"Jag tillhör en generation som är uppväxt med militärkupper, undantagstillstånd och utegångsförbud. Jag har suttit i husarrest, suttit i fängelse och blivit dömd till isoleringscell. Därför känner jag till karantänen ganska bra." Can Dündar är en turkisk journalist, filmare och författare som bor i Tyskland. Han har bland mycket annat varit chefredaktör för den turkiska tidningen Cumhuriyet och 2015 blev han anklagad för spioneri och dömdes 2016 för att ha avslöjat turkiska statshemligheter till knappt sex års fängelse. Dündar överklagade och lyckades lämna landet. Nu leder han den turkiska webradion ÖZGÜRÜS (Vi är fria). Dündars skriver omväxlande med regissören Mely Kiyak (Teaterrummet 17/3 2017) på den Berlinbaserade Maksim-Gorki Theaters hemsida. Den här texten publicerades där den 13 april och presenteras nu i Teaterrummet i översättning av Björn Sandmark/red.
Karantänens rikedom
av Can Dündar
Jag känner till dem alla: de olika karantänerna, isoleringen, trångheten, känslan att taket kan rasa in när som helst och även långtråkigheten som kväver mig med sina arbetslösa händer.
Jag tillhör en generation som är uppväxt med militärkupper, undantagstillstånd och utegångsförbud. Jag har suttit i husarrest, suttit i fängelse och blivit dömd till isoleringscell. Därför känner jag till karantänen ganska bra. Jag vet hur man förhåller sig i den, hur man hanterar den last som tynger en. Det värsta med ensamheten är att känslan av solidaritet bryts. Isoleringen är din plågoande: medan den misshandlar dig vill den att du ska känna dig övergiven, ensam och förtvivlad.
I Turkiet avskaffades de stora cellerna för flera fångar nästan helt i början av 2000-talet. För de styrande märkte att fångarna överlevde genom att stötta varandra. För att bryta detta motstånd byggde man celler för två eller tre personer och ensamceller. Fångarna försökte värja sig mot denna typ av isolering; några började hungerstrejka, andra satte eld på sig själva. Men bygget av betongkistorna gick inte att stoppa.
Trots allt hittar människor även i den mest isolerade cellerna vägar att kommunicera. I fängelset skrek vi genom stamrören för att få kontakt. Glada budskap blandades med avloppsvatten. Vi bytte nyheter med varandra genom att binda brev vid plastflaskor och kasta dem över murarna. Många brev blev hängande i taggtråden i flera dagar och fladdrade i vinden. När vi sedan försökte få loss dem genom att kasta en äppelskrott inlindad i papper mot dem regnade det bokstäver över oss.
Det spelar ingen roll var du är eller hur du har det, även om du inte kan röra vid någon är det livsviktigt att du går till fönstret, ut på gården eller på balkongen för att prata med andra. Till och med fem minuter långa applådkampanjer på kvällarna hjälper emot ensamheten och hjälper för att hålla solidariteten levande.
En annan giftig frukt i karantänen, i isoleringen, avskildheten och ensamheten är osäkerheten om världen kommer att fortsätta vara stängd för dig. Man måste absolut interagera med världen och hålla känslospröten utfällda. Höra och höras, prata genom murarna. Sjunga en sång tillsammans på avstånd. Sträcka ut en hand till den som behöver det, även om man inte kan känna händerna. Hitta ett sätt att hjälpa de sjuka och dela det man har med de fattiga.
Till detta kommer också känslan av förlamning. Oavsett om det är en åklagare som meddelar att du är häktad eller en minister som säger att du måste stanna hemma. Även om du inte är förlamad ligger ditt öde i deras händer. Oavsett om det är en junta-ledare som låser in din kropp, eller en ostoppbar epidemi, inget kan få dig att tystna helt. Ibland är det kanske rent av raka motsatsen: nu har du mer tid än någonsin. Du kan be eller förbanna. Du kan komponera eller vika flygplan av tidningspapper. Du kan städa eller bli TV-kritiker. Du kan skriva brev eller dagbok. Du har klockvisaren i din hand och är den enda herren över din tid.
Även om det verkar som om karantänen är människans grav är den också samtidigt en kreativ plats. Vi måste bara utnyttja avskildheten till något produktivt. I detta mörker kommer ni att hitta er själva och förvånas över era talanger som ni ännu inte upptäckt hos er själva. Nu pratar jag inte bara om att kunna vissla efter noter, lär in dikter utantill för att kunna läsa upp dem, tonsätta oanständiga texter med anständiga melodier, tänka skamlösa tankar och smeka sig själv, klappa takten med de egna hjärtslagen, tatuera sig själv med en duvfjäder eller bygga en drake för att kunna släppa upp den i friheten. Jag pratar inte om att sysselsätta sig själv utan om en kreativitetsexplosion. Då kan man måla bilder, skriva en roman, göra skulpturer av deg, räkna olika tal i tankarna, skriva ett manus om den globala återhållsamheten, rita upp idealiska städer på papper eller tänka på mänsklighetens framtid.
Historien är full av inspiration som bottnar i det trånga.
* * *
När pesten härjade 1348 var i Italien även då starkt utsatt. Sjukan hade i Florens dödat Giovannis föräldrar.
För att rädda sig själv flydde ha ut ur staden och gick i karantän i Toskana. Och började – alltså inte på latin, utan på folkmålet – att skriva underbara noveller.
Det var en gång en rik och adlig medborgare i Florens som hade en kock som var lättfotad. När kocken en dag stekte en trana för sin herres gäster klev en slinka in i köket. ”Så härligt det doftar. Kan jag få lite?” Kocken lossade ett lår och gav henne. När sedan herren och hans gäster fick tranan med bara ett ben serverad, ropade han in kocken och frågade vad som hänt med det andra benet. Den lögnaktiga venetianaren svarade genast: ”Herre, tranorna har bara ett lår och ett ben.” Argt svarade herren: ”Som om det vore den första tranan som jag sett.” Kocken framhärdade och sade: ”Herre, det är så som jag säger, och om ni vill kan jag visa er de levande imorgon.”
”Eftersom du nu säger att du vill visa mig de levande fåglarna så ska jag följa med dig imorgon bitti för att följa upp saken”.
När de kom till flodens närhet nästa morgon fick kocken syn på ett dussin tranor vid flodkanten som alla stod på ett ben. Då pekade han snabbt ut dem åt herren och ropade: ”Herre, nu kan ni se tydligt att tranorna bara har ett lår.”
Herren klappade i händerna och tranorna och uppskrämda sänkte tranorna ner det andra benet och flög allihop därifrån. Kocken sade alldeles bestört: ”Nu har jag också sett att de har två ben” och infogade fiffigt: ”Men igår kväll klappade ni ju inte händer”.
I sitt verk ”Decamerone” som Giovanni Boccacio skrev i karantänen, finns det ett hundra sådana berättelser, i vilka han berättar om sina samtida. Verket räknas idag som prosans ursprung, som länge kommit att prägla världslitteraturen.
***
När pesten hemsökte England 1665 avbröt Isaac sina studier i Cambridge och gick i karantän i sitt föräldrahem i Grantham. Han satte sig under ett träd och betraktade hur ett äpple föll till marken. Han frågade sig varför äpplet inte föll åt sidan eller uppåt utan rakt ner mot jordens medelpunkt och drog slutsatsen att jordens medelpunkt måste ha en dragningskraft. Så gick gravitationsteorin in i historien. Woolsthorpe Manor (Newtons föräldrahem, redaktörens anmärkning) finns fortfarande och även äppleträdet står som en symbol för kreativitet i karantänen och bär fortfarande frukt.
***
Spanska sjukan, som 1918 kostade över 50 miljoner människor livet, tvingade även Edward Munch i karantän i sitt hus i Norge. Han var sjuk och sängliggande. Men han drog täcket över sina knän och målade vidare i sin fåtölj. I en av sina sista målningar sammanfattande han hela sin karriär i ett gulmålat, trångt, men ljust rum; sig själv gestaltade han som en blek gammal man som börjat tappa håret, men som fortfarande inte givit upp. Det var hans sista mästerverk.
***
Och naturligtvis William Shakespeare. Han levde 1592 i London, i stadsdelen Bishopsgate i närheten av flera teatrar och såg ny en föreställning varje kväll. Under det året när pesten drabbade staden var han bara 28 år gammal. Stadens alla teatrar var stängda och ensemblarna var upplösta. Karantänregler hade utfärdats. William stannade hemma och började skriva. Först lyriska verk och erotiska dikter. Dessa dikter öppnade nya dörrar för honom. Senare skrev han sina första pjäser, ”The Comedy of Errors”. Det sägs att ”The Taming of the Shrew” och ”The Two Gentlemen of Verona” skrevs under den här tiden. Medan han genomlevde karantänen skrev han sin historiska tetralogi, de två delarna om ”Henry IV”, ”Richard III” såväl som ett verk i fem akter ”King John”. Efter karantänens slut uppfördes Shakespeares pjäser.
***
Det är inte bara finanskapitalet som ser chanserna i krisen. Varje kreativ människa kan i en avskärmad situation bli produktiv, få inspiration i karantänen och kreativitet i ensamheten. Därför är sjukhusen i pestens tidevarv, isoleringscellerna i fängelserna och vårdhemmen för de ensamma, karantänen under epidemin födelseorter för många stora verk.
Med tillfredsställelsen efter att ha skrivit klart en krönika i karantänen och med längtan efter dagarna när vi besegrat viruset och återigen kan fylla gatorna, hälsar jag till er alla.
