Lars Ring är teaterkritiker på Svenska Dagbladet och har följt Pontus Stenshälls konstnärskap sedan början av 90-talet – från starten i Karlskrona till Folkteatern i Gävleborg, moment:teater i Gubbängen och nu senast Göteborgs Stadsteater. I denna text belyser han Stenshälls estetik och konstnärliga arbete. För oss på Göteborgs Stadsteater blir det även är ett slags bokslut för Stenshälls åtta år som teaterns konstnärliga ledare.
/Redaktionen
Homo ludens är latin och ett begrepp skapad av historikern Johan Huizinga om hur förmågan att leka format människan. Spelet, leken och fantasin har varit en förutsättning för vår framgång som art. Att kunna föreställa sig hur andra tänker och ska agera är det som skapar inkännandet, medlidandet men också självinsikter. Så kan teater, exempelvis, bli aha-upplevelser och lektioner om socialisering och problemlösning. Teater är ju alltid på en gång utopisk och tappra försök att förstå vad som innerst inuti styr oss. Leken är, just som teaterscenen, en plats att pröva, öva och ompröva.
Det här är en text om Pontus Stenshäll, skådespelaren och regissören som jag följt genom en stor del av mitt yrkesliv. Stenshäll som ung aktör på UDG-teatern, Karlskrona, ensemblemedlem när Ulf Fembro tog över Folkteatern Gävleborg 1990 – och som konstnärligt ansvarig på teatergruppen moment:teater, Gubbängen samman med Andreas Boonstra från år 2000 samt som konstnärlig teaterchef på Göteborgs Stadsteater under åtta år, 2015-2023.
Pontus Stenshäll.
Därför är detta också en text om TEATER, dess ofantliga möjligheter att skapa egna rum, lagar och känslor. Detta kräver konsekvens, ett slags galet mod och en obönhörlig tro på konsten som plats för det stora och det lilla, det ena sett genom det andra. Teatern har sedan antiken varit ett laboratorium där människan undersökt lagar och relationer – och ofta ställt dem på huvudet – till gudar, lagar och familjen, samt vår dödlighet.
Teater är en plats som skiljer sig från boksidan eller den platta målarduken, den skapar ett ögonblickligt rum fyllt av kroppar. En värld med överenskommelser, där alla kan vara alla, där allt kan gestaltas och där publiken är medaktör - där metamorfoser, symbolvärden och känslor kan flyga fritt. En iscensättning är ingenting man går runt inuti, iförd snygga kläder. En uppsättning är en upptäcktsfärd utanför det sedvanliga. Ett credo för teaterkonstnären Pontus Stenshäll.
Så, nu efter 35 år av momentan samvaro, går det möjligen att göra en skiss av Pontus Stenshäll och hans konstnärliga gärning. Vem är han? Jo: lekfull, enligt ovan. Absurdist, existentialist. Nära sitt eget immanenta barn, med stråk av missmod, och sorg. Han odlar ett vemod som gränsar till melankoli. Politisk, skyr inte försök att analysera omvärlden.
moment:teater var/är hans livmoder. En gammal 50-talsbiograf, söder om den stockholmska innerstaden. Lagom stor, eller lagom liten för att härbärgera experiment.
Nils Pontus Stenshäll är född den 22 januari – samma dag som August Strindberg. Har det något att göra med någonting? Nej, förstås inte. Fast ändå… Vi söker ju alla med ljus och lykta efter mening, tecken och mönster. Har inte Stenshäll, när en tänker efter, också ett drag av en vilja att överdriva, gå över gränser och utmana den goda medelklassmåttliga smaken?
En riktigt stor, tidig framgång på moment:teater var ”Birgitta Pelikan” – en parafras på ”Pelikanen” av just Strindberg. Stenshäll lät kammardramat dra bort mot fars men också expressionistisk tragedi. Förflyttningen till nutid kom att spränga den drygt 100 år gamla texten inifrån, vidga den och effektivt blåsa bort varje spår av damm. Parodin övergick med jämna mellanrum till högröstat sorgespel. Stenshäll tog tydligt upp den struktur från ”Orestien” som ligger bakom texten.
Här spelades Pelikanen som var det en nyskriven text, uppsatt av en tyskpåverkad anarkist. Mamman liknar Kåta Gun. Sonen är bög och tänker pierca sig. ”Vännen” är fascist. Dottern lider av Stockholmssyndromet. Allt på fem kvart – precis som Strindberg ansåg var den optimala tiden för ett kammarspel.
På Moment iscensattes Goethes ”Faust”, Shakespeares ”Macbeth”, ”Barabbas” av Pär Lagerkvist, ”De dömdas ö” av Stig Dagerman, ”Ett dockhem” av Ibsen, ”Ifigenia” av Euripides – uppsättningar mellan vilka Pontus Stenshäll var gästregissör på en mängd svenska institutionsteatrar. Metoden att förhålla sig fritt till klassikerna, genom att göra dem samtida och korta ner dem, gav honom epitetet klassikerslaktaren. Mycket märkligt kan man tycka idag, eftersom det var en allmän – särskilt tysk – europeisk trend att rusa igenom femaktsdramatik och betona deras brutalitet.
Lars Ring.
Tillbaka till Birgitta Pelikan – suveränt spelad av Mathias Olsson. ”Hon” var en av anledningarna till att moment:teater fick Svenska Dagbladets teaterpris Thalia redan 2008. Vilket också – vilket nu kan sägas – var en känga åt granntidningen DN där en av recensenterna var starkt antimomentan. Fast hon fick en vällovlig lidnersk knäpp en dag och kom att göra en alldeles total helomvändning. Idag hyllar hon moment.
”Thaliapriset tilldelas Andreas Boonstra och Pontus Stenshäll som demonterar klassiker och demolerar genregränser i undersökandet av individ och samtid. Med vassa skärvor rispar de sönder ytan på vardagen. Och med humor, teatralitet och nukänsla utökar man räckvidden genom tid och rum”.
Så löd jurymotiveringen då, och den gäller än idag.
Det är roligt att läsa om ”segerintervjun” med Pontus Stenshäll och Anderas Boonstra. SvD:s Anna Ångström tog upp deras relation till dockor, krigsleksaker och skuggspel, hur man bryter sönder fiktioner samt ironiserar över teaterkonventioner och manlighet. Hon tar också upp den underbara uppsättning av ”Dödsdansen” 2006 där regissören Stenshäll, som också spelar rollen Edgar, låter den jobbiga vännen Kurt gestaltas av en sliten sko. Möjligen för att skänka en känga – ursäkta vitsen – åt sedvanlig, seglivad institutionsnaturalism.
Pontus Stenshäll blev teaterchef på Göteborgs Stadsteater 2015. Just innan dess kom han att regissera (och spela) en av sina mest vackra, genomlysta och mycket egna uppsättningar: ”I väntan på Godot” av Samuel Beckett på moment:teater.
Han tog en nypa Strindberg, en dos ”La Cage aux Folles”, en bit självbiografi och en superb Mathias Olsson och åstadkom en med momentmått mätt traditionell ”Godot”. Luffarna var ett par bögfarbröder som sminkat sig aningen för mycket. Greppet kom möjligen att uppröra Beckettfundamentalister men egentligen var det kongenialt och förhöjer deras ettriga relation, trötta intimitet samt deras slängiga sarkasmer. Stenshäll lät relationen bli en nedtonad teatraliserad dödsdans.
Pjäsen om väntandet blev delvis som en yvig melodram med mycket spretiga händer. Han tog själv rollen som Estragon som talar en underbar karlskronitiska medan Mathias Olsson finstämt pep fram sin Vladimir som har reminiscenser av minnen från alla dagar som gått. Här var alla övergångar plötsliga och nästan brutala. Det var en suggestiv, helt egen tolkning som också kom att bli känslostark och förklarad.
Göteborg. Att institutionsteatern hämtar regissörer/chefer från gruppteatern är inget konstigt, tvärtom. Den fria teatersfären är en odlingsyta för nya begåvningar. Stenshäll och dennes estetik kom dock hos några att väcka en viss debatt inom den lokala pressen. Ett klassiskt fall av traditionell klassicism möter modernism. Märkligt enbart genom det faktum att det inträffat så sent, så långt efter den abstrakta konsten slagit igenom. Kanhända ett symptom på att teater delvis kan konserveras som en konstform som handlar om representation.
Idag kan man tycka att detta är märkligt: regissörer som Alexander Mørk-Eidem, Erik Holmström, Nils Poletti, Eirik Stubø (mot en fond av jazz), Anja Suša och många, många fler ägnar sig åt olika former av avancerad konstnärlighet möter folklig slap-stick. Hjärna leker med fars, det avancerat tänkta möter det tramsiga. Hårt knuten slipskultur kan gifta sig med konst som blandar ett spektrum av genrer, sorter. Fint och fult kan vara grannar. Bortom det ängsliga, bortom regelverken. Idag har det metateatrala blivit en självklar del av scenkonsten, teatern så att säga reflekterar över sina egna, ibland mycket stelbenta ”realistiska” uttrycksmedel.
Jag inbillar mig att Pontus Stenshäll har en sådan ambition.
Trots arbetet med administration, planering och personal hann Pontus Stenshäll skapa några storslagna iscensättningar på Göteborgs stadsteater – där han fullföljer men också volymmässigt förstorar sin estetik. Och där – också via den övriga repertoar han valt – visar än mer tydligt hur han kombinerar expressiv avantgardism med publiknära folklighet.
”Utvandrarna” av Vilhelm Moberg - den stora episka skrönan om Karl-Oskar och Kristina som flyr från Duvemåla - blev en problematisering av det svenska, historiska perspektivet på migration. Stora delar av ensemblen var blandad vad gäller härkomst. Fast alla fick tala en mild teatersmåländska, som en lätt ironi över just hemmahörighet. Greppet var inte bara en lek med bakgrund, replikerna fick en mild poetisk kvalitet.
Den var en mångfasetterad, angelägen skildring som på flera plan vill tala om migration: oavsett tid, form och nationalitet.
Stenshäll odlar ofta en brechtiansk distanseringseffekt via en lekfull naivism som synliggör strukturer och lägger komiken alldeles intill allvaret. Vilket låter båda befrukta varandra. Hans tolkningar saknar psykologisk realism och magstöd. Å andra sidan har denna stenshällska, genomförda estetik annat att erbjuda: en humor som genomskådar och ser saker bredvid skeendet, en musikalitet och en närhet som aldrig gör sig till – även om den krumbuktar sig då och då, med plastkossor, leksaksskrindor, eller Legobitar att bygga nya världar med.
Efter den stora ombyggnationen av Göteborgs Stadsteater, som Stenshäll delvis initierat genom att visa på behovet av en mindre, fjärde scen, en black box, återinvigdes huset hösten 2021 med "Kejsarn av Portugallien". Stenshäll kom nog möjligen att läsa sin Selma Lagerlöf med Beckettglasögon. Den spring-i-benen-lätta inledningen övergick till ett existentiellt ödesdrama där Jan i Skrolycka stod ensam på en tom scen och brottades med det stora mysteriet om att bli pånyttfödd via ett barn.
Kollisionen mellan Stenshälls rätt ofta brutala, ironiska naivism och Lagerlöfs kristna sagoton uteblev delvis. Inledningens feelgood-känsla blev till en skildring av en man som blir till, först som pappa sedan som Dostojevskijartad Idiot – och som sedan faller. Fredrik Evers kom att spela Jan, nästan utan att agera. Han gick omkring och bara var. En vek, arketypisk Fader, som mirakler liksom blåser igenom.
Första akten fick svårt att bära det existentiella anslaget, trots en mängd nästan kurt-weillska visor som kommenterar skeendet. Musikern Daniel Lemma blev Jans poetiska jag – en så gott som shakespearesk narr som gör poesi av eländet.
Andra akten kom att växa. Vemodiga jazzslingor for över scenen. Jan fick väntar som en annan Estragon. Stenshäll har skrev till text, en egen Höga visan där Jan berättar om allt vad kärlek är. Iscensättningen blev till sist storstilad och vacker.
”Processen” blev den stora finaluppsättningen. Stenshäll blandar Shakespeares universum med Kafka och ger en örfil till en samtid som mörknar alltmer. Där konst blir kommunala angelägenheter, där politiker styr kulturen mot representativ prydnadsteater, gärna med nationalistiska förtecken.
Stenhäll fullföljer sin ”orena” dramaturgi, han skapar flera fiktionslager: en anarkistisk schtunkföreställning med suverän, komisk publikkontakt, en Kafkavärld med vd:ar och en administration som övermannas av upphandlingsregler och konsultidiotier, men också ett plan där konsten själv – klädd som en Pierrot gömmer sig under en flygel. Iscensättningen är fylld av referenser till gamla uppsättningar – bland annat “Mephisto” – och huvudrollen påminner om Stenhäll själv som slåss mot väderkvarnar men också håller upp en dystopisk framtidsbild. ”Processen” är den mest politiska iscensättning han skapat, även om han alltid referat till en omvärld fylld av våld. Detta är hans version av Shakespeares ”Stormen” – ett sista verk innan calibanerna tar över formuleringsinitiativet.
Jag inbillar mig att alla dessa sammanfattningar/tolkningar av olika iscensättningar sammanfattar ett konstnärskap: visar konsekvens och utveckling, en påstridig tro på teatern som diskussionsforum, upplevelsecentrum och plats för reflektion. Och: en plats för möten, ibland som kollisioner, där det personliga kan sammanstråla med det samhälleliga och existentiella. Stenshäll låter scenkonsten våga ta sin plats. Det är på många sätt såväl modigt som storartat. En resa som jag, som kritiker och individ, är tacksam över att ha kunnat följa.
Peer Gynt, som Ibsen låter fabulera sitt liv, får en ögonrispa av trollen. Han ser världen på sitt sätt, en aning som från sidan. Han skymtar ett bortom, skapar ett eget vara vid sidan av den som pågår. Pontus Stenshäll gör något som liknar detta, han vrider på världen. Inte för att ställa den rätt igen, som Hamlet. Utan för att visa hur sammansatt, jävlig och underbar den är. Den del av publiken som också besitter denna rispa, förmågan att leka och förundras, inser att detta är Teater. Den där konstarten som är så gnisslig, kantig, kul, ful och clownisk.
