Tre generationer tyska skådespelare diskuterar #MeToo-rörelsen. Är sexism och maktmissbruk inom teatern en historisk konstant, har inget förbättrats, upplever vi en backlash och vad är publikens förväntningar? Texten publicerades i tidskriften Theater heute, nr 4 i april 2018.
.
Medverkande:
Judith Rosmair
Född 1967 i Ottobrunn utanför München, skådespelarutbildning vid Hochschule für Musik und Theater in Hamburg, från 1991 Schauspielhaus Bochum, från 2000 Thalia Theater Hamburg, från 2008 till 2012 Schaubühne Berlin. 2007 blev hon Årets skådespelerska, sedan 2012 frilans inom film och teater.
Julia Riedler
Född 1990 i Salzburg, studerade också på Theaterakademie Hamburg och engagerades redan under studietiden vid Hamburger Schauspielhaus, där hon 2013 fick Boy-Gobert-Preis för yngre skådespelerskor. Efter en tid vid Schauspiel Köln bytte hon 2015/2016 till Münchner Kammerspiele. Hon är också verksam inom film- och radioproduktion.
Hildegard Schmal
Född 1940 i Schlawe/Pommern, spelar teater sedan 18 års ålder: först i ensemblen på Thalia Theater, från 1965 på Schauspielhaus Bochum, Schillertheater Berlin, Hamburger Schauspielhaus, i Wien på George Taboris Theater ”Der Kreis”, från 1990 återigen på Thalia Theater, senast 2001 på Münchner Kammerspiele. Många roller inom film och TV, bl a tillsammans med Bruno Ganz i Matti Geschonneks ”In den Zeiten des untergehenden Lichts”. Hildegard Schmal är belönad med Hermine-Körner-ringen.
XXX
Theater heute:
Vi har bjudit in tre generationers skådespelerskor till det här samtalet: Hildegard Schmal, årgång 1940, Judith Rosmair, 1967, och Julia Riedler, 1990, för att reda ut om sexism och maktmissbruk inom teatern är en historisk konstant, om inte läget trots allt har förbättrats eller om det vi upplever nu är en backlash?
Hildegard Schmal, i en intervju för tio år sedan (Theater heute 5/2008) talade ni om de ”ömma drömmarna”, som nu dominerar teatern – i jämförelse med det ni upplevde i början av er karriär. Ni medverkade själv vid de modeller för medbestämmande som utvecklades i Frankfurt och Stuttgart, när man då försökte att förändra strukturerna. Vilken är er uppfattning om när förändringen ägde rum och har det verkligen hänt?
Hildegard Schmal:
För mig har det verkligen hänt. Jag fick jobb 1959, då fanns det riktiga härskare, både regissörer och teaterchefer. På den tiden fick man en lapp med de egna replikerna tryckt i handen, inte hela pjäsen! Sådant som ensemblemöten eller läsningar av texterna där alla sitter runt samma bord, fanns inte. Det började på 1970-talet, 80-talet med Peter Steins Schaubühne. När sedan Hans Neuenfels och Nils-Peter Rudolph …..
Theater heute:
…Er dåvarande man….
Hildegard Schmal:
…började utveckla en ny modell för Frankfurt var jag också med. Det handlade om medbestämmande, medansvar, information för alla. Det gällde också för tekniken, verkstäderna, alla. Vi fick reda på vilken scenografi vi skulle spela i, vilka kostymer vi skulle ha. Det låter idag som självklarheter, men på den tiden var det något helt nytt.
Theater heute:
Spelade redan då frågan om likabehandling av kvinnor någon roll i denna modell?
Schmal: Ja, det löpte på parallellt. Vi kvinnor läste i en studiecirkel ”Ursprung der Familie, des Eigentums und des Staatswesens” av Friedrich Engels. Vi flyttade till kollektiv och prövade nya livsformer.
Theater heute:
Gick männen med på kvinnornas önskan till delaktighet?
Schmal:
Det var lite olika. I Hamburg uppfann vi då Kampnagel, det var en tid när kvinnor från alla områden hade mycket att säga. Barbara Bilabel satte upp ”Medea” – en produktion enbart med kvinnor. Ett storartat arbete. En underbar uppbrottsstämning. Men det var många svåra steg, vi kände oss ofta rådlösa. Vi ville alla ha jämställdhet, men vi visste inte hur vi skulle komma ur de gamla vanorna. 1984 sade jag upp mig, eftersom alla, som egentligen ville samma sak, hade grälat oändligt mycket med varandra. Vi hade inte lärt oss något om demokratiskt agerande och ansvarstagande av våra föräldrar. Det var vi tvungna att erövra centimeter för centimeter.
Theater heute:
Vad blev det kvar av dessa ansträngningar? De försök som gjorts för att skapa medbestämmande vid teatern brukar betraktas som misslyckanden.
Schmal:
Jag tycker att det är fel att säga att det är ett misslyckande. Att det sitter kvinnor här vid bordet, som är så annorlunda mot vad jag var när jag var 27 år kan man också tacka dessa försök för.
Theater heute:
Hur ser Ni på saken; Judith Rosmair och Julia Riedler, som representanter för generationerna efter medbestämmandet?
Rosmair:
Att de nationella och stadsteatrarna fortfarande är strängt hierarkiskt organiserade är ju också bekräftat genom studier. Det hänger alltid på den goodwill respektive teaterchef har om jämställdhet är möjlig. Om den person som har den yttersta makten vill missbruka den är det också möjligt. Och det händer! Särskilt lätt faller teaterchefer som också regisserar för den typen av maktkoncentrerad giftig manlighet. Därför vore det viktigt att skriva in de som står i beroendeställning – de ”underställdas” - rättigheter i kontrakten. Att de blir juridiskt överklagbara.
Theater heute:
Juridiskt överklagbara vore i så fall också övergrepp av olika slag, som gärna förklaras med att intimitet är inbyggd, ofrånkomlig i repetionsarbetet…
Rosmair:
Även det skulle kunna ändras om det vid varje större teater fanns en kontaktperson eller jämställdhetsansvarig, och även ett eget åtagande om solidaritet, transparens och likabehandling. Det handlar om att förändra strukturerna och det funkar bara genom kvotering, genom kontrakten och genom att påtala felaktigt beteende. Men naturligtvis fanns det också i mitt yrkesliv en lång rad auktoritära, manliga figurer som trots det gav mig ett mycket stort utrymme på scenen, som Mitko Gotscheff eller Nicolas Stemann.
Kvinnorna i vilket fall, Helene Hegemann, Angela Richter, Isabel Osthues, Jorinde Dröse, och Gesine Dankwart, Anne Schneider inom de fria grupperna. Jag vill nämna alla dessa kvinnor nu, eftersom jag kan nästan nämna de kvinnor jag arbetat på teatrarna med under dessa tjugofem år på ena handens fingrar – det är ganska dåligt. Friheten utgick emellertid från de här personerna själva. Det är ju inte så att man har en rättighet till konstnärligt medbestämmande. Kontrakten är formulerade så att man när som helst kan bytas ut, antingen av regissören eller teaterchefen. Hos de fria grupperna står det däremot formulerat: konstnärligt medarbetarskap! Därmed stod alltid skådespelaren, med hela sin person, hela sin kreativitet inom teatern till förfogande i de så kallade projekten, ja till och med vad gäller textarbetet. Om vi har tur nämns vi i programmet, upphovsrättslig ersättning får vi för det mesta inte. Därför argumenterar jag så hårt för transparens vad gäller kontrakt och även för gager, eftersom de fortfarande är betydligt högre för män.
Schmal:
Det har varit bättre än det är nu. På Schauspielhaus Hamburg hade vi på åttiotalet tre olika nivåer för gage; ett för nybörjare, ett för gänget i mitten och ett för de äldre. Och det fanns initiativ för att offentliggöra gagerna. Tänk bara vad ett sådant steg betyder! Det finns så många individualister vid teatrarna som överhuvudtaget inte vill det. Will Quadflieg till exempel, kände sig totalt missaktad. För övrigt finns det just nu ensemble-nätverket som ställer just det kravet.
Julia Riedler:
För mig finns det två strukturer som alla är beroende av: den ena är den som finns inom teatern; där är jag optimistisk att vi kan förändra den. Den andra är beroendet av vissa bestämda representationsbilder av samhället. Det handlar inte bara om våra kontrakt. Det handlar också om frågan i vilket samhälle vi egentligen lever, eftersom vi måste visa oss på scenen på det sätt vi gör. Jag upplever att vi måste gestalta extrema klichéer, jag upplever mig själv alldeles för ofta som projektionsyta för kvinnliga stereotyper. Jag tycker att det är illa hur ofta vi måste utgå från könens binära entydigheter. Kvinnorollerna i den klassiska litteraturen definieras alltid utifrån mannen….
Rosmair:
…hur ofta blir man inte slagen….
Riedler:
… medan ens manliga partner har glömt sin text, sluddrar obegripligt och skelar stressat mot sufflösen. Jag dör av uttråkning!
Rosmair:
Det hänger förstås ihop med att den största delen av de texter vi spelar kommer från 1800-talet. Där är mannen den utvecklade karaktären och ansvarig för kulturarbetet medan kvinnan är ansvarig för familjen, för att dö och för prostitutionen. Delvis lyfter till och med regissörer som är yngre än jag fram sådana kvinnobilder.
Schmal:
En gång, när jag hade varit i branschen i tolv år, frågade jag mig en kväll varför jag alltid var på så gott humör när jag gick till teatern. Och plötsligt förstod jag: För en gångs skull behövde jag inte dö! Som Luise, Gretchen, Maria av Magdala. Ändå var jag under en lång tid d´accord med den typen av roller eftersom jag till varje pris ville gestalta det lidande dessa kvinnor och flickor gått igenom. Så att man kan se det. Att man kunde gråta över deras lidande.
Riedler:
Jag har ju känslan att publiken gråter när den inte ser det, klichén, lidandet.
Theater heute:
Men ni, Julia Ridler, måste väl inte på Münchner Kammerspiele arbeta med en klassisk kanon så ofta – eller?
Riedler:
Ja, där finns det verkligen många konstnärer som jobbar med andra perspektiv och teman. Men det betyder ändå inte att stereotyperna försvunnit. Och publiken i staden München är ju inte heller annorlunda. Det som jag möter av kritik och förväntan bygger för det mesta på dessa stereotyper. Folk blir besvikna om jag inte har högklackat.
Theater heute:
Hur vet man det?
Riedler:
Man måste bara prata med dem. En gång deltog jag i en läsning av ”Albert Einstein i brevväxling med Stefan Zweig”. Efteråt fick jag höra att man var mycket besviken över rollsättningen. En kvinna skulle ju aldrig ens kunna komma i närheten av Einstein. Och sedan talade man bara med Walter Hess, min äldre och ja, väldigt duktiga kollega, som läste Zweig. Och det är i den typen av kritik som jag märker det tydligast. Jag beskrivs gärna som tuff, självmedveten och arrogant. När blir äntligen en manlig kollega beskriven som tuff?
Theater heute:
Ni menar alltså att inte heller kvinnor kommit så långt att de vill se representation som avviker från klichéerna?
Riedler:
Så är det. Och jag tänker att det som händer just nu verkligen är kampen om det emanciperade samhället. Det är varken ett manligt eller kvinnligt projekt, inget amerikanskt, inget medialt, det är ett mänskligt projekt.
Schmal:
Så ser jag det också.
Rosmair:
Det finns ett paper från Bundesverband Freie Darstellende Künste (ö.a. en skådespelarorganisation) där det står tydligt: Problemet gäller inte bara männen i juryn, det gäller också kvinnorna. Män OCH kvinnor ger män fördelar och inte kvinnor. Det vore viktigt att vi, kritikerna, juryerna, skådespelarna och skådespelerskorna, regissörerna, satte upp några klara, förpliktigande regler. Utan att kasta ut barnet med badvattnet och ta ner bilder från muséerna – sådant är ju absurt. Dessutom borde kvinnor bli bättre på att skapa nätverk, sånt som män alltid gör. De stöttar varandra ömsesidigt medan kvinnor hellre vill vara mer ”rättvisa” och inte mygla. Därmed hamnar de bums i en svagare position.
Riedler:
Det beror också på att vårt samhälle är så manligt hegemonialt uppbyggt, pubrundor, fotbollsklubbarna, studentkårerna…. (ö a Riedler säger Stammtisch, dvs ett återkommande möte på favoritkrogen med samma gäng under ofta lång tid. Svårt att hitta motsvarande ord på svenska, så det fick bli pubrunda….)
Rosmair:
…absolut. Och sådant har vi inte tid med, vi sköter ju hushållet och barnen, det är ju fortfarande så. Och på ledig tid pluggar vi kanonmycket och kommer fullständigt förberedda med texterna utantill till repetitionerna istället för att ta tid till att hänga med kompisarna.
Riedler:
Det finns en ljusning vid horisonten och det hoppet heter solidaritet. #MeToo började som en solidarisk aktion - ”jag också” – vi alla. Om man kallar min generation för en hashtag-generation kan man också – romantiskt formulerat – kalla den en solidarisk generation.
Schmal:
Det är för mig för allmänt hållet. Vad är målet för en sådan rörelse? Varför har inte kvinnor andra positioner i vårt samhälle? När jag ser på toppjobben i vårt samhälle kan jag bara säga: De skulle jag inte vilja ha. Jag skulle inte vilja vara teaterchef, jag skulle inte vilja försöka leva upp till de där härskarbilderna som nu är på modet igen.
Inom medicinen, på universiteten, överallt hör jag om dessa feodala strukturer. Under en tid fanns det en föreställning om att kunna mötas på samma nivå och vilja prata med varandra, det verkar vara som bortblåst nu.
Rosmair:
Det finns ensembler som inte ens har någon talesperson. Det råder förhållanden som i princip omöjliggör solidaritet: När trycket uppifrån blir så hårt att det leder till ren sadism, till ojämställd behandling, olika regler för olika personer eller kön.
Schmal:
Jag tror att det också hänger ihop med att anslagen till teatrarna minskades drastiskt under 90-talet. Det ledde till att teatrarna måste producera mer, ensemblerna blev mindre. Plötsligt fick inte repperioden ta mer än sex veckor, förr var det tre månader. Ingen tid till eftertanke. Då uppstod en sorts utnyttjande av skådespelarna som på riktigt möjliggjorde maktmissbruk.
Theater heute:
Och så fanns ju också föreställningen om att sådana mekanismer, kanske också genusrelaterade frågor, skulle kunna försvinna under den radikala omställningen av Münchner Kammerspiele, sammansmältningen av frigrupp och stadsteater under ledning av Matthias Lilienthal. Hur upplevde ni det, Julia Riedler?
Riedler:
Ja, man trodde nog att det genast skulle bli en sorts paketlösning i vilken ”allt blir bättre” ganska omgående, därför blev besvikelsen så stor över att allt inte löste sig direkt. Lilienthal kallar mig ibland för teaterns kvinnorepresentant. Vi pratade en gång om att han gärna skulle vilja göra en Shakespeare med bara kvinnor. Jag svarade att det skulle intressera mig mer att göra en Shakespeare med bara kvinnor i huvudrollerna och birollerna skulle spelas av män, det skulle väl vara en bra erfarenhet (skratt).
Theater heute:
Och vad svarade han på det?
Riedler:
Troligtvis behöll han bara sitt pokerface. Men jag måste säga att han är den lojalaste och mest uppriktiga teaterchef som jag någonsin träffat. Men jag har inte en enda gång under min tid på Kammerspiele jobbat med en enda kvinnlig regissör. Och under sju års stadsteater bara med tre! Därför kan man inte heller på allvar förebrå juryn för Theatertreffen att de bjuder in för få kvinnor – det finns ju knappt några kvinnliga regissörer! Det är ju också mycket svårt att göra sig själv till något som är motsatsen till det man växt in i under åratal. Jag kommer på mig själv med säga ”Så fin du är idag” till små flickor och till pojkar ”Wow, så stark du har blivit”. Jag tycker nästan synd om männen, de måste ju hela tiden leva upp till klichén att uppträda starkt och dominant och när de äntligen blivit en patriark får de höra: ”Stopp, inte nu längre”.
Rosmair:
Det får ju inte bli dogmatiskt. Alla människor är olika, män och kvinnor. Det måste vara tillåtet, det här spelet mellan könen, som ju också är en del av vårt yrke, detta för min del också erotiskt laddade spel; om det sker på lika villkor – i så fall är det ju underbart.
Theater heute:
Det är ju också vid sidan av solidariseringen det andra målet med ”#MeToo”-debatten – att skapa en medvetenhet för umgängesformer som inte är okay.
Rosmair:
Solidaritet vore en självklarhet , också i gott umgänge. Men det är det inte längre. Alla i ensemblen jobbar under så hårt tryck att ingen längre orkar bry sig om någon annan. Bland de fria grupperna är det helt klart annorlunda och genom det stora antalet DOPPELPASS-projekt (Doppelpass-fund är en kulturfond som sedan 2005 ger pengar till samarbeten och turneverksamhet mellan grupper och artister inom det fria kulturlivet i Tyskland, reds anm) som ger de fria grupperna under en viss tid möjlighet att jobba kontinuerligt och ha en juste inkomst ser jag också ett ljus vid horisonten. Det saknas fortfarande på stadsteatrarna.
Theater heute:
Men räcker det med något sådant som frivilligt åtagande? Måste man inte ställa krav, så att de blir det normala? Hur ser ni på till exempel kraven från sammanslutningen Pro Quote Bühne som ju faktiskt kräver att 50% av alla chefsposter ska besättas av kvinnor?
Schmal:
Min förhoppning är att ”#MeToo-debatten” ska ge tillräckligt med energi för att kvinnorörelsen ska kunna ta ett stort steg framåt i utvecklingen. Och varför skulle inte häften av tjänsterna kunna vara tillsatta med kvinnor? Då måste vi emellertid spela andra pjäser – och ha andra pjäser.
Rosmair:
Det finns så oändligt många konstnärliga metoder att ta sig an även klassiska texter med, utan att reproducera den gamla obalansen. Nej, jag tror att kvotering skulle driva på något som annars skulle ta oändligt mycket längre tid.
Riedler:
Kanske tar vi hand om de nya obalanserna i tillsättningsförfarandena på ett modigare och mer fantasifullt sätt! Det skulle jag nämligen önska mig. Vår coola kollega Peter Brombacher citerar ofta: ”Varifrån ska vi ta modet, de modiga lämnar inte ifrån sig det.”
Passar bra till kvoteringsdiskussionen. De priviligierade lämnar inte ifrån sig sina privilegier frivilligt.
Schmal:
Det är intressant att kvinnor i hierarkin gör exakt samma sak som männen, eller måste vi inte ändra systemet på ett mer grundläggande sätt?
Theater heute:
Kvotering skulle också kunna leda till att profilen för denna typ av jobb ändras. Karin Beier har sett till att Schauspielhaus nu är en betydligt mer barn- och familjevänlig teater – visserligen som stark kvoteringsmotståndare.
Riedler:
Vi kvinnor är ju uppfostrade till att göra andra nöjda. Nyligen hittade jag en sådan där tidning för unga flickor i repsalen och då gjorde jag direkt det psykologiska testet för att kolla vilken typ av skolelev jag är: alldeles för påstridig. Män gillar inte det, ibland räcker det också med en öm blick, det måste inte alltid vara den senaste coola slagdängan. Min mamma, som jag älskar över allt och uppskattar som emanciperad kvinna sade alltid förr till mig att jag inte ska köpa några sneakers eller skinnjackor, det är för okvinnligt, och inte heller dunka män i ryggen, då skulle de avfärda mig som en polare. Så skulle jag aldrig få en pojkvän.
Schmal:
Förr vände vi på frågan och sade: Vad tycker jag om? Och vad vill jag säga? Periodvis klädde jag mig avsiktligt i fula kläder för att man skulle koncentrera sig på vad jag sade istället för på utseendet. Nu märker jag att något har ändrat sig tillbaka. När kvinnorna plötslig återigen dök upp på scenen i högklackat blev jag rasande. Och argumentet med den fria, kvinnliga sexualiteten uppfattade jag ytterst sällan som trovärdigt.
Riedler:
Problemet är att måttstocken för om något är vackert för det mesta är förbehållet den manliga betraktaren. Jag står där som en torkad baguette, eftersom jag inte kan gå i de där höga klackarna, men om jag vill visa min rumpa för mina manliga kollegor säger man att det är verkligen inte sexigt, utan påträngande. I dessa beslut blir jag omyndigförklarad. Jag märker också att unga, manliga kollegor tycker att det är jobbigt. Min pojkvän Thomas Hauser, till exempel, önskar sig starkt att gå i högklackat! Jag skulle gärna vilja byta med honom – exakt: Byt då – som imperativ!
Schmal:
Jag tror att det handlar mycket om självmedvetande. Att ha modet att välja istället för att låta sig väljas. Att ha modet att säga, det där vill jag göra, det gillar jag och det vill jag inte göra. Inte enbart stirra sig blind på karriären hit eller dit.
Rosmair:
Ibland har man bara ett val, till exempel, när man blir dåligt behandlad.
Theater heute:
Nu skulle vi bra gärna vilja veta vad det var…..
Rosmair:
Till exempel under Niebelungenfestspelen under Dieter Wedel, där jag spelade Brünhilde den första säsongen. Vi måste inte precis gå in på vilken människotyp det är, men i vilket fall sa jag upp mig efteråt. Men det som stod på spel då var ett fint, välbetalt jobb eller – inget! Ändå hade jag tur och hade ett jobb på gång på Thalia Theater, så jag föll inte ner i en avgrund. Men nu arbetar jag sedan fem år helt fritt – innan dess 20 år i ensemble – och det är en väldigt stor skillnad kan jag säga. Jag har friheten att välja mina samarbetspartners själv, vilket jag får betala med att vara permanent arbetssökande.
Schmal:
Lyckligtvis finns det vid teatern en tredje kraft, och det är publiken. På den tiden när jag kom till teatern fanns det många oanpassade kvinnor, väldigt egensinniga typer, som inte motsvarade några klichéer och ändå, eller kanske just därför, älskades av publiken. De är mina hjältinnor. De ger mig mod att våga något.
Riedler:
Men nu pratar vi om amazing och well known Hildegard Schmal och Judith Rosmair! Jag skulle gärna vilja berätta här om en ung skådespelerska och kollega, en väninna, som berättade för mig att under repetitionerna och föreställningarna av en Shakespearepjäs på en stadsteater fick utstå att de manliga kollegorna slog henne och tog strypgrepp , på ett sådant sätt att hon fick panik och måste försvara sig på riktigt. Regissören förbjöd männen att slå henne, men redan under den första föreställningen efter premiären satte det igång igen. Min kollega kunde inte spela alla föreställningarna och blev tvungen att hoppa av även några kommande produktioner på grund av posttraumatisk stress, som hon hade läkarintyg för. Min kollega berättade dessutom att teaterns fackliga ombud sade vid ett fackmöte några månader senare att gränsöverskridanden tillhör jobbet, därför är det en gråzon. I övrigt bidrog inte teatern på något annat sätt till att reda ut saken, utan man struntade i det. Även de ansvariga för uppsättningen, regissören och dramaturgen drog sig helt ur och återkopplade aldrig. Min kollega kan nu inte arbeta längre.
Theater Heute:
Det betyder att sådana övergrepp inte alls är något som bara förekom i det förflutna.
Rosmair:
Det är just den här förbannade offerpositionen, som skådespelerskor ofta tvingas in i. Just de här skitsammanhangen. Av beroendeställning, av den ”manliga blicken” och detta att bevisa något för sig själv och också inför andra, alltså något mellan regissören och huvudrollsinnehavarna. Att man helt enkelt tillåter och inte åtgärdar, för att de här skådespelarna levererar – kodord ”intensitet”.
Schmal:
Och vad hände med skådespelaren?
Riedler:
Inget, han är fortfarande kvar i ensemblen. Den dåvarande teaterchefen, berättade hon, hade till och med haft tårar i ögonen under ett enskilt samtal och bett om ursäkt, för att sedan förneka hela saken på personalmötet. Där ser man att om man hamnar i en felaktig konstellation, då kan man bara förlora. Man sade sedan om henne att hon var hysterisk och labil.
Rosmair:
Det är bara toppen på ett isberg. Det finns otaliga psykiska underkastelsepraktiker och subtil sadism som också manliga anställda drabbas av. Du kan förinta både skådespelare och skådespelerskor bara genom att beskriva dem negativt. Det finns otaliga fall som visar det.
Theater heute:
Är möjligen ett sådant brev som delar av Burgtheater skrev och som syftade på umgängesformerna hos den förre teaterchefen Matthias Hartmann, en väg ut ur detta?
Rosmair:
Det är viktigt att man inser att alla måste ställa upp när något sådant händer: En hel ensemble som inte säger stopp är medskyldig.
Schmal:
Det är svårt med solidariteten. En gång blev en kollega till mig så påhoppad att jag sade: Jag lämnar repetitionen, jag vill inte vara på en plats när man är på det sättet mot varandra. Och då sade hon till mig: ”Blanda dig inte i detta, det är helt rätt, jag behöver det för att öppna mig.” Det finns ju alltid hoppet att regissören öppnar den där dörren i en, men när det utnyttjas falskt och sadistiskt är det en tragedi.
Rosmair:
Alla skådespelare och skådespelerskor som jag känner föredrar att öppna sig i en förtroendefull och respekterande atmosfär. Jag känner ingen som älskar att bli förödmjukad eller att underkasta sig. Att vi ändå gör det och spelar med beror troligtvis på vår uppfostran, som åtminstone för mig var entydigt auktoritär. Därför har jag stått ut med en otrolig uthållighet, har gått till föreställning med 40 graders feber och har gjort det som behövts. Jag har kopplat bort alla mekanismer för att skydda det egna jaget för att jag fullt ut skulle kunna ”viga mitt liv åt konsten”.
Schmal:
I de skildrade fallet måste väl ändå hela ensemblen ställa sig upp och säga, så länge denna man spelar med här, vill vi inte medverka. Men för att kunna göra det måste vi lära oss en massa saker: Medmänsklighet och civilkurage. Sådana värden måste återigen bli ett tema i ensemblerna.
Rosmair:
Teater är precis den exemplariska platsen där dessa frågor, diskussioner, tvivel, könskampen ska kunna diskuteras på scenen. Och otaliga gånger har jag upplevt hur personer som tänkt progressivt på scenen, förhållit sig helt annorlunda när det kommit till verkligheten.
Riedler:
Förhoppningsvis kan vi någon gång också lämna det klimat som kräver anmälningar. Den franska motsvarigheten i denna debatt heter ju ”Balance ton porc” - ”Hantera grisen”. Så borde det inte vara, det borde inte vara något problem att prata om maktmissbruk. Jag önskar mig för framtiden att vi inte fastnar i att skriva vidare om denna tragedi.
Samtalet fördes av Eva Behrendt och Barbara Buckhardt.
i översättning av Björn Sandmark.
