Dramaturgen Anna Berg kommer att skriva återkommande reflektioner på Teaterrummet om aktuella stråk och trender på olika scener. I den första reflektioner skriver hon vem en är som publik när den traditionella åskådarrollen inte räcker till.
Jag ser en intervju i SVTs Sarah’s sound of musicals där Jordan Roth, ägare av flera Broadwayteatrar, sätter fingret på vad som är grejen med teater. Det viktigaste kriteriet för att han ska boka in en uppsättning på något av sina hus är att den ska vara ”unikt teatermässig” - a piece of live theatre. Han menar att teater ställer höga krav på sin publik. Du ska ju infinna dig på en viss plats en viss tid och uppleva någonting tillsammans med främlingar. Det är lättare att knappa in något på din tv eller mobil, men om du ändå tar dig till teatersalongen ska du få uppleva något väldigt speciellt. Inte trots de specifika förutsättningarna, utan tack vare att du är där, i det där rummet.
Alla som någon gång blivit drabbad av en uppsättning vet vad han menar, men under hösten Göteborgs scener gett mig anledning att reflektera över påståendet. Det tycks ha blivit vanligare i den nutida teaterformen att räkna in något mer i att vara publik än att dela tid och rum med dramats karaktärer. Som publik blir vi oftare inkluderade i själva berättelsen. Inte minst tänker jag på det efter att ha sett ett par scenversioner av tidigare filmer. Det som förut har berättats med filmkamerans möjlighet till närhet eller distans och olika point of views har nu översatts till en relation mellan berättelsen och betraktaren. Vem blir jag som publik när jag kliver in och sätter mig i det rum där dramat pågår?
Göteborgsoperans Ringaren i Notre Dame är en adaption av den tecknade Disneymusikalen från 1996. När jag ska köpa biljetter får jag välja om jag vill sitta i salongen eller på scen. De som väljer att sitta på scenen ska komma i god tid innan föreställningen för att hinna få instruktioner och ikläda sig en svart kåpa. Den del av publiken som har sittplats på scenen kommer nämligen att ”befolka katedralen Notre Dame”, ingå i scenografin och delvis uppleva föreställningen backstage. Det är ett lockande erbjudande, men eftersom jag ska se föreställningen tillsammans med min åttaåring och det är åldersgräns för dessa platser, får det bli de mer konventionella platserna ute i salongen. Men upplevelsen är minst sagt mäktig också här; du behöver inte vara åtta år för att tjusas av teaterkatedralens pampighet och uppsättningens spektakulära scenlösningar. Någon gång tilltalas även vi som sitter på parkett som om vi är besökare i kyrkan, andra gånger tycks vi vara befolkningen i staden. Men tydligast närvarande i berättelsen är vi när vi med hjälp av den moderna scenografin - stora LED-skärmar med animationer som virvlande lätt byter scenrum precis som på film - får följa med Quasimodo upp till hans hemliga tillhåll under kyrkklockorna. Det kittlar i maggropen under den svindlande färden upp i katedralens torn och vi tror på illusionen när en flock duvor flaxar ut över Paris. Quasimodo talar med sina hemliga vänner, stenstatyerna, som kommer till liv genom operans dansare. Och för en stund föreställer vi oss att också vi, publiken, är Quasimodos vänner av sten - stilla, tysta och i underförstått resonemang med föreställningens hjälte, alltid på hans sida. Vi är hans vittnen, hans bundsförvanter. Vi är där.
På Folkteatern visas just nu teaterföreställningen Dogville efter Lars von Triers film från 2003. Von Triers film var speciell på så sätt att den spelades in i ett mycket teatralt rum, där scenografin blev en symboliskt viktig del av berättandet: husens väggar var endast markerade med tejpade linjer på golvet. Avsaknaden av fysiska insynsskydd fick oss i biopubliken att komma nära och samtidigt distansera oss från karaktärerna i berättelsen; de var värnlösa samtidigt som de befann sig bakom lyckta dörrar. En effektiv gestaltning av byskvallrets verkan. I teaterrummet behövs något annat och i Folkteaterns salong blir vi, också här, inbjudna till ortens kyrkorum. De stela träbänkarna placerar oss rent fysiskt i utkanten av den lilla stadens händelser. Allt som händer kommer oss alla till del, som rykten i byn eller via direkta vittnesmål. Vi betraktar, dömer, låter oss luras. Vi är samhällets blick, kollektivet. Vi är självaste Dogville.
Det var länge sedan jag såg en föreställning där min publika position helt stod utanför berättelsen. På Stadsteatern spelas just nu en föreställning som intressant nog har lånat sina beståndsdelar från ett klassiskt borgerligt drama: vardagsrummet med två gifta par och några underliggande sanningar som sakta skruvas åt. I vanliga fall skulle vi inte vara närvarande mer än som möjligen en fluga på väggen. Allt gott i världen handlar om cityparet Pernilla och Joar och deras vänner Tanja och Danne. I händelsernas centrum står den ensamkommande pojken Liam, som Pernilla och Joar bestämt sig för att ta emot. Ständigt omnämnd och omdiskuterad och så småningom även tilltalad, men aldrig på scenen närvarande är Liam pjäsens huvudkaraktär. Publiken släpps succesivt in i parens liv, först genom att vi blir hälsade välkomna och inbjudna. Vi förstår att vi är där i ett ärende; vi är myndigheten som ska bedöma parets lämplighet. Så småningom är vi Liam själv, den som allt kretsar kring, den som ser och hör men inte kan göra sig förstådd. Vår blick är dramats kärna och undertext. Vi är i allra högsta grad närvarande i rummet.
Inom scenkonstformen performance talas det inte om publik på samma sätt som inom teatern. Publiken är besökarna, gäster eller vittnen. Vi erkänns i rummet och i scenkonsthändelsen. När jag kliver in på Hagateatern för att se Scenkonsttrion Kurages Slapsticks och storhetsvansinne förväntar jag mig en klassisk revy med roliga nummer. Istället bjuds jag in till en kvarterskrog med en air av Berlin. Jag träffar några bekanta, vi slår oss ner runt ett bord, vi får möjlighet att handla alkohol och snacks uppe på scenen. Vi tilldelas uppgifter, kan ställa frågor, får lära oss några danssteg. Vid något bord får någon vakta teatern jourtelefon och självklart svara när det ringde utifrån foajén. En märklig tång skickas runt mellan borden, den kan vi nypa varandra eller en av skådespelarna med. Inte så mycket slapsticks eller storhetsvansinne egentligen, men desto mer politisk soaré och faktisk samvaro. Och visst är jag där. Jag glömmer att jag är i Göteborg, men jag är definitivt i rummet. Jag deltar.
Publiken spelar självklart alltid roll, men ibland också helt faktiskt. Vi deltar - inte som individer, men som ett fysiskt närvarande kollektiv av kroppar i samma rum. Med en blick som är inskriven i dramat, rakt in i berättelsens centrum.
