Tv-serien Ring min agent (på franska Dix pour cent) är idag en internationell succé. Teaterrummet bad filmkritikern Helena Lindblad göra en djupdykning kring berättelsen om den franska skådespelaragenturen.
Sisela Lindblom / Red
I slutet av 80-talet blev skådespelaren Dominique Besnehard Paris hetaste artistagent. Under 20 års tid tog han, inom ramen för agenturen Artmedia med flott adress nära Eiffeltornet, hand om de största största stjärnorna på den franska nöjeshimlen som Jeanne Moreau, Charles Aznavour, Sylvie Vartan, Christophe Lambert, Nathalie Baye, Isabelle Adjani, Charlotte Gainsbourg, Eva Green och Cécile de France. Besnehard hade också en osviklig näsa för att hitta blivande stjärnor ute på stan.
Jag snabbspolar till nutid och en ståtlig byggnad på 149, Rue Saint-Honoré i närheten av Louvren. Här huserar fiktiva ASK (Agence Samuel Kerr) och det är många av Besnehards gamla kunder som åker upp och ner i hissen.
Vilken snilleblixt av den ärrade ex-agenten och senare filmproducenten att förvandla sina erfarenheter, och inte minst sitt imponerande kontaktnät, till en tv-serieidé. Dessutom extra smart att överlämna manusförädlingen och regin till den temperamentsfulla författaren och regissören Fanny Herrero.
”Ring min agent!” (den franska titeln ”Dix pour cent” syftar på agenternas ersättning) som finns på Netflix, hade premiär i Frankrike 2015. Sex år och fyra laddade säsonger senare är serien en av landets stora succéer, både inhemskt och internationellt, vid sidan av SVT-sända ”Falsk identitet” (”Le bureau des légendes”). Vi var många som tog ett tårfyllt farväl när sista säsongen släpptes i februari 2021.
Anglosaxiska dramer och komedier om film- och tv-världens inre liv tenderar att gå mer åt hjärtlösa, satiriska och cyniska skildringar som Robert Altmans ”Spelaren” (1992), Ricky Gervais roliga men också rätt sorgliga serie ”Extras” (2005) eller senast Ryan Murphys kolorerade ”Hollywood” (2020).
Hela ASK-teamet i teveserien Ring min agent!
Hemligheten bakom ”Ring min agent!” är att den har en så varm ton – trots att den skildrar en tämligen och hård kall bransch. Därmed inte sagt att agenterna på ASK inte går över lik ibland för att förhindra ekonomiskt ofördelaktiga ”skilsmässor” mellan kunder och projekt.
De manipulerar, trixar, hetsar och ibland rent av blåljuger. De bedrar och sticker till och med kniven i varandras ryggar emellanåt. I synnerhet när konkurrenten StarMédia (en ironisk referens till Besnehards gamla agentur) börjar sno deras kunder.
Drottningen av hårdför förhandlingsteknik heter Andréa Martel, spelad av Camille Cottin som började sin karriär som programledare för ett slags Dolda kameran-program men som fått seriens största genombrott. Rollfiguren är delvis modellerad efter Besnehards gamla vän och kollega Elizabeth Tanner som fortfarande är agent.
Kaospiloten Andréa är ett energiknippe på höga klackar som far runt Paris som en tätting med en gudabenådad övertalningsförmåga. Samtidigt som hon privat lever livets glada dagar som brudraggare i Paris nattliv. Franska tidningar har kallat rollfiguren en ”lesbisk Serge Gainsbourg”. Andréas kraft är beundransvärd men kommer med ett rätt högt pris för privatlivet, som alltid får stå tillbaka. Inte minst när hon oväntat under seriens gång blir småbarnsmamma efter en festlig natt med sin manliga chef – och prompt dumpar bebisen hos sin nya fru.
Men det som ändå gör Andréa så älskvärd är att hon faktiskt är en tvättäkta filmnörd, hon brinner för kvalitet och gör ingen skillnad på kommersiella succéer och indiefilm, bara den är bra. En inställning som hela den dysfunktionella ”familjen” på ASK, hjärtat i serien, delar. Oavsett om det till exempel gäller veteranen Arlette (Liliane Rovère ) som varit med i filmvärlden sedan Hedenhös och drar runt med en hund kallad Jean Gabin, Gabriel (Grégory Montel) som brottas med sitt självförtroende i både kärlek och krig och konsumerar sprutgrädde som tröst, eller den homosexuella, befordrade assisten Hervé (en ljuvlig Nicholas Maury). Även om serien delvis är en ironisk skildring vilar en mycket ömsint kärlek till konsten dold under ytan hela tiden.
Juliette Binoche.
Seriens clou är förstås alla kända skådespelare som passerar revy på ASK och spelar lätt skruvade varianter av sig själva. Namn som Isabelle Huppert, Fabrice Luchini, Isabelle Adjani, Jean Dujardin, Juliette Binoche, Nathalie Baye, Guy Marchand, Monica Belucci, Beatrice Dalle, Charlotte Gainsbourg, Sandrine Kiberlain och Jean Réno dyker upp.
Inledningsvis lär många ha varit tveksamma till att delta, men efter första säsongen – när succén var ett faktum – blev det betydligt lättare. Det är nästan lättare att säga vilka som inte velat medverka (till exempel Sophie Marceau, Gérard Depardieu och Catherine Deneuve) i ”Ring min agent!” – så mangrann är är uppställningen. Så som serien är skriven, satirisk men ändå tillräckligt verklighetsnära för att inte flyga fritt, känns det som som rätt många av de medverkande gästartisterna faktiskt får (och tar) chansen att leva ut en hel del yrkesrelaterad ångest.
Ett riktigt toppavsnitt är det där den även i verkligheten hårdjobbande Isabelle Huppert har råkat trippelboka sig med en Hollywoodfilminspelning på plats i Paris, en roll i en Cédric Kahn-film som spelas in nattetid samtidigt som hon behöver repetera ”Hamlet” för en ny uppsättning där hon ska vara Hamlet och Scarlett Johansson Ofelia.
Det blir ett otroligt trixande för ASK, särskilt som Huppert har signerat ett ”exklusivitetskontrakt” med amerikanerna. Ett oväntat slapstickögonblick för en av Frankrikes absoluta prestigenamn.
Man kan lugnt säga att ”Ring min agent!” är den första serien som verkligen reflekterar över det faktum att den franska filmbranschen är Europas största. En ekonomi där närmare 500 filmer har premiär varje år med ett stjärnsystem som liknar Hollywood och betydande hierarkier. Men det handlar förstås också om att Frankrike är Europas cineastiskajärta med den mest entusiastiska biopubliken och ståtar med den mest prestigefulla filmfestivalen, i Cannes.
Gabriel, Andrea och Hicham i Ring min agent!
Oavsett om man kan de franska film- och tv-stjärnorna på sina fem fingrar eller inte, finns det alltid något att hämta i ”Ring min agent!”. De problem som gästskådespelarna genomgår är tämligen universella.
Alltihop kickstartar på ett lyxhotell på Rue de Rivoli, mitt emot Jardin des Tuileries, där Cécile de France fotograferas inför en intervju där hon avslöjar för reportern att hon i princip är klar för en roll i en kommande västern signerad Quentin Tarantino. Att hon ljugit om sina ridkunskaper visar sig bli ett mindre problem än det faktum att hon nyss fyllt fyrtio. ”Att fylla 40 för en filmstjärna är som att fylla 60 för andra kvinnor, eller 80 för gubbar”, säger någon cyniskt när det uppstår problem.
”Ålderismen” i branschen är ett återkommande tema från första till avsnittet till det senaste, men skildras knappast enbart som ett kvinnoproblem. Även en lång rad manliga prestigenamn får brottas med problem att hålla sig relevanta i en snabbt skiftande verklighet. Från nestorn Guy Marchand som drabbas av en momentan minnesproblematik mitt under en inspelning, Gérard Lanvin som får oväntad konkurrens av en naturbegåvad servitör till sista avsnittet där åttiotalsikonen Jean Réno (”Det stora blå”, ”Léon”) tröttnat på ekorrhjulet, känner sig gammal och vill hoppa av samtidigt som Andréa försöker få honom att rädda ett prestigeprojekt.
Serieskaparen Fanny Herreros superkraft är att hon är en mästare på att ge en illusion av att man verkligen får titta bakom kulisserna på allt från filminspelningar, branschfester som Césargalan och filmfestivalen i Cannes. Har man någon gång varit i de miljöerna, i Cannes till exempel, är igenkänningsfaktorn skyhög.
Samtidigt har ”Ring min agent!” mötts av en mild kritik inifrån filmvärlden mot vad som betraktas som nostalgi, bland annat i tidningen 20 Minutes. Vissa tycker att serien inte riktigt skildrar dagens verklighet, snarare minnen av Besnehards storhetsdagar. Franska branschproffs har menat att dagens agenter är kuggar i maskineri där pr-folk, stylister, designers och sociala medier spelar större roll än man anar i serien.
Man kan också konstatera att metoo i stort sett lyser med sin frånvaro – vilket i och för sig speglar verkligheten, den revolutionen har dels kommit mycket senare, dels sett väldigt annorlunda ut i Frankrike än i till exempel Sverige och USA.
Däremot är det kvinnliga perspektivet genomgående. Vid sidan av åldersnojorna löper en roande och lättsam uppgörelse med såväl sexism som homofobi som en röd tråd genom hela serien – fram till den dramatiska finalen i slutet av säsong fyra. Här finns några underbara sammandrabbningar mellan kända stjärnor och en manligt kodad maktstruktur. Allt från att nya franska vågen-stjärnan Beatrice Dalle (”Betty Blue 37, 2 grader på morgonen”) som vägrar klä av sig naken under en inspelning eftersom regissören inte kan motivera det, till Monica Bellucci som ber Gabriel om hjälp att dejta ”som en vanlig människa”.
Seriens influgna Hollywoodstjärna Sigourney Weaver gör kaos när hon med alla till buds stående medel försöker ändra i manus. Hon kräver frankt, och på utmärkt franska, att få en motspelare som är mycket yngre och snyggare än den farbror som var tänkt från början. Åldersskillnad på andra hållet brukar ju aldrig vara något problem, argumenterar hon övertygande med hjälp av ett energiskt dansnummer.
Mest raffinerat roligt är avsnittet med Juliette Binoche som börjar med att hon ska vara festivalvärdinna på öppningsceremonin i Cannes. Hon tvingas in en förskräcklig död-svan-klänning och jagas av stenrik finansiär med snuskiga avsikter som kräver en tête-à-tête på sin lyxyacht. Binoche lyckas till sist, med håret på ända, ta en ljuvligt galen hämnd på sin envetna stalker. Från scenen konfronterar hon rebelliskt en hel filmvärlds patriarkala mönster.
Lite utopiskt kanske, men typiskt för en “bakom kulisserna”-skildring i lyxförpackning med ambitioner att underhålla och medvetandegöra.
"Ring min agent!", säsong 1-4, finns att streama på Netflix.
Helena Lindblad är filmredaktör och kritiker på Dagens Nyheter.
