Vad ska vi göra?

Teaterrummet Rådande ordningar, 2018-09-14 av: Tova Gerge

Jag tillhör en generation av konstnärer som fick post-strukturella slagord som ”det personliga är politiskt” och ”estetik är politik” med modersmjölken.[1] Normalt sett ägnar jag inte denna ideologiska grundplåt så mycket energi. Det bara är så jag tänker. Jag märker det mest när någon attackerar det och jag går till motattack. Men just nu, den här valhösten, känner jag en nödvändighet i att utreda hur jag förvaltar dessa idéer, på vilket sätt de fungerar eller inte som kompass för mig i en samtid vars politiska landskap genomgår stora förändringar. Jag behöver få grepp om vad som har hänt med mina standardargument på sista tiden, i vilken väv de flätats in, i vilka omvälvningar. Det är delvis smärtsamt att tänka på. Det är som att jag står lite snett bredvid min grundplåt och darrar.

För att exemplifiera hur jag resonerar när jag är i mitt stabilaste grundplåtsläge kan jag förklara hur jag ser på begreppet ”politisk teater”. Jag stör mig nämligen ofta på det, och mina invändningar kan sammanfattas just med att estetik är politik. En nyansering: visst finns det specifika teaterhistoriska rörelser vars politiska hållningar utmärker sig. Till exempel de som på olika sätt förvaltar Brechts starka band till marxistisk teori,[2] eller den svenska proggteaterns trallvänliga antikapitalism.[3] Men termen ”politisk teater” används alltför sällan i direkt relation till en viss teaterpolitisk tradition. Istället används den ofta brett och svepande, ja, på vad som helst i teaterväg som anknyter till en i samtiden laddad fråga. Med detta ser jag två huvudsakliga problem:

1. Det ena problemet är att det tömmer politiken på sin betydelse. Finns det någonting som är ”politiskt” i största allmänhet, finns det nämligen också någonting som är ”apolitiskt” i största allmänhet. Detta ”apolitiska” avkrävs inget riktigt ansvar för vad det berättar. Det glider under radarn, man pratar inte med det eller om det. Det apolitiska blir ett gömställe för den som inte vill eller inte behöver ta några risker med sitt liv. Men i politiken står den enas skydd alltid i relation till någon annans skyddslöshet. Själva handlingen att gömma huvudet i sanden är politiskt. Var vi bor är politiskt, hur vi älskar, vart vi reser, vem som lever, vem som dör, vilka tecken och kroppar som tar plats på vilka villkor. Och vägrar vi se hur det större samhällets tillstånd återspeglas även i vår vardagliga samvaro blir vi också i slutändan kraftlösa som politiska varelser. Vi överlämnar förmågan att tänka strukturellt och ideologiskt till någon annan. Detta är en utmärkt grogrund för fascism.

2. Det andra problemet med ett slarvigt användande av begreppet ”politisk teater” är att det tömmer teatern på sin betydelse. För om teatern aldrig beskrivs utifrån sina värdegrunder, val och sammanhang är det som återstår att säga om den en lång radda adjektiv. Till exempel vackert, tråkigt, för politiskt, enastående, inte tillräckligt politiskt, gulligt, oorginellt, duktigt, slarvigt, vemodigt, chockerande eller briljant. Men inuti ett tankesystem som bara tillåter värderingsskalor är det mycket svårt att behålla integriteten och lyssnandet. Relationen med omvärlden reduceras till den mellan domare och bedömd. Därför kommer en teater som främst möter gensvar i form av antal stjärnor och tärningsprickar i slutändan att bli allt mindre komplex. Den kommer att fokusera på skrattdecibel, höga hopp eller antal betalande i publiken. Därmed urholkas också förmågan att tolka, återge och visionera om vår samvaro på sätt som ger oss verktyg för förståelse och förändring.

Detta är alltså grundbulten i den konstsyn som jag ärvt av sjuttiotalet: en djup tilltro till konstens politiska potential och ansvar. Det innebär också i förlängningen att jag är kritisk till idéer om konstens fria väsen, trots att jag själv gynnas av dem genom bidrag och arbetsro. Dessa idéer ligger nämligen till grund för hur välfärdsstaterna under 1900-talet genom statliga bidrag har upprättat en skyddad verkstad för konstnärerna. Det vill säga: förhållandevis begränsade krav på mätbarhet, genomlysbarhet och lönsamhet.[4]

Min skepsis inför idén om den fria konsten har förstås också konsekvenser för hur jag ser på konstnärers realpolitiska arbetsförutsättningar. Till exempel känner jag oftast tacksamhet över att staten inte riktigt förmår hålla distansen.[5] Tvärtom lägger den sig i konstnärlig verksamhet en hel del, just utifrån förståelsen om konsten som politisk i sig. I min vardag som scenkonstnär märker jag statens politiska syn på konst främst i olika bidragsformulär. Där förväntas jag ofta redogöra för jämställdhetsarbete, målgruppsvidgning och andra sociala aspekter av de projekt jag söker pengar för. Sägas bör att bra svar på sådana frågor förstås inte är någon garanti för att en konstnär får bidrag. De direkta sociala aspekterna är nämligen sällan bidragsgivarens enda prioritet. Extremt fluffiga värden helt i stil med adjektivraddan i min punkt två är också centrala. Till exempel ”hög konstnärlig kvalitet” eller ”nyskapande”. Men oavsett tvingas konstnären genom bidragsformulären att tänka på jämlikhets- och delaktighetsfrågor varje gång hen formulerar en ny idé. Jag har alltid uppskattat det arbetet.

En annan realpolitisk konsekvens av min skepsis till fri konst har att göra med hur jag ser på nationella och regionala teatrars förmåga till kritiskt arbete. Dessa teatrar har ingen utomstående part som ställer realpolitiska frågor om makt inför varje nytt projekt. Deras budget löper över längre tid, och besluten om de enskilda produktionerna fattas internt. Det ger bättre förutsättningar i många avseenden, inte minst för att skapa acceptabla arbetsvillkor. Ändå kan jag ibland önska att de där explicita frågorna kring makt fanns inbyggda i även de nationella och regionala teatrarnas produktionsbeslut. Det jag med den önskan sträcker mig efter är ett samhälle där det offentliga samtalet befolkas av alla dem som berörs av samhället. Samtidigt är det inte alls den verklighet jag ser i teaterns berättande i allmänhet idag. I synnerhet vuxenteaterns stora institutioner är i huvudsak en angelägenhet för och av den vita medelklassen. Därtill omhuldar teatern generellt sett ett kroppsideal där det friska, unga och raka nästan undantagslöst ställs i förgrunden. Det gäller även i berättelser om det sjuka, åldrade och sneda, som är en så oundgänglig del av att vara människa. Detta är de facto en form av fascism: en likriktning som bygger på bortsorterande av oönskade liv och erfarenheter.

Olika förändringar av kulturklimatet som jag har hoppats se när jag har argumenterat för en syn på estetik som oskiljaktig från politik har alltså i slutändan att göra med jämlikhet. Att föra dessa argument på det sätt som jag gjort utgår också mer eller mindre från en syn på staten som ”god”: en stat som kan övertygas om allas rätt till att leva och berätta, en stat som kanske redan strävar efter en sådan värld, en stat som i någon bemärkelse vill stå på de svagares sida även om den inte alltid är bra på det. Som att jag och staten tillsammans skulle sträva, visionera och förändra tills det äntligen fanns plats för den där mångfalden av röster. Jag och staten i kärleksfull och ömsesidig dialog med varandra. Det är lite absurt. Men kanske den känslan inför staten ändå är representativ för oss som haft turen att få mer hjälp än våld i våra kontakter med socialdemokraternas mödosamt uppbyggda offentlighet.

Att jag allt mer har kunnat se att det inte är så enkelt har att göra med en mängd olika processer. En är kopplad till de berättelser om samhället som faktiskt får höras idag: Sveriges rasbiologiska historia börjar omtalas. Det läcker ut att polisen fört register över både romer och våldsutsatta kvinnor. Det är tack vare transrörelsen allmänt känt att de sista tvångsteriliseringarna i Sverige utfördes så sent som 2013. Och så vidare. Staten som koloss destabiliseras verkligen. Inte bara genom ett månghövdat berättande om dess omsorg och våld, utan också genom konkreta utförsäljningar av hus, resurser, organisationer. Staten är nu ett myller av avtal, upphandlingar, motsättningar, minoritetsregeringar. Det går inte riktigt att tänka sig att man ska prata med staten. Den är för insyltad med andra kretslopp. Och jag hör ju att det låter nästan som någonting jag önskat – den där mängden av röster som jag ville ha. Bara att jag inte tänkte på det såhär. Jag tänkte ju att vi skulle äga och styra allt tillsammans.

Men inte nog med att jag har fattat att staten inte är min kompis. Jag har också börjat inse att progressiva, demokrativurmande konstnärer inte har patent på att se estetik som politik. Jag tänker på en intervju jag gjorde förra året med teatervetaren Yael Feiler[6]. Intervjun handlade om urvalsprocesser, latent hat och politisk makt inom teatern. I den pratar vi bland annat om vad det innebär att leva i en tid där berättelsernas alla byggstenar – vem som berättar, om vad och varför – kan förstås som djupt politiska. Alltså exakt den hållning som jag utreder hos mig själv i den här texten.

Feiler menar att i samma ögonblick som kulturen på en bredare front framstår som ett viktigt politiskt verktyg kommer det att finnas krafter som inte bara vill uppmuntra utan också kringskära vad som uttrycks på kulturens fält. Hon sammanfattar det såhär: ”Destabiliseringen av gamla idéer om litteraturen och konsten som en egen värld har börjat få genomslag, men det används ibland på sätt som inte är så bra.” Som exempel ger hon Israels kulturminister Miri Regev. Regev har upprepade gånger intervenerat i kulturlivet genom att dra in stöd från föreställningar, föreläsningar och filmer vars budskap hon ogillat – ofta sådana hon själv inte har sett.[7] Detta är alltså beslut som Regev har fattat utan stöd i någon specifik, demokratiskt framarbetad lag (såsom lagen om hets mot folkgrupp eller dylikt). Hennes beslut är godtyckliga, och därmed antidemokratiska. Men de bygger på idén om att estetik inte går att skilja från politik.

Det är tyvärr inte svårt att dra svenska paralleller. Som när den politiska ledningen i Göteborgs stad ställde in en visning av Hanna Högstedts film Burka Songs 2.0 av skälet att ingen kritiker mot slöjan deltog i det anslutande samtalet. Det är en aning flippat i sig att en fri kulturutövare ska hållas mot en opartiskhetsstandard som annars brukar tillämpas på public service. Mer bisarrt blir det när man beaktar att varken samtalet eller filmen handlade om slöjans vara eller icke-vara, utan istället om vilka röster som talar i svensk antirasism.[8] Nåja. Ett samtal hit och dit. Man kan ha betydligt högre ambitioner med sin kulturcensur. Som i P3:s politikerintervju 29 augusti 2018, där SD:s partiledare Jimmie Åkesson uttryckte att han, om han vore chef, hade lagt ner hela kanalen eftersom den var ”vänsterliberal smörja”. Nu är ju inte Åkesson chef, men retoriken består. Kulturens ideologiska innehåll tas på allvar, och därför vill man från politiskt håll inskränka kulturen.

Här kanske någon invänder att icke-demokratiska krafter alltid har tagit kulturen ”på allvar” genom att tysta och reprimera misshagliga röster: att man knappast behöver poststrukturalismen för att vara totalitär. Men min känsla av att jag måste stanna upp och tänka nu handlar ändå om att just mina poststrukturella resonemang, i just den här tiden, plockas upp av antidemokrater. För att ge ytterligare ett exempel har många alt-right-rörelser, med gestalter som Donald Trump i förgrunden, anammat en retorik som konstant suddar i gränsen mellan fiktion och verklighet. Helt sagolikt postmoderna utsagor som Kellyanne Conways ” alternative facts”, eller kommentatorsfältsmardrömmen ”ja skiter i att det är fejk det är förjäkligt ändå”[9], eller den tveeggade användningen av begreppet ”fake news” (vems ”fake” är ”fake”?) illustrerar detta.

Frågan jag ställer mig inför sådana strömningar är vad jag, och vi, ska göra nu. Hur ska vi kunna vara i dialog med en stat vars organ blir alltmer utflutna? Hur lever vi med en olikhet vars skiljelinjer är att vissa tror på allas lika värde, och andra inte? På vilket sätt kan vi spräcka den skräck-och-skratt-spegel som högerpopulismen ställer upp för oss? Hur håller vi inför denna spegel fast vid ett berättande som erkänner sin egen politik? Hur gör vi för att acceptera existensen av olika perspektiv, samtidigt som vi inte släpper anspråket på sanning? Hur gör vi konst nu, hur argumenterar vi nu, hur organiserar vi oss nu?