Den franske dramatikern Molière arbetade med två perspektiv i sina komedier. Det ena var att sätta fram människan och mänskliga egenskaper i all sin prakt och skröplighet. Det andra perspektivet var att hänga upp sina berättelser på då levande personer och driva med sin samtid. I Hilda Hellwigs uppsättning "Lärda Kvinnor" har hon arbetat nära översättaren Ulf Peter Hallberg, som också bearbetat och moderniserat handlingen för att uppfylla det andra Molière-kriteriet. Teaterrummet bad Ulf Peter Hallberg reflektera över översättarens uppgift, den historiska texten och den starka aktualiteten i "Lärda kvinnor" mot bakgrund av de senaste två årens händelser som skakat om det stockholmska kulturlivet. /Red.
Som författare försöker jag eftersträva samma respekt och uppfinningsrikedom i förhållande till verkligheten som översättaren tvingas ha i förhållande till originalets äkthet, dess konkretion och klang – samt inte minst dess humor.
ALCESTE
Nej, jag står inte ut med sliskiga fasoner,
som ofta är god ton hos bildade personer!
Ah, vad jag hatar allt: grimaser, fagert tal
och tomma mänskors ord, en värld som blivit fal.
Misantropen, humorn och genomlysningen
Jag översatte Misantropen 1988 i Östberlin, när jag arbetade med olika Heiner Müller-uppsättningar, och Alceste kändes som en bror. Eftersom franska på den tiden inte var mitt bästa språk började jag med att översätta versraderna ord för ord, rakt upp och ner. Sedan studerade jag gamla översättningar och verslära, gjorde mig förtrogen med alexandrinen och förälskade mig i formen. Jag kände från det ögonblicket hur versformen med all sin stränghet utmanar och förlöser oanade krafter hos fantasin – och dessutom kan bli ett starkt hjälpmedel, en minnesförlösare och språngbräda, för den skådespelare som följer taktslagen och rytmen i sitt eget blod. Jag upptäckte också genom den första etappen av bokstavstrohet att det fanns en oförlöst Molière i originalet. För oavsett hur kloka många av mina föregångare varit vad gäller vissa språkliga aspekter så saknade de Molières kombination av djupsinne och humor - genomlysningen. De förstod inte balansen mellan humor och allvar. De hade inte lyckats rekonstruera den produktiva motsättningen, det tragiska och avslöjande momentet i vissa skämt, sanningen som något enkelt och konkret. Det var detta som hade mildrats eller gått förlorat. Jag insåg att en översättare kan vara alltför säker på att något är löjligt, alltför förtjust i sin egen poetiska förmåga – och kanske på grund av skolning i svensk studentspexatmosfär okunnig om att humor mår bäst av att förbli dold i formuleringarna, antydd men inte uttalad– att humor inte får forceras av övertydlig poängtering, av alltför tydliga och självbelåtna markeringar. Humorn är, när den är som bäst, en plötslig, blixtlik uppenbarelse.
Så jag koncentrerade mig på allvaret i komiken, på att bygga upp humorn inifrån språket och i de hårfina nyanserna. Jag gick i närkamp med de konkreta franska uttrycken hos Molière. Det handlar om versrader som uttryck för gestalternas illusioner, egenkärlek eller missuppfattningar, ett slags iscensatt självbedrägeri som genomskådas av språket självt. I andra fall kunde det gälla att skapa ett eko i svenskan av den rena tonen hos en betjänt eller ett hembiträde som med sunt förnuft eller intuitiv klarhet blixtlikt träffar sanningen med en kort kommentar som får herrskapets haranger att rämna. Det intresserade mig att som murarlärling studera byggmästare Molières precision och hur motsägelser byggs upp i språket.
Det storvulet luddiga hos pretentiösa poeter som Oronte i Misantropen är något Molière verkar ha haft ett närmast fysiskt och existentiellt behov av att häckla. Det är något i det pretentiösa som han hatar mer än allt annat. Och så ser han storheten hos de små och förtrampade. Molière låter poeterna excellera i ett språk som är självbelåtet i sig, i formuleringar som kan betyda allt och ingenting, i ett konstlat djupsinne som visar sig vara ett uttryck för inbilskhet och förkonstling, ja, en extrem självöverskattning som ska maskera tomheten. Så som i Orontes dikt ”L’espoir”, ”Hoppet”.
Vous eûtes de la complaisance;
Mais vous en deviez moins avoir,
Et ne vous pas mettre en dépense
Pour ne me donner que l’espoir.
S’il faut qu’une attente éternelle
Pousse à bout l’ardeur de mon zéle,
Le trépas sera mon recours.
Jag konstruerade dikten något djärvt 1988, kan jag tycka nu (med lite mer erfarenhet och respekt för den exakta bilden och det precisa uttrycket), men det var ytterst spelbart. Och spelbarheten intresserar mig fortfarande i allra högsta grad; det har jag också lärt mig av Molière. Då, på 1980-talet, hämtade jag byggstenarna från den postmoderna poesins kungsord: oläsbarhet, skugga, stumhet, död och aska.
Ni oläsbara borde varit mindre huld,
ert du har vållat älskvärd smärta.
I skuggans mörker står er ödesskuld,
då endast hopp ni skänkt mitt hjärta.
Om jag i stjärnors evighet ska lida –
och av min stumma längtan stilla kvida,
Jag väljer död och aska med en kniv.
Det var ändå Alcestes svar som intresserade mig mest. För i Alceste skildrar Molière en gestalt som publiken också kan identifiera sig med – som sanningssägare, vilket vi ju alla vill vara – samtidigt som komplexiteten i pjäsen uppstår i motsättningen mellan vad Alceste kritiserar och vad han med sina känslor omfattar. Denna strid mellan vetande och känsla som ingen undkommer. Allt sammanfattat av vännen Philinte i dennes ifrågasättande av Alcestes kärlek till Celimène, vars koketta lynne och sluga esprit står i så utsökt harmoni med allt det Alceste säger sig avsky:
Det som förvånar mest är väl ändå ditt val,
när du med hjärtats hjälp har sökt ditt ideal.
Just den av Philinte omtalade ambivalensen intresserar mig hos alla Molières gestalter – särskilt i de språkliga uttrycken. Hur en öppenhet för det motsägelsefulla i gestalternas självuppfattning realiseras i språket och blir spelbart genom att man väljer vissa ord och utesluter andra. Att man som översättare inte försöker prefabricera det löjliga. Att man inte kan vara säker på vad som är löjligt och vad som mänskligt, vad som är falskt och vad som är dumt. Som publik förstod man detta på Molières tid, och man förstår det idag. Alla ord är konkreta genom att de bär med sig bibetydelser, associationer och även hela tiden utsätts för förslitning. Det är med ett speciellt befriande skratt vi iakttar vår egen löjlighet, vår ambivalens, våra motstridiga impulser, våra inkonsekvenser – i allt vi säger - och att kunna skratta åt det befriar människor från självcensur, från stelnade åsikter och hårresande förklaringar. Även de franska hovmännen älskade att se sig själva personifierade på scenen. Det är som om sanningen faktiskt frigör oanade krafter hos alla – även hos dem som träffas av kritiken. När kultur blivit ett skällsord – eller bytts ut mot inbilsk glättighet – behövs Molière. Jag tyckte att jag förstod honom, som en frände, för att han är så exakt med hur gestalterna talar – uttryckssätt som korresponderar med hur man talar idag, överallt där makt och hierarkier styr ett slags common sense – som försåtligt döljer vad som egentligen sägs, men ibland för intelligenta åhörare röjer vad de talande vill uppnå – om man lyssnar uppmärksamt. Och går man i svaromål mot dumhet och inbilskhet måste man ibland hänvisa till en kritisk instans bortom det egna jaget, om man vill undvika att få ett slag på käften eller att bli motarbetad hela sitt liv – något som Alceste intuitivt uppfattar. Jag lät honom svara Oronte så här, i kritiken av det pretentiösa:
Det är en känslig sak som ni till ämne valt,
och det finns skönandar som tar kritiken svalt.
Så till en vän, vars namn ju inte alls hör hit,
sa jag, när han läst upp exempel på sin flit,
att just en man av värld han ska väl kunna styra
sitt eget skrivbehov och all delirisk yra.
Ibland är det nog bäst att tygla denna iver
att gälla för poet och hylla det man skriver.
Den som till varje pris vill vara litterär
kan bli en slät figur på grund av sitt begär.
Det är då Oronte utropar:
Så det ni vill är då, att jag tar mig i akt
för skrivandet…
I stället för att kritisera Oronte direkt fullföljer Alceste sin finurliga hänvisning till en vän och svarar:
Det har jag inte sagt!
Men en gång sa jag just till denne kände man,
att det är sorgligt hur en pinsam dikt ju kan
förstöra bilden av poetens goda sida,
och att man sen till slut som högfjärdsfjant får lida.
Molières tid och satiren
Molières storhet bygger på en skådespelares och teatermans kombination av hantverksskicklighet och tankedjup. La Granges redogörelser för Molière som chef de troupe och teatertruppens aktiviteter är ena sidan av framgången, den andra är filosofisk och existentiell – den handlar om Molières insikter i det mänskliga psyket, dess svagheter och tillkortakommanden.
La Granges rapporter gäller hur tio skådespelare under en femårsperiod kunde fara land och rike runt och livnära sig på individuella andelar av intäkterna. 1662 var det 12 skådespelare, 1664 14. Den stora ekonomiska succén kom med Tartuffe 1669, då kungen lierade sig med Molière mot ärkebiskopen av Paris och parlamentspresidenten. Hovet och staden, Louvre och Versailles, aldrig tidigare hade man haft en så storstadsfixerad och självgod publik, som gärna ville skratta åt lantisar från provinsen men tack vare Molière kom att skratta åt sig själva.
Man bör komma ihåg att det på den tiden främst var kyrkan som stod för utbildning och att hovet var upptaget av olika föreställningar om honnêteté, om heder och smak – man skulle faktiskt kunna tillägga snille. Molières pjäser skildrar föreställningarna om heder, uppförande, förfining – och dessa frågors relation till den förkonstling som rådde.
Salongen var det element som idag skulle kallas klubb, stället där man odlade förfiningen. Man var redan på den tiden överens om att tragedin porträtterade människor som bättre än de i själva verket var, medan komedin ägnade sig åt motsatsen – att detronisera. Det fanns – med inlåning från den italienska commedia dell’arte-traditionen – en uppsättning komiska typer, men också en föreställning om ett slags poetisk sanning. Molière är med sina intriger en tidig föregångare till Hollywood – ofta porträtteras unga älskande som övervinner motgångar och till slut kan gifta sig. Det medel Molière använder för att hålla energin i detta tämligen enkla upplägg är överraskning och ironi, och så balansen mellan komedi och allvar. Flera pjäser kretsar kring en huvudperson som har en förvriden föreställningsvärld. Då är övriga gestalter – som i Hustruskolan och Misantropen – ofta utvidgningar av eller kontrasteringar till huvudpersonens ”inbillning”, den särskilda galenskap eller nyck som sätter igång ett farsartat skeende.
Handlingen är hos Molière många gånger till för att avslöja lasten eller dumheten, det löjliga bildar centrum i hans komiska värld. Den samtida kritikern Donneau de Visé som attackerade Hustruskolan i Nouvelle nouvelles (1663) skrev att man ändå måste lovorda Molière för hans skildring av sina samtida. De Visé skildrar hur hovmännen njöt av att se porträtt av sig själva på scenen: ”Han (Molière) har upptäckt att högt uppsatta människor inte önskar något annat än att skratta på egen bekostnad, de vill se sina fel skildrade offentligt.” De Visé skildrar hur hovmännen flockas kring Molière efter föreställningarna för att berätta ytterligare detaljer och dumheter, medan Molière griper efter pennan och febrilt skriver ner allt i sin anteckningsbok.
I Improvisation på slottet (L’impromptu de Versailles, 1663) låter Molière en av gestalterna (spelad av fru Molière) säga: ”Varför skriver han dåliga pjäser som hela Paris rusar för att se, och varför skildrar han människor så bra att alla känner igen sig själva?”
Man kan förenklat säga att Molière ofta framställer monomana, egenkära och förbländade gestalter som hamnar mer och mer i olag med sig själva och med världen omkring sig. Substansen i kritiken är frågan om självkännedom, och på så sätt är Molière – i likhet med föregångaren Shakespeare – arvtagare till Montaigne. Denne ansåg ju att man genom att offentliggöra och ifrågasätta sina egna tillkortakommanden kan få andra människor att frukta dem. Montaigne påpekar även –i essän ”Om Demokritos och Herakleitos” – att skrattet är det följdriktiga svaret på det mänskliga tillståndet. En insikt som Molières publik på ett överraskande sätt gjorde till sin egen. Ofta är det trots allt så att just huvudpersonen är den ende som inte kan skratta, exempelvis i fallet Alceste. Han har odlat sin vrede mot alltings urartning så hårt att alla möjligheter att skratta undgår honom. Vid ett tillfälle när han är riktigt arg på sin bäste vän Philinte kallar han honom pejorativt ”Herr Skrattare!”
De flesta av Molières pjäser utspelar sig inom familjen. Den nya komedin, med rötter i Plautus och Terentius romerska komedier, porträtterade med förkärlek konflikter och dramatiska händelser mellan man och hustru, föräldrar och barn, samt mellan herrskap och tjänstefolk. Familjen som universellt tema fortsätter att intressera en publik som alltid har egna erfarenheter av kärlek och förtryck, galenskap och lycka inom detta sällsamma, under nya epoker dock förblivande, försök att i familjen sammansmälta divergerande homunculi med olika intressen och läggning till en enhet – mer eller mindre framgångsrikt, och därför komiskt eller tragikomiskt.
Molières framgång härstammar från hans djupa insikter i familjens kaos, både som förgörande och förförande element. Oftast återstår bara tjänstefolket som försvarare av familjens värdighet, en honnêteté grundad snarast på föreställningar om hur det borde vara än hur det är.
I flera av Molières pjäser finns en utvecklad satir mot den samtida litterära scenen. Det är som om Molières dolda sanningar i texten odlar en särskild fiendskap till dem som blåser upp klichéer till sanningar eller perverterar poesin med blomsterspråk. Den mest utvecklade satiren mot den litterära miljön finns i Lärda kvinnor (Les femmes savantes, 1672).
Det för den tiden och vår tid häpnadsväckande är att Molière dristar sig att skildra en kvinnlig kunskapstyrann, Philaminte. Ett genomgående tema i pjäsen är förhållandet mellan kropp och själ, det faktum att Philaminte på bekostnad av det kroppsliga odlar den kvinnliga intelligensen som religion. Detta fokus på lärdomen tycks dock i Molières pjäs snarast få till följd att kroppen släpper alla hämningar eller stelnar i förkonstlad behärskning av ett driftsliv som under detta tryck ständigt hotar att explodera eller producera inkonsekvenser. Det är något ryckigt och spattigt i gestalter som Armande, Bélise och Philaminte, vilket generationer av skådespelerskor gestaltat med olika grad av dämpad hysteri eller obehärskad maniskhet.
De tre kvinnorna är offer för en blind egenkärlek som förstör deras omdöme. De saknar just det som Molières dramatik mynnar ut i: frågan om självkännedom. De analyserar sällan konkreta fenomen, utan i likhet med pretentiösa poeter döljer de snarare sakernas tillstånd bakom svulstig retorik. De är aggressiva i sin jargong och övertygade om att de utjämnar alla tidigare orättvisor kvinnor utsatts för genom att skildra sitt eget kön som det överlägsna.
Philamintes favoritpoet är det litterära unglejonet Trissotin som på Molières tid redan i namnets klang hade koppling till den dåtida salongspoeten Cotin. Molière ansåg det inte nödvändigt att parodiera Cotin utan använde helt enkelt dennes existerande dikter i scenerna mellan Trissotin och Vadius, den grekiskt skolade poet för vilken Molière lånade drag hos en annan välkänd parispoet på 1670-talet, Ménage. Det Molières satir gestaltar är just det perverterade litterära uttrycket som dörröppnare, som initiationsrit till framgång, kärlek, sex eller andra förmåner, och mot detta öppnar han i språket en föreställning om sanning som får oss att se oss själva i pjäsernas slutna gestalter, hur inbilska, fåfänga och blinda de än är.
Det är Molières mänskliga sanning: han får oss att skratta genom att avslöja de mekanismer som styr våra handlingar och vårt uppträdande. Den skrattspegel han håller upp, med gestalter som är deformerade av karaktärsfel, upplyser oss om att det vi ser är oss själva eller det vi kan förvandlas till, om vi inte ser upp. Och oftast uttrycks klarsynen hos Molière bara i förbifarten, kanske av en tjänsteflicka – som hos Ferlin ”med de mörka ögonen” – som rentav försvarar en kompromissande och räddhågad make och pappa som Chrysale, därför att hon, den ständigt hunsade, är den enda som ser hans möjligheter i stället för hans fel. Och som representant för Molières obekväma sanning också ser högfärden hos sina medsystrar:
*
MARTINE
(till Bélise och Philaminte)
Nu skiter jag i er, rakt ner i spetstrosbrallan,
och allt ert dumma fjäsk för män som spelar Allan!
Ni har ju inte vett att skilja rätt från fel.
Vad är er lärdom värd? Er sanning är så stel.
PHILAMINTE
Försvinn, din slyna! Stick! Nu ska du alltså ut.
Det är väl ändå jag som avgör här till slut!
Martines brott är bristen på ”finhet”, på fina ord och upphöjd värdighet.
PHILAMINTE
Hon är så oaktsam, så att det ej finns maken,
vad gäller språket självt, hon förolämpar smaken
med rått och simpelt tal, på suraste nivå,
som språkvårdarna sagt: Man kan ej höra på!
CHRYSALE
Jag trodde det var nåt, ja, riktigt oförlåtligt.
PHILAMINTE
Ska du förlåta nån som gör ett brott uppsåtligt?
BÉLISE
Hon öppnar munnen jämt och skymfar alla lagar.
Trots allt jag rättar till gör hon som hon behagar.
Martines svar exemplifierar Molières föreställning om en moral i Blaise Pascals anda, religionsfilosofen som skrev ”la vraie morale se moque de la morale”, ”den sanna moralen gör sig lustig över moralen”. Det är en rörlig sanning som i Molières pjäser förekommer på många ställen, företrädd av de små och svaga, som hänvisar till förmågan att avge konkreta omdömen och fatta egna moraliska beslut, en konkret praktik som ställs i motsättning till falska manliga poeters inbilskt tomma poesi eller lärda kvinnors språkliga rensningsaktioner:
PHILAMINTE
Allt det vi kvinnor vill syns inte till i språket,
så vi ska ändra det, och därav följer bråket.
Dels av naturlig smak, ibland rentav av hat,
så för vi krig mot ord och framför vårt primat.
Det gäller alla verb och substantiv, bland annat,
som inte stämmer nu, ett språk som liksom stannat.
Vi tänker rensa ut och döma ord till döden,
vi ska på konferens om våra kvinnoöden.
MARTINE
Ni kan ju rätta mig, men folk förstår mig väl.
Ett tillgjort tal som ert, det fattar ingen själ.
Konfrontationen och den kärlekstörstande människan
Ställd inför Les femmes savantes kunde jag redan i Allan Bergstrands titel Lärda fruntimmer se spåren av den redan omtalade släplasten av studentspexatmosfär från förr. Ord som fruntimmer surnar lika snabbt som opportuna nykomlingar som hen. Förfärliga ord som blir platsmarkörer för förakt eller rättänkande. I Molières pjäs är det ju män och kvinnor. Följaktligen Lärda kvinnor, en av Molières intressantaste pjäser, med så mycket spelbarhet. Molières intuition bygger på att han i alla gestalter i praktiken fullföljer La Rouchefoucualds maxim om att ifall vi hittar en människa som inte verkar löjlig, då beror det bara på att vi inte betraktat henne tillräckligt skarpt.
*
PHILAMINTE
Vers har jag inga nu, för det har skett en skiftning.
Jag skriver stadgar nu. Vi är instiftarinnor
till det som blivit en akademi för kvinnor.
Platon har själv berört det i sin skrift om Staten,
men han kom inte fram till alla resultaten.
Nu skriver jag en skiss som ändrar allt totalt;
det kan bli vers och konst, och allt blir radikalt.
Det är ju en skandal, det ok som man har lagt
på kvinnors intellekt, på grund av mäns förakt.
Jag ska ta gruvlig hämnd på alla manspersoner
som pratar skit om oss och våra ambitioner.
ARMANDE
Hur kan man se vårt kön och så gå på och kränka
och alltid påstå just: ”De kan ju inte tänka!”
BÉLISE
Vi ska sy in en blus, ett snitt – ”Var raffig bara!”
Är det för modets skull vi lever? Kan nån svara?
TRISSOTIN
Min djupa reverens för könet är bekant;
var kvinna bländar mig med blicken – det är sant.
Men mer än till ert kön dras jag till snilledragen.
PHILAMINTE
Vårt kön det älskar er, ja, man är helt betagen!
Men vi vill peka på hur vissa högfärdsfjantar
går på oss med förakt. Ja, det är såna klantar
som vi vill upplysa. Vi har en mängd idéer
och lämpar oss för allt, för samfund, assembléer.
Vi skapar ett nytt språk åt vetenskapens former,
vi utvecklar en mall för vår natur och normer.
För varje fråga någon mänska vill ta upp,
så har vi tid och lust; oss stävjar ingen tupp.
*
Det fanns hos regissören Hilda Hellwig en idé om en spelplats, Klubben, som ofrånkomligen ledde till tankarna till en i Stockholm omtalad spelplats för kultur och angränsande aktiviteter. Jag fick tillgång till citat av vad några kulturella aktörer yttrat. Och jag fick uppdraget att låta dessa skuggestalter och yttranden färga det som skulle levandegöras i pjäsen. Mitt krav för att detta inte skulle bli banalt eller billigt var att formen bibehölls. Jag genomdrev strikt upprätthållandet av alexandrinen för detta experiment, och jag hade roligt i den uppkomna friheten att ge det nya verket, som innehåller en tredjedel nyskrivet material, en genklang från allt som rört upp sinnena så häftigt under det gångna året. Jag läste mycket själv och tänkte på allt folk sagt och gjort.
*
PHILAMINTE
Jag har fått mer än nog av detta äktenskap,
där smygporr, svek och bråk och manlig okunskap
blev så bestämmande för all vår takt och ton –
CHRYSALE
Du var ju avundsjuk på min penetration!
Den är ett nederlag för kvinnans veka själ,
du staplar teori, vill inte mannen väl.
Ni borde lära er av skalden Bellmans Ulla,
det ni vill avstå från är faktiskt just att knulla.
*
När jag skapade ekon i de nya alexandrinerna av människor och språkliga gester försökte jag bygga upp situationer som skulle uppenbara något. Jag gjorde det med föreställningen om en objektiv sanning som magma i texten – en obekväm och ouppfostrad genomlysning utan entydighet, med möjligheten att eruptera till lava i åskådarens fantasi.
*
TRISSOTIN
Jag är poet, och hon och jag, var är vi nu?
(till Philaminte)
Jag ser, ni står där stolt, och bävande min fru.
Jag väntade och hon var hal och hel, jag höll
mig fast med stången där. Och skymningsskuggan föll.
(till de andra)
Hon urinerade, jag tvättade min penis,
att stöta ut och in, och tvätta den, som skiss.
Hal var den, nästan blå, i solen över stan.
Sen skrev jag allt om det; jag skriver hela dan.
Vad säger det om mig? Jag skriver, tvingar mig
att skriva. Hal och hel. Tror ni på det, säg?
(går fram till Bélise)
Och kroppar kastas ut, och spolas upp på land.
Och mina händer är som humlor här ibland.
BÉLISE
Jag vet ju inte vad ni vill med mig och dom,
det är helt oklart vad ni faktiskt talar om.
Ni tänker med er stång, och det går aldrig väl;
ni har ju helt glömt bort att mänskan har en själ.
*
Jag undvek att hålla på någon, jag följde min intuition, omgiven av samtida föreställningar om sex och lögner, av kärleksfiender som drabbade samman, en härva av anklagelser och motsatta ståndpunkter, av män och kvinnor på var sin sida av en vallgrav som uppstått i förlängningen av metoo-rörelsen och dess både helt nödvändiga och även bisarra effekter. Heder kunde plötsligt – i den digitala teknikens tidsålder – fråntas en människa genom ett rykte, en utslungad antydan i cyberrymden. Det franska hovets skvaller var trots allt långsammare. Men det handlade om samma sak: sexualiteten – ett område som sällan präglas av klarsyn och vetande.
*
MARTINE
(till Trissotin)
Du tror att dina ord kan se mig som jag är,
du målar upp en bild, men jag är inte där.
TRISSOTIN
(till kvinnorna)
Man vill ju knulla för ni har sån dignitet.
Det är ett uttryck för ett slags medmänsklighet.
BÉLISE
Kulturmannen gör så, kör fram sitt kön med schvung,
och plötsligt vältrar han sig sedan på dig tung.
Som konsekvens av det och kvinnokampens rön
har vi nu slagit fast: det blir ett tredje kön.
MARTINE
Vi får en len och god och mänsklig mjukisboll,
som fingrar på sig själv – män spelar ingen roll.
*
Bekännelser och skildringar avlöste varandra; ord fick följder, ledde till konsekvenser och domstolsbeslut. Det var mitt uppdrag att reagera på allt. Regissören kallade mig plötsligt M. Inte M-Too. Bara M. Jag kände i mina bästa stunder att jag var en inbillad Molière, som av förnufts- och hedersskäl valde att skildra poeter med bakgrund i deras egen poetik och piedestalernas förfall.
*
TRISSOTIN
Mitt epigram, min bikt, den skildrar en affär
som diktare ibland kan råka ut för här.
Vi lever ensamma och utan säkerhet
och skildras ofta som ett slags abnormitet.
Och följderna av det som just har drabbat mig
ger perspektiv på att mitt motto är ett Nej!
OM ETT PRIS
SOM INTE GES TILL MIG
TROTS ATT JAG FÖRTJÄNAT DET
PHILAMINTE
Just titeln på er vers är alltid genial.
ARMANDE
Den ger förhoppningar och lämnar ingen sval.
TRISSOTIN
Så viktigt detta pris för oss poeter varit –
ARMANDE / PHILAMINTE
Åh!
BÉLISE
Vadå?
PHILAMINTE
Ett viktigt pris som just all världens väg har farit.
*
Jag tänkte: Jag tar en risk. Men också: Intelligensen klarar och uppskattar den objektiva sanningen, dumheten och rättänkandet avskyr och skuldbelägger den. Jag kunde bara förstå genom att gestalta. Jag levde mig in i Molière. Jag undertecknade inte längre med mitt eget namn. Jag var M. Och min främsta inspiration i arbetet var ett yttrande av Claudio Magris om just objektiv sanning som jag tyckte stämde överens med Molières metod. Det var som om Claudio Magris tanke omfattade just Molières verser och repliker, pjäsförfattarens och skådespelarens hållning, det energiutbyte som genomsyrar Molières språk, en känsla av att man anar sanningen bortom lögnen. Claudio Magris ord står att läsa i efterskriften till hans storslagna roman om Trieste under 1900-talet, Åtalsgrund saknas. Magris skriver, i Barbro Anderssons översättning:
Det påhittade, ”lögnen”, hör för övrigt kanske till de saker som är mest typiska för oss, i medgång och framför allt i motgång; sanningen finns där, objektiv, även om den aldrig är helt åtkomlig. Den skapar sig själv utan hänsyn till våra känslor och tankar.
*
Det finns i Lärda kvinnor en motsättning mellan två entydiga förhållningssätt:
ARMANDE
Allt det vi kvinnor vill syns inte till i språket,
så vi ska ändra det, och därav följer bråket.
Dels av naturlig smak, ibland rentav av hat,
så för vi krig mot ord och framför vårt primat.
Det gäller alla verb och substantiv, bland annat,
som inte stämmer nu, ett språk som liksom stannat.
Vi tänker rensa ut och döma ord till döden,
vi ska på konferens om våra kvinnoöden.
CHRYSALE
Idag är litteratur på väg tre trappor upp
till Damavdelningen, där den ska tyna bort,
om ingen lyssnar på oss män av tyngre sort.
*
Men bortom dessa hårda ord, som de båda kombattanterna kastar ur sig i stridsögonblicket, rör Molières gestalter alla upp föreställningar om eftertanke, klokhet, respekt, fåfänga, inbillning och dumhet, så att det går runt i huvudet på oss. Och plötsligt kan skådespelarna på scengolvet få all vår längtan efter sinnesförvirring att brisera, när de med en förändrad ton går från ytlighet till allvar, så att vi faktiskt förstår att kärlek och sexualitet är minerad mark för alla.
*
CHRYSALE
Ja, sa jag inte det? Att allting ordnar sig.
ARMANDE
För deras lyckas skull, så offrar ni ju mig!
PHILAMINTE
Du offras inte alls på minsta lilla sätt.
Du har filosofin, din ständiga reträtt.
Där kan du lugnt se ner på jordiska begär.
BÉLISE
Det är i alla fall i mig som han är kär!
*
Skådespelarna trotsar i spelsituationen all entydighet i samma utsträckning som intelligens gör det. För Molières paradox är ju trots allt att även lärda kvinnor kan brista i kunskap om hur kropp och själ eventuellt kan hänga ihop på ett mänskligt sätt. Denna motsättning gestaltas främst mellan Armande och Clitandre, den droppade älskaren som nu i stället tillber systern Henriette och vill gifta sig med henne:
ARMANDE
Den kärlek du vill ha är grovt sensualistisk,
och filosofiskt sett totalt materialistisk.
Din enda strategi för att behålla den
är att i äktenskap få konservera den.
Ska det va’ kärlek det! Vad är det för en sfär,
där dessa själar jämt ska brinna av begär?
En ädel själ vill inte ner i i sinnlighetens gap,
och endast tankarna ska ingå äktenskap.
Vi strävar mot vår själ, med längtan och med hopp,
och ingen märker alls att hon har någon kropp!
*
CLITANDRE
En sådan kärlek och så höga, ädla tankar
de känns beklämmande när åtråns känslor bankar.
För mig ska kärleken helst inte bli för skör,
jag är nog lite grov, ja, det beskylls jag för.
Jag älskar odelbart. Så jag vill inte svika
att kropp och själ ihop ska dela känslan lika.
Och det är ingenting att genast svärta ner.
Med all respekt för det jag nu har hört av er
tycks folk förälska sig på mitt sätt ganska gärna.
De gifter sig; för dem är sånt det mest moderna.
*
Jag skrev ett brev till ensemblen inför kollationeringen den 18 december 2018 som på slutet sammanfattade en känsla jag haft under arbetet med Lärda kvinnor:
”Jo, jag måste erkänna att Ulf Lundells dagbok Vardagar är det bästa jag läst på länge och att han känns som en luggsliten hjälte för mig i bakgrunden av ”Sex, lögner och akademier”. Jag var bara tvungen att hitta rätt tonläge på det som kommer från honom, som ett slags tillkämpad visdom. Jag spelar hans gamla låtar varje dag i bilen. Jag tycker han har lyssnat på sitt liv på ett gripande sätt, och att han rätt tidigt, till exempel i ’Stackars Jack’, fattade en hel del. Jag hoppas att vår uppsättning ska inspirera till att man lyssnar till sitt eget liv – och det som pågår runt omkring oss, så som Ulf gör i Vardagar.”
Så jag låter Vadius säga:
VADIUS
Vi firar bröllop nu och öppnar alla gravar!
Jag tror på ungdomen; det kommer nya dagar.
(Stackars Jack original intoneras, och under introt – 30 sek –
fortsätter Vadius)
För kärleken finns här, och nåt i min ballad
vill hylla den som vind, som frihet, en passad.
Ett ansikte, en dröm, men vi behöver den;
den kommer när som helst, som gäst, ja kärleken.
*
Teater är det stora allkonstverket och Jan Lundgrens scenografi känns kongenial med Molières inside/out-estetik i språket. Man blickar inifrån och ut – och utifrån och in. Gestalterna förflyttar sig snabbt i nya scenerier samtidigt som vridscenen rör sig i konstfulla varianter - som jordklotet vi trampar på - och skapar nya perspektiv. Hans-Åke Sjöqvists ljus skapar balans mellan det som är offentligt och det som är intimt – skådespelarnas dämpade tonlägen, när en viss sordin och nonchalans ökar trovärdigheten – och rösterna går från satir till svärmeri, och för en kort sekund mot klarsyn – och därför berör starkare än om satiren markeras för hårt. Ljuset förändras omärkligt och markerar de ständiga skiftningarna. Och så regissören Hilda Hellwigs förmåga till komplexitet, hur hon vågar närma sig det obehagliga, men också i skir förtrollning kan gestalta det hoppfulla i en förbiilande detalj. Med hennes eget kungsord: ”Japp!” Ett sådant verk måste hatas av dem som är säkra på sin sak, av alla som vill döma och svinga bilor, ställa folk i skamvrån eller uttrycka fördömanden. Men det lockar samtidigt till sig de nyfikna, alla dem som uppfattar osäkerhet och paradoxer som utmaningar – de som försöker avläsa förändringar också i sig själva, besatta av tanken att sanningen trots allt finns där och skapar sig själv – i konstverket precis som i våra liv – utan hänsyn till våra känslor och tankar.
Så till min egen alternativa slutscen, som ströks i samförstånd med den kloka regissören, som tuktade sin M. på ett för honom nödvändigt sätt (och därmed förhindrade en fem-timmars föreställning). Den får till slut sin plats i det här dokumentet – som en avslutande personlig kommentar från en ung människa, som jag – i egenskap av M. – i liv och skrivande kan identifiera mig med:
HENRIETTE
(till Philaminte)
Det talas ofta om förlorad illusion;
(ser sig omkring)
jag tänker på ert liv och er generation.
(Spröd musik. Beatles ”All You Need Is Love”.
Hon tar några steg fram mot scenkanten
och betraktar publiken)
Jag älskar vem jag vill, jag skriver vad jag kan.
Jag tiger inte still, om jag vill ha en man.
(Musiken stegras. All You Need Is Love.)
