Lockande rubrik - särskilt på internationella kvinnodagen. Eller? Inte? Nej, det är det förhoppningsvis inte många som skriver under på. När det idag ska talas lite extra mycket om kvinnor, internationell solidaritet och om feminismen. Ska vi då också tala om de sammanhang i vilka rubriken ovan skulle kunna lanseras - ja, till och med bli en succé? Ja, det tyckte Simone de Beauvoir i egenskap av dramatiker, när hon under andra världskriget skrev sin första och enda pjäs. I poeten och litteraturkritikern Helena Lies essä får vi veta mer om den: Les bouches inutiles - De onödiga munnarna. Den publicerades 1945 och sattes året som följde upp på en teater i Paris. Tre år senare,1949, gavs Beauvoirs epokgörande feministiska verk Det andra könet ut. /red.
En värld utan kvinnor -
av Helena Lie
”Rådet har beslutat att göra sig av med alla onödiga munnar. Imorgon, innan solen går ner, kommer man att jaga ner invalider, gamla och barn i vallgravarna. Och kvinnorna.”
Det dramatiska verket Les bouches unitiles från 1945 är den enda pjäs av Simone de Beauvoir som publicerats. Den utkom på svenska 2013 som De onödiga munnarna, på det lilla eminenta förlaget Rosenlarv. Simone de Beauvoir, född 1908, vars själva namn bär en så mytisk tyngd att det knappast kräver närmre presentation. Men för den som glömt: Fanbärare för kvinnors rättigheter och i spetsen för de franska feministiska teoretikerna under senare halvan av 1900-talet. Fram till sin död 1986 ägnade de Beauvoir sitt liv åt feministisk kamp och existentialism tillsammans med livspartnern Jean-Paul Sartre. De onödiga munnarna uppfördes på Théâtre des Carrefours i Paris samma år som den gavs ut och är ett drama i två akter, åtta scener och tolv karaktärer som utspelar sig på 1300-talet i Vaucelles, en stad i Flandern. I uppror mot hertigen av Burgund har staden Vaucelles bildat en egen kommun som styrs av ett självvalt råd på trettio personer. Alla dessa är (surprise!) män.
Det är vinter, det råder ett slags krig och befrielsen är flera månader bort. Det skrala matförrådet kommer vara slut inom några veckor och hungersnöden är stor. Människor slåss om det som ransoneras ut. Utöver detta livnär de sig på halm, gräs och örter. Folk är så desperata att de tigger utanför de rikas hus, bankar på dörrarna, försöker ta sig in trots att de behandlas som kackerlackor. Männen dör på sina arbeten av utmattning eller i olyckor för att de är så försvagade. Vid en diskussion i rådet beslutas det att maten hädanefter ska gå till arbetarna eftersom de behöver det mest. Barn, kvinnor och gamla får vara utan, de är ändå inte till någon nytta. De är ”ohyra som lika bra kan dö av svält”, som en man säger. Onödiga munnar att mätta.
KVINNORNA: Ge oss något att äta!
GEORGES (Drar sitt svärd och rusar emot dem): Tillbaka! Tillbaka allihop! Försvinn från torget annars rensar jag det med mitt svärd!
Alla utom stadens arbetande män ska ner i vallgraven nästa dag. När denna information når allmänheten råkar människor i panik och här infaller dramats peripeti. En bror låter plötsligt sitt incestuösa begär mot systern ta överhanden, hon ska ändå dö nästa dag, och den grymhet som i ett slag genljuder i makar gentemot fruar och barn, bröder gentemot systrar, är överraskande och fruktansvärd när fallokratiska system och dess begärsstrukturer visar sitt fulaste tryne. Det här med att förgöra vad man anser som svagare individer för att staden ska kunna överleva blir så tydligt och syndromet är inte obekant. Hanna Arendt skriver till exempel om liknande fenomen i Den banala ondskan (1964): Adolf Eichmann kunde administrera två miljoner judars död under andra världskriget genom att, via den kantianska pliktetiken/Immanuel Kants kategoriska imperativ, intala sig att han gjorde rätt och riktigt. Åtminstone hävdade han detta under rättegången i Jerusalem. Eichmann är inte ensam om en sådan övertygelse, eller ska man kalla det självbedrägeri. Det fanns och finns många fler, och vad individen är beredd att göra eller bli för att den drivs av påverkan är en närmast outtömlig fråga. Människan tycks vara kapabel till i stort sett vad som helst när gränserna förskjuts tillräckligt och den egna blicken med dem. Här har individen alltid ett val givetvis, men frågan är: Hur många som skulle offra sitt liv för att rädda en okänd nästa? Den kalkylen ger nog de flesta upp innan den fått fäste.
De onödiga munnarna publicerades samma år som andra världskrigets slut och får sägas vara en kommentar till denna epok. Idén till pjäsen fick de Beauvoir när hon läste de Sismondis skildring av hur medeltida italienska stadsstater ofta gjorde sig av med kvinnor, barn och gamla vid belägring. Själva titeln tolkas som en anspelning på det nazistiska uttrycket nutzlose esser, det vill säga onödiga ätare (ett uttryck som även den franska Vichyregimen använde i sin propaganda som beteckning för ogifta och barnlösa kvinnor). Det som intresserade de Beauvoir var känslorna hos både offren och de äkta männen, älskarna, bröderna och fäderna. Hur bödlarna förmådde sig att göra det de gjorde, hur sveket från sin närmste upplevdes av offren och hur det blir moraliskt försvarbart att offra några när det handlar om en hel stads framtid.
Unga Klara turnerade för några år sedan med föreställningen X i regi av Farnaz Arbabi. Ett verk om att även Sverige har en kolonial och rasistisk historia trots att man knappt vill kännas vid den: den siste svenske slaven friköptes 1847 och samiska barn fick inte gå i vanliga skolor förrän på 1950-talet. Bland annat. Här kan man hävda att det är skillnad på rasism, kolonialism och sexism och att det som sker i De onödiga munnarna bärs av andra orsaker än vad X gör, men jag vill hävda att det i grund och botten handlar om liknande mekanismer. Det att skapa Den Andre. Att sätta skiljelinjer, upprätta hierarkier, reducera annans handlingsutrymme, dominera samt expandera territorium på olika sätt. Här kommer den intersektionella och postkoloniala feministiska teorin väl till pass, för att se hur varierande dimensioner av ras- och könsdiskriminering samverkar. (Som all vetenskap har den även sina kritiker, men det finns en poäng i att ta en titt på svenska verksamma forskare som Diana Mulinari, Irene Molina och Paulina de los Reyes eller amerikanska författaren bell hooks för mer kött på benen.)
X är en av de bästa föreställningar jag sett, skar rakt in. Jag såg den tre gånger på kulturhuset Inkonst i Malmö. I en oförglömlig scen står en vit cis-man och slår sig själv för bröstet medan han konstaterar att han tillhör den absoluta toppen av näringskedjan. Livet kunde inte vara bättre. Han är så nöjd som en människa överhuvudtaget kan bli när den möter sin grandiosa självbild i spegeln. Just den scenen kilade sig fast för det ser ju ut så här. Top of the foodchain. Alla vill dit. Problemet är att de som sitter där inte släpper platsen frivilligt. De onödiga munnarna och X behandlar samma syndrom även om de inbördes är olika; det att några betraktas som överflödiga och mindre värda och därför är gods att använda som man vill. De kan brukas, förslavas, dödas. I De onödiga munnarna innebär det alla utom de arbetande männen. Gamla och sjuka av manligt kön har förlorat sin status som män, och pojkbarn är fortfarande bara barn så väck med dem. I X handlar det om alla icke-vita. Kvinnor såväl som män. Men det här med kvinnan som ett onödigt, överflödigt bihang till mannen, en lägre stående varelse, löper tillbaka till antiken. Slavar höll de sig som bekant också med, vilka låg på samma statusnivå som kvinnorna. Den norska filosofen Vigdis Songe Møller, professor emerita vid universitetet i Bergen, undersöker i textsamlingen Philosophy without women- the birth of sexism in western thought (2002, Continuum) hur teorin om kvinnan som den onödiga skapelsen växte fram i Aten och formade hela den demokratiska idén, och hur detta alltsedan dess legat kvar och skramlat. Män var medborgare, kvinnor var sexuella varelser. Män var ”atenare”, kvinnor var ”atenarnas kvinnor”; ett käril för att bära avkommor som planterats och skapats av mannen. Idéer som givetvis finns i de grekiska tragedierna, exempelvis hos Aischylos och Euripides. Den hiskeliga drömmen om ett samhälle utan kvinnor, sprunget ur idén om kvinnan som en lägre ras som bringar olycka och ondska, den idéns faktiska bäring och verkan genom årtusendena får aldrig glömmas bort.
Det finns dock en ljusning, i alla fall i slutet av De onödiga munnarna. Männen vaknar efterhand upp och inser vad de håller på med och att de utan kvinnor, barn och gamla kommer vara en skock förvildade djur, inget annat. Och staden, vad ska de med den till om den bara består av barbarer? Men inte förrän det uppdagas att de varit utsatta för ett bedrägeri från en av rådmännen reagerar de verkligen. Vad som slår mig med de Beauvoirs dramatiska text är den språkliga lättheten trots sin blytunga last och det faktum att den skrevs på 1940-talet. Dialogen rinner som vind i en sommaräng, har humor och känns inte daterad, en eloge här till översättarna Åsa Sarachu och Frida Wigelius Skoglund, och jag tänker att vi tror vi är något annat än de som var före oss, men det är vi inte. Vi har samma begär och ärelystnad, överlevnadsinstinkter och rädsla inför det okända, samma manipulationsmönster och basala behov, men framförallt lyder vi under samma slags strukturer. Fortfarande.
Visst, scenariot i De onödiga munnarna är så extremt att det för de flesta ter sig omöjligt i svensk modern tid. Men fan vet. Diskursen i förändringsarbetet kring förtryck tycks mig ofta en aning godtycklig och saktfärdig, en tillfällig harm reduction som är trendberoende och därmed flyktig. Men att diktsamlingen Aednan (Alberts Bonnier, 2018) av Linnea Axelsson - en bok som speglar samernas historia under 1900-talet och Sveriges koloniala skuld- vann Augustpriset tände en lykta i vintermörkret. Likaså samtyckeslagen som kom tidigare i år, likaså me too-rörelsen. Men verklig förändring är ett frustrerande, tungfotat arbete som gör även den bäste lite däven.
Helena Lie
