Under våren har begreppet digitaliserad scenkonst, stigit upp som Fågel Fenix ur askan, med nedlagda premiärer och svårgripbar framtid som fond. En mängd teatrar världen över har ställt digitalt material till publikens förfogande ochn valt olika tillvägagångssätt och tilltal. Via hemsidor och mediakonton i olika sociala nätverkstjänster når de en publik som annars hellre skulle ha kommit till teatern. Parallellt med den typen av aktiviteter finns också embryot till en digitaliserad scenkonst som valt att befinna sig just på nätet och ingen annanstans. Teaterrummet är mycket nöjda med att lämna över frågan om digital teater till kritikern och skribenten Cecila Djurberg, som här fortsätter sin undersökning av teatrarna under pandemin. Sisela Lindblom/ red.
Digitaliserad teater - hot eller möjlighet? Nej men snälla — låt oss slippa såna generande debattrubriker.
Hela världen är i kris, och teatervärlden genomgår sin troligtvis största i modern tid på grund av coronapandemin. Det är så mycket som är svårt nu — förenklade frågeställningar och mer polarisering gör ingen gladare.
De flesta är också helt överens om att inget kan ersätta det levande, fysiska teatermötet. Samtidigt har, under denna märkliga teatervår som kom av sig, möjligheten att fortsätta konsumera scenkonstnärliga uttryck via digitala plattformar varit till stor glädje för många.
För även om man ansluter sig till teoretiker som tyska Erika Ficher-Lichte, som menar att teaterföreställningen är något som (enbart) uppstår i mötet mellan aktör och åskådare — i den så kallade autopoietiska feedbackloopen — så menar jag att det fortfarande går att prata om videoupptagningar och onlinestreamingar av scenkonst som scenkonstnärliga uttryck. Åtminstone som representationer av scenkonst.
Cecilia Djurberg. Foto: Privat
Västerländsk teater har också i alla tider utnyttjat och implementerat den teknik som funnits tillgänglig. Den har alltid experimenterat med tid, rum och verklighetsuppfattning — med illusion, verklighet och fake, och den nutida scenkonsten kretsar ännu mer kring gränserna mellan det fiktiva och dokumentära. Med eller utan tekniska redskap.
I och med scenkonstens alla blandformer tenderar tyvärr genrebeteckningar att bli något av en härva som är lätt att trassla in sig i, och egentligen borde man börja ifrågasätta om det omfattande begreppet scenkonst egentligen är så klokt att använda okommenterat över huvud taget.
Nåväl, nu dristar jag mig ändå till att prata om digitaliserad scenkonst, med en förhoppning om att det är hyfsat tydligt vad jag menar med det och att vi är överens om att det inte är en enda sak. Jag väljer att acceptera att scenkonstnärligt experimenterande i digitala miljöer kan generera uttryck och upplevelser som absolut går att resonera kring ur scenkonstperspektiv, vare sig det är fråga om inspelade föreställningar, livestreamingar, VR-verk eller interaktiv onlineperformance. Man får helt enkelt vara noga med terminologin och med att skilja på innehåll och distributionsform, precis som man skiljer mellan exempelvis litteratur och böcker eller journalistik och tidningar.
Också när vi är online kan så kallade feedbackloopar uppstå, om än digitala. Dopaminkickarna vi får av andras reaktioner, kommentarer och likes bidrar till att vi lätt fastnar längre tid än vi kanske hade tänkt oss med våra skärmar, bekräftelsen genererar impulser att fortsätta kommunicera. Reaktioner leder till fler interaktioner, känslor kan uppstå, och lite förenklat är det grunden till nätkulturen som vi känner den idag. Likaså bidrar dessa digitala feedbackloopar till att vissa, särskilt yngre, inte ser helt tydliga gränser mellan den digitala och den fysiska verkligheten. Reaktionerna vi får från andra användare på nätet kan bekräfta vår existens.
På flera sätt har det digitala, sociala samspelet, de ständiga interaktionerna, förändrat människors sätt att kommunicera, uppleva kultur, och att leva. I vissa avseenden liknar tillvaron på nätet den fysiska, igenkännbara verkligheten — det finns liksom en anledning till att plattformarna utformats utifrån omfattande psykologisk kännedom.
På nätet, liksom i fysiska miljöer, spelar människor olika roller i olika sammanhang, vi kan uppträda på ett särskilt sätt när vi vet att vi har åskådare, vilket vi i regel har online. Människors känslor, intentioner och kommunikationsförmåga påverkar det sociala samspelet och hur händelseförlopp utvecklas. Precis som teatern är ett slags metafor för världen kan nätet ibland framstå lite som en teaterscen. Minus den fysiska närvaron då.
Rekommendationerna kring social distansering har nu ännu mer lett till att de digitala skärmarna blivit våra bästa - och ofta tröstande - reservkompisar. Vi är många som har ökat vår skärmtid radikalt under isoleringen för att uppdatera oss om senast nytt om krisen, hålla kontakt med vänner och omvärld, få vår existens bekräftad, och även för att söka efter något slags kompensation eller substitut för uteblivna, fysiska livekulturupplevelser.
Paradoxalt nog har under denna coronapandemi, genom dessa digitala fönster mot omvärlden, fler möjligheter uppstått till att uppleva scenkonst vi inte hade kunnat se annars. Inspelningar av för länge sedan slutspelade produktioner har tillgängliggjorts och även fritt strömmande internationell teater kom hem till oss när möjligheten att resa begränsades radikalt.
Själv tog jag chansen att se den digitala upplagan av Theatertreffen i början av maj. Visst saknade jag att vara på plats i Berlin, men jag kunde ändå njuta av lyxen att få mig en dos kvalitativ, tysk teater och starka konstupplevelser rakt in i datorn, liksom att följa intressanta samtal om just digitaliserad scenkonst.
Så — vilket tillfälle till kompetensutveckling och konstnärlig påfyllning för alla teaterintresserade denna karantäntillvaro trots allt erbjuder.
Att allt fler videoupptagningar med allt bättre kvalitet gjorts och görs är för övrigt också till enorm nytta för teaterforskningen.
Ändå finns det alltså några som söker hot mot scenkonstens existens i just faktumet att vissa scener och producenter väljer att streama gamla och nya verk när teatrarna tvingas hålla stängt.
Hoten mot konsten och kulturlivet ska inte sökas i vare sig nödlösningar eller framtida planer på digitalisering. Hot mot scenkonsten finns det gott om, men i tekniken bör man ändå försöka att se möjligheterna. Utan att för den delen blunda för risker eller hemfalla till svartvita diskurser.
Digitalisering av scenkonst är nämligen inte heller någon frälsare som automatisk kommer att rädda vare sig konstformen eller publiktillströmningen. För om scenkonst på nätet ska fungera och vara något intressant och värdefullt, även efter coronakrisen, krävs kompetens, resurser, experimentlusta och fortsatt, envist arbete. Och tillräckligt med mod för att våga göra misstag.
För den som har följt den digitala omställningen i andra delar av samhället kan teatern nu framstå som en lite rörande boomer som hamnat på efterkälken när den plötsligt ställs inför samma utmaningar som många andra verksamheter redan hanterar och utforskar för fullt.
Jämför till exempel hur det lät i mediebranschen för 15-20 år sedan, då debatten delades i digitala evangelister och envisa motståndare. Man diskuterade digital journalistik i termer av ”hot eller möjlighet”, som om det var antingen eller. Det var ju dumt redan då.
Sen svängde ju det där som vi vet. Teknikvurmandet blev mainstream och digitaliseringen av mediers innehåll har nu kommit så långt att online betraktas som den primära publiceringskanalen för många mediehus.
Tekniken och användandet av digitala verktyg och sociala medier har utvecklats och mognat i hela samhället. Nyhetens behag har lagt sig, omställningen är i full gång. Vissa problem har lösts, nya har uppstått. Framför allt kvarstår utmaningen för många innehållsproducenter att ta betalt för sitt material.
Teatervärlden har inte kommit lika långt som exempelvis mediebranschen, av naturliga skäl eftersom den levande konstformen inte låter sig flyttas hur som helst till digitala plattformar. Men kanske också på grund av okunskap eller motvilja?
Insikten om att den som inte syns på internet har svårt att synas över huvud taget har nog däremot landat. Fram till coronakrisen och teaternedstängningen har nätet för de flesta svenska teatrar, vågar jag påstå, mest handlat om marknadsföring — och även under krisen har mycket av det teatervärlden gjort online framstått som främst reklam och smått desperata rop efter bekräftelse.
Generellt sett, menar jag, har många missat möjligheterna till att på allvar bygga community på sina digitala scener och använda dem som kreativa utrymmen. Sociala medier fungerar, som alla vet, bäst när de som vistas där är just sociala. Jämfört med exempelvis den brittiska teatern, där bland andra National Theatre har slagit publikrekord med sina högkvalitativa sändningar under coronakarantänen och har en väldigt engagerad, digital publik, har den svenska mycket kvar att lära om digital publikkontakt och digitala sändningar.
Men det är ju inte försent att utveckla sig.
Vi lär oss alla fortfarande hur vi ska leva våra digitala liv och mötas på de digitala torgen, samtidigt som dessa alltmer smälter ihop med den analoga verkligheten. Men vi får inte glömma att tekniken faktiskt inte är någon opåverkbar naturkraft, även om de vinstdrivande företagen som tjänar pengar på digitaliseringen pressar på. Det är vi som använder tekniken som väljer vad vi ska göra med den, och vilken vi tackar nej till.
Att teatervärlden ligger lite efter andra verksamheter här kan alltså ses som en viss fördel. Ännu finns chansen att verkligen fundera över vad och hur man kan och vill göra digitalt.
Digitala plattformar innebär vare sig några generella hot mot någonting eller några automatiska möjligheter eller fördelar - allt handlar om vad man gör, hur man gör det — och om vem som kontrollerar själva tekniken.
Av tidigare och pågående debatter om internet och sociala medier har vi redan förstått att det krävs mer av var och en att ta ställning till frågor om exempelvis äkthet och kvalitet i digitala miljöer. Liksom att det ligger på envar att välja hur mycket av sin vakna tid som ska spenderas där och själv ta ansvar för vad man gör på nätet.
Vi har fått enormt mycket större tillgång till information, kultur, underhållning och sociala kontaktnät - men inte fler timmar på dygnet. Ju fler valmöjligheter vi fått, desto noggrannare måste vi välja vad vi gör med vår tid.
Det här är inte på något vis nya tankar eller konstateranden, men om jag får drista mig till att ändå resonera lite generellt så skulle jag nog vilja påstå att mänskligheten ännu inte riktigt har lärt sig att navigera och balansera i denna nya tillvaro.
Man kan alltid resonera filosofiskt kring verklighetsbegreppet, och slänga in frågor om huruvida det över huvud taget går att prata om ”verkligheten” i singular, eller om det i själva verket finns många, parallella verkligheter. Internet erbjuder i sig i allra högsta grad på olika bilder och verklighetuppfattningar. Allas sociala medierflöden är unika och bygger på algoritmiska urval utifrån vad vi gör där och vilka vi väljer att följa och interagera med.
Också på teatern förhåller vi oss till verklighetsbegreppet. Där leks det ju uttryckligen med på olika vis, och har så gjorts i olika tider.
Stanislavskijs teorier känns inte sällan enormt dammiga, ändå cirkulerar även den mest experimenterande scenkonsten kring frågor om äkthet. Vad är att vara äkta på scen idag? Handlar äkthet om uttrycket? Materialet? Konceptet? Närvaron? Kan något vara äkta i en kontext och falskt i en annan? Kan något vara äkta på internet?
När sociala medier var nytt och gemene man kunde börja publicera bilder, texter och filmer, i en ständigt pågående dialog med andra mer eller mindre bekanta användare, fanns inte alltid eftertanken kring hur länge det publicerade skulle finnas kvar, och framför allt varken insikt eller erfarenhet av hur något gammalt och glömt skulle kunna aktualiseras och upplevas i andra sammanhang. Idag uppstår titt som tätt problem när gamla inlägg eller artiklar på nytt börjar cirkulera som ett slags virala gengångare. Någon ställs plötsligt till svars för en tio år gammal tweet hen glömt att hen skrivit, och en åsikt hen inte längre står för. Men ändå tvingas försvara, eller pudla från.
I dagens inte sällan uppskruvade debattklimat ställs emellanåt konstverk eller litteratur inför liknande konfrontationer. Något som skrivits eller skapats i en annan tid, eller i en annan kontext än där det möter ny publik, tolkas och diskuteras utifrån andra perspektiv och tillfälligt uppblossade debatter.
Detta är något som onlineteatern absolut måste förhålla sig till, eller åtminstone vara medveten om.
Kontexten är alltid viktigt i förhållande till konst och teater. I teaterrummet sker alltid en överenskommelse mellan scen och salong om vilken ”verklighet” det är som avbildas och / eller framställs. Sammanhanget för stunden, och vetskapen om att det vi betraktar som ser ut att vara ”på riktigt” ändå är på låtsas.
Tidsaspekten gör sig särskilt påmind när vi ser videoupptagningar av äldre verk — statiska representationer av något som en gång levde i stunden och responderade med ett realtidssammanhang.
Men för teater på internet tillkommer alltså ytterligare kontext, eller kontexter, att förhålla sig till.
I all teater avbildas och tolkas verkligheten i verkets egna, fiktiva kontext. Men hur framstår avbildningen hos mottagaren vid sin skärm, vilken kontext kommer att samspela med den individuella upplevelsen? Vilken ”verklighet” frammanas av teater som innehåller exempelvis nakenhet, våld eller provocerande språk? Hur uppfattas sådant av ”teaterovana” och hur fungerar det på olika plattformar? Frågor om censur och yttrandefrihet kan aktualiseras. Ytterligare ramverk av koder och förväntningar tillkommer med nätkulturen. Ska avsändaren ta ansvar för hur konstverket kan komma att landa hos mottagaren - trots att man inte har någon makt över i vilken kontext verket upplevs? Och ska svensk teater göra sig beroende av amerikanska techjättar för att nå ut digitalt, och därmed kanske tvingas kompromissa med sin konstnärliga frihet?
Det finns många, komplexa frågor att diskutera kring digital scenkonst, och vi måste acceptera att vi inte nu sitter på några enkla svar. Vi vet heller inte hur länge teateruppehållet kommer att vara, eller hur det kommer att bli när teatrarna äntligen öppnar igen. Men någon gång kommer de att öppna, och den digitala scenkonsten kommer sannolikt att fortsätta utvecklas på ett eller annat vis post corona.
Det bästa vi kan göra för scenkonsten tror jag är att försöka titta kreativt framåt med undersökande perspektiv.
Cecilia Djurberg
