan kulturhus och anläggningar för scenkonst.
Jag kontaktar Riksteatern, som har kartlagt spellokaler på sajten Scenrum.nu de måste ju veta! Och där får jag både napp och siffror! Men med en brasklapp för att deras register inte är uppdaterat på ett tag, scener kan både ha försvunnit och tillkommit. Men Micke Ekbäck som är chef för scenteknik på Riksteatern räknar hur som helst att Riksteaterns befintliga register över svenska scenrum rymmer 872 lokaler som kan klassas som teater eller liknade. Antalet publikplatser i dessa är ca 247 500.
Det är onekligen lite intressant att det trots att svensk kulturpolitik är så fixerad vid mätbara siffror inte finns en helt säker siffra över Teater-Sveriges fulla kapacitet.
Ingen vet alltså helt säkert heller många publikplatser som gapar tomma om precis all teater ställs in. Men om man nu vill sätta en ungefärlig siffra på teatertomheten kan det alltså röra sig om närmare en kvarts miljon tomma teaterstolar per dag.
Men tomhet kanske helt enkelt inte främst är en siffra, utan en känsla. Och även om möjligheterna till lösningar med digitalt streamade föreställningar finns, och teatrarna gör sitt bästa för att nå ut till publiken i karantänstider, så kommer fortfarande något att saknas.
Vissa teaterföreställningar minns man nämligen lite extra just för att stämningen i salongen i varit så speciell. För att det varit något särskilt med just den föreställningen, eller just den publiken. Eller just den dagen.
Fredagen 7 april 2017 skulle jag ha gått på Kungliga Balettens premiär av Pär Isbergs Drömmen om Svansjön. Den blev inställd på grund av terrorattacken på Drottninggatan, vilket kändes helt rätt, men Kungliga Operan valde att ändå spela dagen efter. Jag var lika skakad som alla andra av dådet, men kände att the show must go on - också för en teaterkritiker. Så jag gick dit och kunde göra min recension.
Nyhetsläget dagarna efter attacken gjorde att jag kände mig manad att kommentera den märkliga stämningen och det ovanliga i att operachefen Birgitta Svendén höll ett litet tal från scenen innan ridån gick upp.
Det var ett mycket fint tal om hur konsten kanske blir extra viktig i svåra stunder, att ”den ger oss tröst och samlar oss i gemenskap utan att ställa några motkrav — det är bara att ta emot.” Jag valde också att klippa in det i min recension i Sveriges Radios P1
Den lilla tveksamhet jag hade känt inför att sätta mig på teatern så snart efter detta fruktansvärda som drabbat Stockholm bara ett stenkast från Operan rann genast av mig. Jag upplevde just en tröst av att sitta i en salong med andra människor och känna hur fint det var att tillsammans bara få sitta där och ta emot konsten. Låta tankarna vandra kring något annat än den ofattbara kris i världen utanför. Kanske var det första gången jag verkligen insåg varför the show must go on.
I söndags upplevde jag en liknade märklig stämning i foajén på Teater Galeasen, som kom av vetskapen om världen utanför. Jag visste redan när jag promenerade upp för den lilla backen på Skeppsholmen att eftermiddagens föreställning av Irakisk Kristus skulle bli den sista innan ett planerat speluppehåll på en vecka. Detta, förstås, på grund av coronavirusets utveckling och nya rekommendationer om publika evenemang.
Mitt teatersällskap och jag pratade innan föreställningen om huruvida det egentligen var så smart att gå på teater, med tanke på smittorisken, men eftersom ingen av oss känt sig varken sjuk eller överdrivet orolig för att själva drabbas började vi snart skoja om risken för att bli teaterskammade av vänner och bekanta som kanske tyckte vi var alltför oansvariga.
I foajén höll alla avståndet, och i salongen var det glest. Som så många andra teatrar hade Galeasen erbjudit biljettinnehavare att byta till ett senare datum, vilket gjorde att vi modiga, dödsföraktande teatergåare också kunde hålla behörigt avstånd till varandra i bänkraderna. Ingen hostade. Det var en högtidlig, nästan begravningsaktig stämning både innan och under föreställningen.
Kanske inbillade jag mig, men från scenen kändes det som en extra energi uppstod. Som om lättnaden över att inte ha behövt ställa in just den dagen kombinerades med risken för att det kanske var sista föreställningen på länge.
Det blev en fantastisk föreställning. Och efteråt kändes beslutet att gå på teater just den dagen helt rätt.
Några dagar senare slår det mig att det kan ha varit den sista teaterföreställningen jag ser på … ja … hur länge?
Nu drabbades jag inte av någon teaterskam, jag fick inte en enda kritisk kommentar om att jag gått på teater när resten av landet isolerade sig solidariskt. Men om jag hade fått nån hade den faktiskt varit värd smällen.
För i tider av oro blir det desto viktigare att samlas, precis som operachefen sa där i april 2017. Konsten har just den förmågan, även om innehållet på scenen handlar om något helt annat än orsakerna till oron.
Men nu stänger allt ner. Många självklara, fysiska samlingsplatser försvinner just när den kollektiva oron och ovissheten gör att vi behöver dem som mest.
Livet är just nu blott en skugga — av en tom teater. Gemenskapen är inställd på grund av smittorisk. Må vi öppna oss mer än någonsin för varandra, på de sätt vi kan, tills teatrarna öppnar igen.
Cecilia Djurberg
är frilansjournalist och teaterkritiker på Aftonbladet
