Djävulslekar

Teaterrummet Konstnärlig forskning, 2021-12-06

.

av SINZIANA RAVINI

Är djävulen så ond som han verkar? Vad handlar konstens och litteraturens djävulslekar om när allt kommer omkring? Jag kommer i denna text undersöka människans relation till djävulen – denna randfigur som får oss att göra saker vi inte ens hade vågat drömma om, och pröva följande tes, nämligen att djävulen och det omedvetna, är djupt förenade. Om det omedvetna är en plats, så är djävulen det som hjälper oss att nå denna plats, via en psykonautisk resa, det vill säga en resa in i psykets mörka labyrinter, som konfronterar subjektet med dess begär, fantasier och lustar, men också med mörkare drifter så som dödsdriften.

”I början var handlingen”. Så tänker Goethes hjälte i Faust (1808) som sålde sin själ till djävulen, inte ordet eller logos, utan den huvudlösa, impulsiva handlingen. Denna enkla men radikala omtolkning av Johannes evangeliets skapelsemyt är inte bara en kritik av logocentrismen, långt innan Derrida ens kom på tanken att kritisera den), utan också en brutal kritik av vad kulturen kan göra med oss – stänga oss inne på våra kammare i orörliga resor, något som kan vara praktiskt i tid av pandemier. Men tillbaks till handlingen, vari ligger dess verkliga dygd? Alla ord, när handling fattas, äro dåraktiga och tomma, lyder den första meningen i Willy Kyrklunds Polyfem Förvandlad, (1964) som dragit sig undan världen i sin grotta, i väntan på Ingens återkomst. Till slut förvandlas han till en klippa, för ingen kommer till hans räddning. Hjälten behöver alltid en beledsagare för att ryckas ut ur ensamhetens troposfär. Don Quijote hade Sancho Pancha, Hal hade Falstaff, Huckleberry Finn hade Jim. Så också Faust, som lämnar vita contemplativa för vita activa tack vare Mefisto, en av tidernas mest fabulösa djävlar. Innan vi går in på Goethes djävul, låt oss ta omvägen via en annan djävul och det sätt han nyligen ”uppenbarade” sig för mig.

Måttfullheten. Den lekfulla allvarsamheten. Att leva så långt bort från materiella ting och försök till självmystifiering som möjligt. Men att göra det mitt uppe i världen. Så ser min kamp sedan en tid tillbaka. Ett tag försökte jag uppnå detta genom att söka mig så långt bort från denna värld som möjligt, till askesens och självtillräcklighetens ljuva nejder, men innerst inne drömde jag bara om en sak – att få möta den moderna versionen av sagoberättaren Jacques Cazottes (1719-1792) förälskade djävul, som ställer den skrämmande frågan: Che vuoi? Vad vill du?

Hos Cazottes Den förälskade djävulen (1772) är djävulen, som först dyker upp inför Alvare, berättelsens hjälte, som ett gigantiskt kamelhuvud för att ställa sin stora fråga, inget annat än en trickster som leker med förställningar och flytande könsidentiteter, i ett ständigt upplösande av skillnaden mellan verkligt och overkligt. Cazottes djävul förvandlar sig sedan till en hund, en man, och intar sist men inte minst skepnaden av den vackra Biondetta, som blir förälskad i Alvare. Kan djävulen bli förälskad överhuvudtaget eller är hans förälskelse ett taskspeleri bland andra? Svårt att säga. Konstens är liksom livets djävlar är alltid svåra att få grepp om.

Jag har alltid varit skeptisk till djävlar och förförare av olika slag. Men så en dag, då jag pratade med min psykiatriske handledare om en patient, vars summa av alla problem, enligt honom var oförmågan att svara på den förälskade djävulens fråga – Vad vill du? – svarade min handledare med ett leende på läpparna: ”Det är ju du som är den förälskade djävulen!”. Rent generellt eller bara inför denna patient? Undrade jag. Han svarade med ett leende, vilket väckte en ny frågeställning inom mig. Vem är den största djävulen? Den utpekade djävulen eller den som pekar ut djävulen?

Sinziana Ravini. Foto: Chiraz Chouchane.

Jag insåg kort därpå, att den förälskade djävulen inte är någon annan än psykoanalytikern själv. Det är psykoanalytikern som konfronterar människan med hennes sanna begär. Jag intalar mig att Lacan som använder sig av Cazottes Förälskade djävul för att rita grafen för begäret i såväl Écrits (1966) och sina seminarier säkert hade hållit med mig, för vad var han, om inte en förälskad djävul som lekte fram sin kunskap och som förledde och väckte sina gelikar om vartannat?

Analysandens första fråga, är alltid en kärleksförfrågan, för vad vore överföringen utan kärlek? Analysen är kanske den enda platsen för äkta kärlek, hävdade samme Lacan. Analysen liksom kärleken, måste passera slöjor och speglar som håller fast människan i fantasins bojor. När Alvare sitter med Biondetta på sin kammare, är det genom speglar han ser på henne: Jag behövde inte vända mig om för att se henne; tre speglar ordnade i vardagsrummet upprepade alla hennes rörelser.

Det råder en stor skillnad mellan fantasi och begär. Fantasin förvillar oss, medan begäret hjälper oss att finna sanningen om oss själva och möjliggöra ett mer autentiskt njutande. En bra och godhjärtad analytiker hjälper analysanden att skilja mellan fantasi och begär. Djävulen är inte bara kärleksfrågans mångfacetterade effekt, utan också en kallelse till äventyr, om vi tänker på Joseph Campbells första steg i hjältens resemyt (i Hjälten med tusen ansikten, 1949). Om analysandens väg går rakt in i väggen, ja, då måste hon eller han avledas från den rätta vägen, vad också seducere eller förföra bokstavligen betyder på latin.

Låt oss titta lite närmare på djävulens relation till kunskapsbegäret. I början Cazottes ”Den förälskade djävulen”, är Alvare besatt av ett kunskapsbegär som är honom övermäktigt – han vill hitta den optimala kabbalistiska sanningen om hur allt hänger ihop. Vännen Sobreano initierar honom till kabbalans hemligheter. Sobreanos infernaliska tjänare stiger då upp ur ett moln för att lyda sin herre, som vägrar gå med på några pakter, än mindre dra ner Alvare i helvetets käftar. Alvare insisterar. Sobreano svarar då att kunskapen har ett pris.

Är han villig att betala? Undrar han likt en analytiker som ingår den betalande pakten med sin analysand. Alvare upphör inte att ge pengar till Biondetta historien igenom. Vad är självaste betalningen? Beroendet. Och vad är resultatet? En större kunskap om självet – det är också vad Biondetta förklarar för Alvare att han har fått, i slutet på detta psykosexuella äventyr. Men kunskapen är suddig. Modersslottet som Alvare var på väg till i berättelsens början har försvunnit. Oidipuskomplexet är reglerat. Vad återstår? Slutet bringar en ny början. Kamelhuvudet dyker upp igen. Med samma fråga. Kunskapen var ofullständig. Allt måste börjas om.

Även Faust som vill veta allt lider av ett bottenlöst kunskapsbegär i berättelsens början. Hans jakt på den gyllene kedjan som enligt neo-platoniker förbinder jorden och himlen, ande och materia, mikro- och makrokosmos, producerar en kunskap som är både för stor och för liten. ”Vad ej man vet, det tarvar man, / och vad man vet, är ej till fromma” erkänner han för lärjungen Wagner. Hur når man den rätta kunskapen? Och framför allt hur går man över från teori till praktik?

Det är där Mefisto, träder in i bilden, likt en mörk dubbelgångare för att få Faust att lämna idévärlden för sinnevärlden och börja smaka på livets berusande drycker, spel och kvinnor i en tygellös njutning. Men det som glittrar föds bara för stunden och även den sinnliga kunskapen har ett pris. Dagen då Faust kommer få sin slutgiltiga tillfredsställelse och säga till ögonblicket Dröj! Du är så skön! kommer också innebära slutet på äventyret, och Mefisto kommer ta med honom ner till Helvetet. Det är i rävsaxen mellan kunskapsbegäret och det moraliska begäret som det egentliga dramat utspelar sig, ett drama som äger rum i flera mikropartier Goethes bok igenom.

Redan i den himmelska prologen där Goethe den genialiska idén att förvandla djävulspakten till en vadslagning, säger Gud till Mefisto: Människan irrar så länge hon strävar och så en stund senare: Den som ständigt strävar och bemödar sig, honom kan vi frälsa. Det är en enorm spoiler. Varje kräsen läsare kan i sitt stilla inre undra – jaha, om det här slutar bra, varför läsa dramat över huvud taget? Av samma skäl som att livet är värt att leva, fast vi känner till hur det slutar. Det som är intressant i Guds vadslagning är hans användning av "vi" vilket tyder på att Gud inser sina begränsningar och att det är med hjälp av Djävulen han tänker rädda människan. Mefisto, som egentligen inte är en djävul i ordets klassiska bemärkelse, utan en sympatisk skälmfigur nära Commedia dell'arte, verkar inte vara av en annan åsikt, när han senare i dramat presenterar sig som En del av den kraft,/ som mest det onda vill och mest det goda gör. Det är en fin invertering av Bibelns stora neurotiker Paulus klagan i Romarbrevet: ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag”.

Men hur god är Faust? I berättelsens början är han som sagt fullt upptagen med sökandet efter den gyllene kedjan, Aurea Catena Homeri. Hans kunskapsbegär är inledningsvis egoistiskt, men egoismen fortsprider sig genom hela handlingen, inte minst på kärleksplanet. För allt vad Faust i dramats andra del försöker göra för samhällets skull: bygga ett nytt ekosystem, producera guld och nya handelsvägar mellan människor, gör han blott och bart för den egna ärans skull. Vänlighet är den gyllene kedjan genom vilken samhället är bundet ihop, hävdade samme Goethe, som blev en mjuk och humanistisk klassicist på ålderns höst, långt bort från alla Sturm und Drang-fantasier. Fann han någonsin slutgiltig tillfredställelse? Inte om man beaktar hans sista ord – Mehr Licht! Den gyllene kedjan, kan också tolkas som solens strålar. Kunskapen om allt. Vilket förblir för honom in i det sista oåtkomligt.

Författare, konstnärer, dramaturger, kompositörer, filmare och poeter vore ingenting utan sina djävulslekar. Var och en fabricerar sin djävul på sitt sätt. Ju fler djävlar, desto bättre. Mångfalden skyddar oss från viljan att bli ett med det vi begär, från ”la psychose unienne”, (den enande psykosen) för att tala med psykoanalytikern och psykiatrikern Marcel Czermak, en av Lacans personliga djävlar som brukade stå till tjänst med patienter när Lacan gjorde sina famösa presentationer av dem på sjukhuset Sainte Anne.

Mångfaldigandet skyddar å andra sidan inte från vansinnet. Hesses Harry i Stäppvargen (1927), som i berättelsens begynnelse är fast i en antingen-eller-människa-eller-varg-logik, och som sedan tack vare den magiska teaterns hallucinogena, för att inte säga psykonautiska estetik, upptäcker att jaget inte är någon fast enhet, utan ett litet stjärnhimmel, ett oändligt kaos av former, stadier och tillstånd, arv och möjligheter, i själva verket är både vansinnig och fullständig normal.

För jaget är multipelt. Vi överensstämmer aldrig med oss själva. Konstnärer är medvetna om detta som inga andra. De rymmer i sina väsen det djävulusiska och det gudomliga, sorgen och glädjen, förmågan att skapa storverk och förstöra allt på samma gång. För den magiska teatern i Stäppvargen visar sig i slutändan blir en regelrätt mord- och självmordsmaskin. Harry dödar sin älskade Hermine. Sexdrift och dödsdrift hänger ihop, generellt. Den enda vägen ut ur detta helvetiska paradis, som också är ett personligt helvete, (Harry undrar till slut om inte allt ägt rum i hans huvud) är humorn. Historien slutar med Mozarts skratt. Men Harry förblir en melankoliker, en aftonmänniska i ett Aftonland. Hans personliga kris är också västerlandets kris, patriarkatets kris.

De bästa pakterna är trots allt de vi gör med oss ​​själva. Till det behövs inga djävlar eller gudar. Än mindre några psykoanalytiker. Om Faust hade förstått att Mefisto var hans egen mörka, förträngda sida, hade han kanske irrat lite mindre. De som å andra sidan tror sig vara icke-förledbara, är förmodligen de som irrar mest.

Djävulslekarna är farliga. Men vad vore livet, utan varelser eller konstverk som uppenbarar sig för oss likt öppna mysterier, och konsten utan dess vilda frälsare, kort och gott – utan dessa psykonauter som tar oss på resor mot våra mörkaste och mest outtalade begär? Inte så mycket. Så ja, låt oss med hjälp av yttre eller inre demoner ge oss i kast med begärets hemliga objekt, var de än finns. Inom vårt räckhåll. Eller en bit ifrån. Men låt oss inte göra det för tidigt. Det finns inget ljuvligare än att irra, söka, finna, släppa och leta vidare, utan att hitta. För som Gud deklarerade i Fausts början: Människan irrar så länge hon strävar.