Omförhandlingar - doktorsavhandling av Petra Fransson

Teaterrummet Konstnärlig forskning, 2018-03-21

När jag var omkring femton började jag hålla på med teater. Jag gick improvisationskurser och försökte sätta upp en pjäs i skolan med en veckas marginal, ett företag dömt att misslyckas, något manus fanns ej heller. Gick sedan med i en ungdomsgrupp och började till slut på Östra Grevie teaterlinje som då hade gott rykte. Men ikapp med tilltagande existentiella tvivel varvat med scenskräck, eller prestationsångest är nog ett mer korrekt epitet, hoppade jag av innan läsåret var slut. Trots att jag älskade teater, den miljön, dess möjligheter. I efterhand kan jag bara konstatera att det var ett klokt val att inte fortsätta. Teater är fruktansvärt. I alla fall för en mycket ung, ofullständig människa utan någon aning om vem den är, ska bli - eller ens vill bli, och som de flesta tjugoåringar även odlar en sjuklig misstro till sina fysiska attribut; något som måste sägas vara en avgörande faktor i branschen. För även om en hel del har hänt gällande representation och normkritik är yttre attribut fortfarande av stor vikt och det finns dessutom ett bäst-före datum i branschen för kvinnor på ett helt annat sätt än vad det gör för män. Men motbevisa mig gärna.

Dock är teater också någonting fruktansvärt vackert. Det är en oupphörligt fascinerande disciplin, så lidelsefull och mäktig och intagande att det liknar ingenting annat, med en akuthet- ett nu- som bara existerar där och då och ingen annanstans. Visst, inom performancekonsten uppstår i bästa fall något liknande, men den lutar sig också på ett slags iscensättande.

Den svenska skådespelerskan Petra Fransson har sedan 2009 arbetat på en doktorsavhandling inom området teater, en undersökning av skådespelandet som etisk och performativ praktik och kroppens möjlighet till omförhandling via den dramatiska texten. Fransson disputerade för ett par veckor sedan på Teaterhögskolan i Malmö med avhandlingen Omförhandlingar- kropp, replik, etik och jag var där.

Fransson har tidigare varit verksam vid bland annat Helsingborgs Stadsteater och Teatr Weimar, och hon är en av grundarna till scenkonstnärliga plattformen Avdelning 14 som har sin bas i Malmö. I avhandlingen kritiserar Fransson bland annat den snudd på livegenskapsaktiga form av anställning som institutionsteatrar erbjuder sina anställda. Dock är det i huvudsak inte detta texten handlar om, men frågan är lika viktig för det. Fransson menar att det är problematiska villkor oavsett om man är verksam inom fria grupper med större frihet, men stor ekonomisk osäkerhet, eller har ”turen” att bli anställd på en institutionsteater, där det sedan förväntas att man är tillgänglig i princip alltid. Enligt aristoteliska termer ingår man i ett slags begränsat slaveri när man arbetar dagar, kvällar, helger i ett system där sammanhängande ledighet med möjlighet att exempelvis resa bort knappt existerar, åtminstone inom skådespelarbranschen, eftersom den anställde måste finnas tillgänglig för kollationering, repetition, möten, eller om någon i ensemblen skulle bli sjuk under pågående spelperiod och behöver ersättas. Resultatet blir en inskränkt rörelsefrihet som skulle ta knäcken på vem som helst, men som skådespelaren går med på eftersom konkurrensen om uppdragen är stenhård. Som sagt anser jag att mitt val att inte satsa på skådespeleri var ett klokt val för just mig, även om vissa (med all rätt) skulle hävda att text och konst är branscher med precis lika usla villkor, men jag bestämmer åtminstone själv över min tid.

Jag går alltså på Petra Franssons disputation av Omförhandlingar. Det är februari och salongen på Bryggeriteatern i Malmö är fullsatt, hälften scenskoleelever, hälften kollegor. Huvudopponenter är Theresa Benér, teaterkritiker och Cecilia Roos, professor i konstnärlig praktik vid Stockholms konstnärliga högskola. Fransson känns tvärsäker när hon försvarar sitt arbete, eventuell kritik rinner av henne som vatten på en gås. Hon är mycket skicklig och mycket säker kring vad hon ägnat sig åt de senaste åren, och uppger att både valet av dramatiska verk och referenser skett subjektivt; hon har gått på ren och skär lust, men allt springer ur en feministisk strategi och djup institutionskritik. Jag jublar inombords.

En biopponent ifrågasätter varför hon så konsekvent bortser från Brecht i textarbetet, men det verkar inte röra henne ryggen, och jag älskar det. Inte för att jag ogillar Brecht alls, men det finns något väldigt befriande i att någon frångår kanon, frångår själva urkunden för att pröva någonting annat. Det blir en aktivistisk handling i sig, ett politiskt ställningstagande, som är nödvändigt vid försök till omskrivning av historia och paradigmskiften. För vad man än tycker är vi inne i ett nytt feministiskt skede, en gryning där historisk mark bryts, och Franssons arbete ligger helt rätt i tiden här.

Jag lyckas knipa åt mig ett av de få ex av Omförhandlingar som cirkulerar bland åhörarna, boken är dåligt bunden, sidor faller ur och den hade tjänat på att korrläsas en gång till, men kanske görs det vid nästa tryck. Dränkt i brödjobb börjar jag en månad senare skriva om vad Fransson undersökt, men blir osäker på om det överhuvudtaget kan återges. Hur återger man ett tillstånd? Hur återger man någons subjektiva erfarenhet av att bli en situation? Huvudopponenten Cecilia Roos dansade fram sin summering av Omförhandlingar, en akt kongenial med Franssons arbete.

En stor del av materialframställningen vilar nämligen i Franssons fysiska uppföranden av dramerna Rosamunde, Väggen och Winterreise av Elfriede Jelinek (som alla går att se på Vimeo). Den sceniska situationen har alltså varit avgörande för avhandlingsarbetet, och som Fransson själv uttrycker det: Hon ville undersöka kroppen som situation, och hon gör detta med stöd i feministiska teoretiker som Hélène Cixous, Luce Irigaray, Simone de Beauvoir, Julia Kristeva, Gayatri Chakravorty Spivak, Judith Butler och Hanna Arendt (blir lyrisk när jag ser namnen, har läst och lärts av allihop), den fenomenologiska teoretikern Maurice Merleau-Ponty och några fler. Via dessa prövar Fransson den, eller snarare sin, kroppsliga erfarenhet av skådespelande för att visa olika aspekter och förutsättningar som hon både praktiskt, fysiskt, intellektuellt och emotionellt måste förhålla sig till.

Om sin metod säger Fransson: ” Jag prövar hur jag kan vara tvetydig och ändå i varje ögonblick specifik i mitt gestaltningsarbete. Jag prövar rörelsen mellan det Beauvoir benämner som immanens (bevarandet, upprätthållandet av livet, repetitionen och reproduktionen) respektive transcendens (att själv forma sitt liv, att vara skapande och överskrida förväntningar), vad som krävs för att samtidigt inse det konkreta för handen och öppning gentemot framtiden, att vara i slitningen mellan dessa, i möjligheten och omöjligheten, och tvingas välja, varje gång utan att aldrig någonsin veta om valet är rätt. Jag övar mig i osäkerhet, i att härda ut i den, i att kunna handla trots den.

Detta är, om jag förstår Fransson rätt, alltså den springande punkten, den ständiga omförhandling som forskningsarbetet kretsar kring och som eventuellt ter sig både abstrakt och svårgripbart för en utomstående. Fransson menar att Omförhandlingar är skriven för den skådespelande, en fråga som också en i publiken tar upp efteråt, och att valet av Jelineks dramer drivits av vilja till dessa texter, vilja till en ofta handlingslös dramatik som ”snarare verkar genom poetiska och musikaliska gestalter än linjära förlopp”. Lust och akut dilemma över sakers tillstånd i teatervärlden är ett motiv lika gott som något, anser jag. Det handlar om att våga ta platsen, värdera sitt intresse och motiv för en specifik sak och göra det precis lika giltigt som någonting annat, någon annans arbete. Senaste åren har lyckligtvis ett par sådana här doktorsavhandlingar sett dagens ljus: poeten Mara Lee´s När andra skriver: Skrivande som motstånd, ansvar och tid (2014) och Elisabeth Hjorts Förtvivlade läsningar: Litteratur som motstånd och läsning som etik (2015), och fler är på gång. Konstnärlig forskning är ju en relativt ny genre som uppstod någon gång efter millennieskiftet och som rör om i det akademiska regelverket, åtminstone lite. Så även i Franssons fall. Eller tack och lov.

I boken interfolierar hon exempelvis flertalet bilder från de olika uppsättningar av Rosamunde, Väggen och Winterreise som hon själv spelar med i, tillsammans med fragment ur manus med sidanteckningar om hur hon ska agera vid en viss passage, röstens läge, hur använda kroppen här, hur blunda där. Helt enkelt hur hon rent instrumentellt ska använda kroppen och dess funktioner för att göra den till situationen, bli ett med texten. Det är intressant att ta del av någons arbetssätt, av hur kroppen som Fransson hela tiden återkommer till, ska kunna bli situationen. ”Du måste nedstiga i det tyska språkbadet”, sa min tysklärare till mig när jag flyttat till Berlin och ville åt det heliga Graal som språket i landet man bor i är. Hon hade helt rätt. Inte förrän man nedstiger fullständigt händer det något på riktigt. Så är det med det mesta. Jag är numera dränkt i tyskan och skulle inte vilja ha det på något annat sätt.

Fransson blir alltså situationen; texten blir kroppslig för henne, den intar henne, rollen intar henne, och det är bland annat detta skeende hon försöker förmedla.

Så var vill Fransson komma? Som med all forskning finns det inte ett entydigt svar, speciellt inte när det rör sig om arbeten i gränslandet till konstnärlig forskning. Franssons institutionskritik är tydlig och ytterst relevant, och referenser och citat strömmar över sidorna, och att nästan alla härrör från kvinnliga teoretiker gör mig som sagt salig. Det sker inte för ofta. Fransson har även bjudit in dramatikerna Christina Ouzounidis och Annika Nyman samt poeten Hanna Hallgren att se och skriva om en av Franssons Jelinek-uppsättningar var. Mina tankar går till poeten Helga Krook och hennes magnifika avhandling i litterär gestaltning som kom 2015, Minnesrörelser (Daidalos): Ett forskningsarbete som ställer frågor kring minne, fiktion, dokument och berättande, där Krook låtit fem författare skriva fritt utifrån hennes insamlade material.

Ouzounidis, Hallgren och Nyman använder sig av olika metoder för sin text. Gemensamt för Hallgren och Ouzounidis är att deras texter liknar en poetisk prövning av uppsättningen ifråga, ett eget land i Franssons situerade Jelinek-land. Nymans text är mer konkret, behandlar och analyserar själva uppsättningen som sådan. Fransson avslutar med en mycket lång monolog kring alltihop: sitt gjorda arbete, sin analys, sina teser, sitt varande, sin situation, kön, existens - allt av relevans som är knutet till forskningsarbetet säger hon. På disputationen nämner hon att hålla monolog som feministiskt verktyg, en strategi som Tiina Rosenberg diskuterar och som Rebecca Solnit pekar på i Män förklarar saker för mig (Daidalos, 2015) För som sagt tänker jag: det handlar om att ta platsen. Inte vänta förgäves på att någon ska ge en den, utan ta den. Ta din berättigade plats. Punkt. Precis som män gjort i alla tider, på alla fronter. Solnit skriver om ”mäns ohämmade lust att utifrån sin självklara auktoritet förklara saker för sin omgivning oavsett om man vet vad man pratar om eller inte”, så varför skulle inte andra än män göra detta? Nej, just det. Dock vet Fransson synnerligen vad hon pratar om.

I allt är Omförhandlingar förutom ett nedstigande och bearbetning av tillstånd, en feministisk motståndshandling som bjuder in till diskussion, och som sådan är den värdefull. Fransson nämner själv #tystnadtagning och me too-rörelsen under disputationen, hon är djupt engagerad i båda, och jag kan bara konstatera att jag ser fram emot Franssons vidare arbete i hopp om radikala, förändrande, omkullkastande, monologiserande, provocerande, platstagande omöjligt möjliga resultat - vare sig det är scen eller text. Eller både och.

Helena Lie

Omförhandlingar- kropp, replik, etik av Petra Fransson

(avhandling, Lunds Universitet, 2018)

Plats: Teaterhögskolan, Malmö