Litteraturkritikern och författaren Mikael van Reis är en av landets främsta kännare av Lars Noréns litteratur och dramatik. Han disputerade 1997 med avhandlingen ”Det slutna rummet. Sex kapitel om Lars Noréns författarskap 1963 – 1983.”
Han såg ”Natten är dagens mor” på Göteborgs Stadsteater fyra gånger 1983 och den gjorde ett outplånligt intryck, vilket blir tydligt inte minst i denna text vi bad Mikael skriva.
Jag började se Stadsteaterns föreställningar på 70-talet – det blev en bildningsresa som fortsatt för mig i decennier. Jag var tjugo till tjugotre och såg Ralf Långbackas uppmärksammade Brechtpjäser Heliga Johanna från slakthusen (1974) med Viveka Seldahl och Den kaukasiska kritcirkeln (1977) med Ingvar Hirdwall och vidare Lennart Hjulströms Processen (1976) med Sven Wollter i huvudrollen. Särskilt väsentlig blev Björn Melanders uppsättning av Eugene O’Neills Lång dags färd mot natt (1977).
Stora upplevelser men alldeles avgörande blev mötet med Björn Melanders uppsättningar av Lars Noréns Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud några år senare, 1983. Det var en särskild poäng eftersom Noréns förstnämnda pjäs hade sina djupa dramatiska förutsättningar i O’Neills berömda pjäs.
När Lars Green var yngste sonen i O’Neill-uppsättningen 1977 blev det en ung och tunnväggig Reine Brynolfsson som fick spela den yngste sonen Ricky på Stadsteatern 1983. Fadern spelades av Percy Brandt, modern spelades av Lena Brogren och äldste sonen spelades av Lars-Erik Berenett. Det blev en enastående framgång. Nämnas skall att Björn Melander även gjorde tevedramatik av Noréns gastkramande Modet att döda – då med Lars Green som borderline-sonen Erik och Percy Brandt som den hemsökande fadern. Det var 1978.
Natten är dagens mor blev Lars Noréns genombrott som dramatiker – pjäsen fick debut i Malmö i Göran Stangertz regi och en fortsättning på Dramaten i Göran Graffmans regi, men för mig var det de två Göteborgsuppsättningarna som blev trollbindande, som jag såg och såg om och såg om… och blev snart viss om deras dignitet – Natten är dagens mor är en obestridlig klassiker i svensk dramatik men högst sannolikt även ett av de främsta skådespelen i svensk litteratur – Kaos är granne med gud ligger egentligen inte efter.
Natten och Kaos är ett slags stagnelianskt tvillingverk – titlarna kommer från elegin ”Vän! i förödelsens stund ” – där dygnet går runt från morgon till dag till natt och gryning. Från vitt till svart i det nu berömda skånska järnvägshotellet där fadern super katastrofalt och modern blir dödligt cancersjuk.
Natten utspelar sig 1956 på Rickys sextonåriga födelsedag den 9 maj medan Kaos utspelar sig den 17 september 1961. De klassiska tre enheterna gäller – ett rum som är hotellet/hemmet, ett kritiskt dygn i tillvaron och en centrerad handling – familjens sprängning.
I Stadsteaterns uppsättning har förnamnen från Kaos även döpt familjen i Natten – fadern Martin blir Ernst, modern Elin blir Helen, äldste sonen Georg blir Frank och yngste sonen David blir således Ricky. I Kaos tillkommer en skådespelare – Dan Sjögren spelade Rex, en pensionär som kommit hem för att dö som hotellgäst efter att hela livet ha arbetat som fångvaktare i Amerika. En sjaskig kung från underjorden.
Båda pjäserna har en dramaturgisk grund i schackspelet vilket blir uppenbart i Melanders teveversion av pjäsen 1984 där golvet i Kaos är som ett schackbräde. Således skådespel som schackspel med öppning, positionsspel och slutspel – och där till sist kungen hos Norén blir ”matt”. Modern Helen är den tystlåtna men allhärskande damen, fadern är den bleke, kringskurne kung Ernst (motsatsen till uppriktig, ”earnest”), äldste brodern Frank blir en bufflig bonde med korta steg medan Ricky närmast är den diagonale löparen på tiljorna. I bokversionen av Natten heter Frank som sagt Georg, som i grekiskans georgos, bonde.
Dramat består helt kort i att Ernst börjat dricka sprit vilket familjen upptäcker vid lunch och de vet då vad som väntar. Han är tung periodsupare och hotellet närmar sig konkursen. Ernst kan inte betala sina räkningar och dricker ner sig i självömkan och bedräglighet. Det blir kris på alla plan. Modern Helen vill denna dag därför skilja sonen Ricky från familjen för att skydda honom från förfallet. Han kan gå till sjöss. Sonen fruktar detta med växande panik. Han vill snarare bli poet än sjöman. Han får Ekelöfs Strountes i födelsedagspresent av mamman. Han eldar upp boken i AGA-spisen. Hans svar på moderns planer blir explosiva. Reine Brynolfsson spelar honom med en hotad vargunges stingande blick, ständigt beredd på utfall.
Frank som är moderns ångestridne livvakt vill också bli av med Ricky som bara äcklar honom. Han är polisiärt övermaskulin medan Ricky är osäker om sin könsidentitet. Det är således ett separationsdrama – vilken schackpjäs skall lämna brädet? Fadern som super sönder hotellet och hemmet eller den känslige men hyperverbale sonen som den stålsatta modern vill skilja från misären?
Som ett parallelldrama hörs rapporter från Caryl Chessmans kommande avrättning i gaskammaren på San Quentin i Kalifornien – den avrättning som antingen kan skjutas upp ännu en gång eller fullbordas. Är Chessman skyldig eller oskyldig? Ricky identifierar sig med honom. Den underliggande frågan i Natten är vem som skall vara Chessman i familjen, det vill säga Schackmannen i pjäsen. Fadern eller yngste sonen? Det bestämmer ytterst modern. Separationen är döden eller möjligen livet genom döden, dagen genom natten. Därmed rullar Natten på mot gryningen till en ny dag och som ett skådespel laddat i varje tum med uppgörelser, ångest och avfyrade repliker.
O’Neills pjäs Lång dags färd mot natt blir en matris men Norén fyller den som allt annat med sin egen subjektivitet, läsning och konstnärliga komplikation. Ricky är som rebellen James Dean speglad i modermordets Hamlet men genom O’Neills självbiografiska sjukdomshistoria. När det gäller Ernst i denna olycksaliga familj kan man även tänka sig ett stycke Strindberg om faderskapets fall, som i Fadren – där finns minutiösa paralleller som modelleras fram. Ricky har dessutom ett duvslag på taket precis som Terry Malloy (Marlon Brando) i Storstadshamn från 1954. Där i duvslaget kan en ansatt ung man söka frid från den kvalfulla världen i nedan. Montgomery Clift från Härifrån till evigheten skall heller inte glömmas ur den populärkulturella kortleken.
Pjäsen är fylld av korsreferenser, subtila anspelningar, parallellismer i tiden och väldigt mycket blixtsnabb men bläcksvart humor som glänser genom det temporika sorgespelet. Det kunde man nogsamt följa i Björn Melanders Göteborgsuppsättning. Scenens kök som är det ”moderliga” rummet, glasburen som är det ”faderliga” rummet – där Ernst sitter och räknar samman sina förluster medan förfallodagen närmar sig denna mycket långa fredag.
Den glasburen blir till hotellets symboliska gaskammare. Där låser fadern Ernst in sig vid tillfällen för att supa och stoppa i sig Tulo. Men det väsentliga är förstås det lysande skådespel som kvartetten bjöd på från Stora scenen. Att se Percy Brandts fader kallsvettig av ruelse medan Lars-Erik Berenetts saxofonspelade broder Frank är mullrande burdus men med bävan. Sedan Lena Brogrens slutna allvar och Reine Brynolfssons unge, smarte spelare.
Spelet fick en särskild dynamik genom små avbrott av musik och dans när jävligheten blivit alldeles nattsvart. Mycket Frank Sinatra (”You can’t take that away from me”, ”You make me feel so young”). Det blir till och med dyster fars och sedan även korta drömspelseffekter som visualiserar Rickys kniviga hämndlystnad. Det var underbart att se Lena Brogren dansa som en flicka när hon annars rör sig över scenen med smärtan så återhållen och Percy Brandt som kokett kunde snurra runt med knäppande fingrar. Schlagermelodier och snygga moves.
När pjäsen går mot sitt slut har natten passerat och Ricky har – till synes – på symbolisk väg separerat sig från den moder som bundit honom emotionellt men negativt. Min förståelse av det psykologiska skeendet är då delvis psykoanalytisk. Ricky beror av modern genom en symbiotisk mekanism – fadern fyller honom med svaghet istället för manbarhet och han blir oförmögen att avskilja sig från sitt aggressiva moderberoende. Den äldre maskuline brodern stöter bara bort honom när han söker likhet. Ricky försöker då både fälla och utpressa fadern på grymt vis. Det är ju Ernst som borde lämna hotellet och inte Ricky. Det vi då såg var en klassisk oidipal figuration med en ambivalens som Lars Norén var en mästare att gestalta. Här genom Björn Melanders omsorgsfulla regi.
Men så var det nu Rickys sextonde födelsedag. Natten är dagens mor. När natten går mot en ny dags gryning är det till sist modersbundne Ricky som bestämmer över sitt nu sextonåriga liv. Det är ändå hans uppgift att lämna, befria sig, stiga mot himlen som en duva. Han är illusoriskt vuxen och har satt på sig faderns smoking som en symbolisk gest efter mognadsdagen. I morgonljuset dansar han till sist med kniven som käpp till Fred Astaires amorösa ”Night and Day” från filmen The Gay Divorcee (1934). Man förstår Rickys klädval.
Det var en underbar scen. Med Nietzsches ord kunde man säga att Ricky i den stunden är som en dansande stjärna, men inte bara. Reine Brynolfsson springer i slutet över Stora scenen och kasar fram på knäna i sin sjungande triumfdans – och då imiterar han faktiskt Rodins skulptur Den förlorade sonen, den som finns bara ett kort stycke från Göteborgs Stadsteater, nämligen på Konstmuseet. Det är då i denna morgonstund inte längre den 9 maj utan den 10 maj, vilket 1956 var väl att märka Kristi Himmelfärdsdag – ingen slump i detta urverk till skådespel. Det är en dag för sonens Levitation, men också Folknykterhetens dag. En dag för både sonen och fadern. En hoppets duva släpps i väg.
Sedan går några år och då är Kaos är granne med Gud. Ricky är poet och kraschar psykotisk, modern dör i pjäsen i sin cancer – en svåruthärdligt vacker dödsscen på en trappa. Det var Lena Brogrens enastående prestation där man fick se hur hela hennes register växte fram. Det var också tufft. Jag minns att vid två tillfällen började kvinnor bredvid mig i publiken att gråta. Deras egna minnen väcktes på smärtsamt vis.
Kaos är granne med Gud är den svarta systern till Natten. Allt från den tidigare pjäsen blev nu inverterat till en förstämd sorgmarsch. Allt är ödsligt och spelet sker nu inte i det moderliga köket utan i hotellets vestibul – vestibula kan bland annat betyda livmoderlig ingång/utgång. Moderns arkaiska territorium.
Kaos slutade inte som Natten med dans i en kanske bedräglig triumf utan med att den desperate Ricky krossar den spegel som bundit honom vid en osäker självbild. Den spegeln fanns redan i Nattens initiala scen där Ricky lekte naken kvinna med moderns läppstift – och överraskas då av den äcklade broderns bestraffningar. När Ricky i Kaos slutscen slår sönder spegeln är det ett förtvivlat försök att spränga sig ut ur jagets spegelramar. Fanns där en frigörelse ut ur det slutna rummet? Eller var det en illusion? Det var min fråga 1983.
De två pjäserna får en tredje del 1984 – Stillheten. Lars Norén har berättat för mig att han såg den som viktigast. Stillheten tog längst tid att skriva medan Natten gick som en dans, berättade han. Säkert är Stillheten en svårare pjäs att skriva eftersom den frigjort sig från så många dramaturgiska element för att istället skapa en ödslig, monologisk och självmordisk stämning. Likväl tror jag att Natten tog lång tid att dansa igenom, med en begynnelse kanske redan på sena 60-talet.
De två pjäserna Natten och Kaos är raffinerat sammansatta – lekfullt och depressivt, lustfullt och skrämmande – men är i vid mening även en biografisk historia om hur Lars Norén i tonåren lämnar hotellet i skånska Genarp, beger sig till Stockholm för att bli författare, drabbas av en psykos under moderns döende och död, vårdas på ett mentalsjukhus med hela den medeltida psykiatriska monstermenyn, lämnar denna plats efter ett halvår med hjälp utifrån (radiojournalisten Gabriella Garland var viktig). Natten är dagens mor är så sett Lars Noréns pjäs om det egna författarskapets födelse.
Lars Noréns författarskap tar omedelbart vid efter dessa upplevelser i ungdomens tidiga 60-tal och det växer efter hand genom decennierna till ett alltmer omfattade verk där han till sist inte bara skriver poesi i arton böcker och dagboksprosa på mer än femtusen sidor utan däremellan även blir Sveriges främste dramatiker med mer än hundra skådespel. Natten är dagens mor är genombrottet även om hans skrev väsentliga pjäser tidigare (Fursteslickaren, Modet att döda, Orestes, Demoner, Underjordens leende, En fruktansvärd lycka). Han spelas sedan 80-talet över Europa – Tyskland, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Spanien… – och i dag uppförs hans pjäser i exempelvis Kanada, Mexiko, Brasilien, Kina, Japan… Han är kort sagt en världsdramatiker på 2000-talet.
Detta skall vi besinna nu när Lars Norén inte längre är med oss. När vi träffades sist – i september 2020 – var Lars i full och vital verksamhet med att skriva nya pjäser, bland annat en åt den franska nationalscenen Comédie Française. Där hade han för två år sedan satt upp Poussière (Stoft) om det sista livet på vår nattliga badort. Han var mitt i det nya arbetet han gick bort den 26 januari 2021. En svart vägg reste sig.
Fotot av Lars Norén är taget av Mikael van Reis under ett av deras sista möten.
