Eva Ström behöver kanske ingen närmare presentation? En av landets främsta författare, poeter, kritiker och översättare. Hon har publicerat ett trettiotal böcker och prisats med bland annat Nordiska rådets litteraturpris, Tegnér-priset, Erik Lindegren-priset och en lång rad andra litterära utmärkelser. Hennes översättningar av William Shakespeares sonetter 2010 var en viktig händelse i Shakespeare-receptionen i Sverige. Sven Christer Swahns översättningar från 1981 har präglat förståelsen av Shakespeares poetiska diktning och Eva Ström tar vid trettio år senare och ger texterna nya dimensioner, djup och skärpa. I Stadsteaterns serie ”Blandat bandat” har skådespelare ur ensemblen, med Johan Gry i spetsen, läst tolkningar av sonetterna av både Sven Christer Swahn och Eva Ström. I denna text berättar Eva om glädjeämnen och svårigheter i arbetet med att översätta Shakespeare fyra hundra år senare. Att översätta är i någon mening att läsa på riktigt. Aldrig kommer man texten närmare än så. (Om inte skådespelarna vill ha ett ord med i laget förstås, vad gäller vilken uttolkare som i sitt arbete kommer närmaste texten... vi rör oss ju trots allt i Teaterrummet! ) Trevlig midsommarläsning önskar vi! Björn Sandmark/ red.
av Eva Ström
I december 2007 började jag översätta Shakespeares sonetter som ett hobbyprojekt för nöjes skull. Ingen hade gett mig uppdraget, det var i stället just ett sådant företag man huvudlöst kastar sig in i, utan att veta hur man ska gå i land med det. Jag gjorde det för att jag verkligen ville läsa dem, för alla som översätter vet ju att det är bästa sättet att verkligen tillägna sig en dikt är att försöka översätta den. Jag hade svårigheter att läsa dem i original, och jag hade den rättmätiga misstanken att några kvaliteter alltid går förlorade i översättning. Men när jag läste originalet tappade jag strax tråden. Sonetten var så mättad av information. Jag hade känslan av att jag försökte resa ett tält och började med de första fyra raderna, det såg riktigt hyfsat ut, men redan vid rad 5 och 6 föll tältduken ohjälpligt ner över mig och jag hamnade i mörker.
Hur skulle jag lyckas spänna upp sonetten till ett rum att vistas i? Hur skulle jag få den att stå stadigt?
Kring år 2000 kom ett nytt intresse för bunden form som växte fram samtidigt med internet. Mot internets diffusa och utflytande formlöshet fick en sträng, bunden form en ny attraktionskraft. Den kanske strängaste av diktformerna , sonetten, blev åtråvärd. Poesin internationellt – och i Sverige - verkade gå åt två håll. Dels fanns en maximalistisk riktning som tycktes svämma över alla bräddar med Johan Jönsson och Lars Mikaela Raattamaa som exempel, dels fanns en strömning som intresserade sig för bundna versmått , där Magnus William Olsson och Malte Persson märktes.
Även jag drogs in i den lyriska formens fångstnät. Men det fanns också något annat som lockade mig och det var den poetiska metaforen. Det hade under några decennier pågått en sträng räfst mot metaforer inom poesin. Att likna något vid något kunde påstås vara ett förljuget förräderi eller tillgjord grannlåt, även om mästare som Tomas Tranströmer bevisade motsatsen. Säkert var denna interna självkritik viktig – men jag kände en oemotståndlig dragning till detta viktiga poetiska stilmedel. Och ingen använde det som Shakespeare. Var inte i själva verket hans mest berömda sonett nr 18 egentligen en metapoetisk dikt där han frågar sig vilka liknelser han ska använda? Shall I compare Thee to a summer’s day?
Ska jag dig likna vid en sommardag?
Du är mer ljuvlig, mera mild och ljum,
majs skira knoppar slits av vindens tag
och sommarn stänger snabbt sitt gröna rum.
För hett ibland kan himlens öga skina
och ofta skymd är hennes gyllne hy,
allt som är vackert ska en gång förtvina
av ödet ändras, allt är dömt att fly.
Men din sommars skönhet vissnar ej,
förlorar inte glansen som du bär
och dödens skryt kan aldrig träffa dig
när evigt rader i min dikt du är.
Så länge män kan andas, ögon se
ska detta leva kvar och liv dig ger
Poeten vrider och vänder på sin liknelse. Är verkligen den älskade som en sommardag? Han prövar den mot den som han besjunger och finner fel på sin poetiska bild. Maj (som räknades som en sommarmånad) kan vara fylld av bryska vindar, sommarens sol kan vara för gassig och het och sommarfägringen vissnar till sist. Det är som att vi får kika in i Shakespeares skrivarverkstad och se hur han arbetar. I den nionde raden gör poeten sin överraskande manöver och vänder upp och ner på bilden i en lycklig saltomortal. Det blir den älskade som blir urbilden för sommaren och därmed evig och dikten mynnar ut i sin hänförda kärleksförklaring.
Min väg till översättandet av Shakespeares sonetter började dock mycket tidigare, redan 1981 då jag läste Sven Christer Swahns 152 översättningar. Mitt exemplar står nerklottrad, med bräckt rygg i min bokhylla, sönderläst och sönderälskad. Sven Christer Swahn som var min stora sporre när jag började översätta. Jag ville göra arbetet minst lika bra, ja helst ännu bättre! Det fanns kring 2000 också flera översättningar på nätet, men ingen kom i närheten av Swahn.
Jag beundrade Swan av två skäl: hans tekniska färdighet och hans humor. Han hade ju mästerligt översatt Inger Christensen och var en uppfinningsrik och kunnig översättare.. Många översättare gjorde Shakespeare mer konventionellt poetisk än han kanske är. Mitt eget ideal var att överföra hela Shakespeares poetiska register, kraften, direktheten, humorn, men också rörligheten, där bild föds ur bild. Och så förstås ville jag komma åt den speciella sonettvinden, när dikten börjar svävar, när den lyfter och hänför i en vändning som är inbyggd i sonettens speciella estetik.
Då, 1981, hade jag tyckt det var omöjligt att fläta ihop sonetten med alla dessa rim och versfötter. Men när jag 2007 själv satte igång gjorde jag en upptäckt. Man behöver faktiskt bara rimma en enda gång. Rimmönstret i den engelska renässanssonetten (abab cdcd efef gg) är enklare än den italienska. ( abba abba cde cde med variationer ). Om jag klarade att skriva hyfsad julklappsvers skulle jag nog kunna åstadkomma lämplig rimflätning, tänkte jag. Men jag inspirerades inte bara av dem som lyckats väl som Swahn med sonetterna. Det fanns också de som lade ut sonettöversättningarna på nätet som jag ansåg att jag lätt kunde överträffa i nyförvärvad hybris. Man kan alltså både inspireras av dem som lyckas väl, och dem som inte lyckas alls.
Det svåraste var trots allt inte den tekniska formen, det svåraste var att förstå. Om man inte kan förstå en dikt, kan man inte översätta den. Här hade jag två oumbärliga hjälpmedel. Jag hittade Stephen Booths kommenterade sonettutgåva, liksom en sajt på nätet, konstruerad av Tom Ledger, som initierade vägvisare genom varje rad av de 154 dikterna. Men det betydde inte att mitt arbete upphörde. Jag måste också skapa mig en egen förståelse av dikten, så att den blev ett sammanhängande stycke dikt, fick en kropp, och inte bara bestod av enstaka rader.
Något märkligt inträffade snart när jag hade satt igång med översättandet. Det var som om hjärnan programmerades att skriva i den här femtaktiga jambiska versen, som orimmad utgör blankvers: da-DAM-da-DAM-da-DAM-da-DAM-da-DAM. Den är speciellt lämpligt för det engelska språket – kanske alla språk som har en bestämd eller obestämd artikel som upptakt. Svenska språket kopplar sin bestämda artikel efter
huvudordet. Min hjärna började dock snart spinna i femtakt. Det enerverade min omgivning som tyckte det gick för långt, när jag julen 2007 skrev sonetter som julklappsvers. Det föranledde följande utgjutelse:
Av mina närmaste jag ordinerats
att börja skriva riktig julklappsvers
så klart att mitt humör har sordinerats
om jag får slitas från min Shakespearepärs.
En fjortonradig dikt är ingen leksak:
till supersvår addiction ledes man
jag känner av intox’kationens bismak
när hjärnan bara jamber letar fram.
När sen sonettens vind tar i och rister
då finns det ingen räddning, ingen frid,
jag letar hellre stavelser än klister,
Bill Shakespeare, även nu i juletid.
Av städesgrön sonett förgiftas jag.
Ska giftet upphöra vid annandag?
Den här skämtsamma sonetten fångar en allvarlig sida; det var bitvis plågsamt att gå in i den här rytmen, hjärnan hade fått ett tvångsmässigt drag, som jaget måste underordnas. Jag arbetade med en sonett om dagen, och publicerade dem på min blogg evastrom.blogg.se. Där finns mina försök fortfarande att läsa, med dagliga kommentarer kring min möda från december 2007. Bloggen var ett bra hjälpmedel som tvingade mig att inte ge upp.
Efter ett halvår var jag färdig. Då hade jag grundligt bekantat mig med, The Fair Youth, den unge ädlingen som merparten av dikterna är riktade till, liksom med The Dark Lady, som också fått ett knippe kärleksdikter sig tillägnad. Jag fann ett överväldigande känsloregister i sonetterna. Rasande svartsjuka, ömmaste tillbedjan, idealisering bitterhet och desiullisuion. Andaktsfull ljuvhet – ofta riktad till den vackre unge mannen(18) och ett plågat skrik om sexualitetens bojor(129) – ofta riktad till den unga kvinnan. I skildringen av dessa känslor är Shakespeare helt och hållet modern, alla tidsåldrars samtida.
Men framförallt: jag hade mött Shakespeare själv. Jag tyckte jag kände honom. Inte som person, men som diktare. Jag hade mött hans humor, hans vrede, hans ilska, hans irritation, hans överdådighet, hans geni. När han skrev dem var han inte ett världsberömt monument. Han var en kämpande ärelysten poet bland andra poetrivaler i den elisabetanska blomstringstiden.
Jag hade kommit vandrade från 2000-talet, han hade kom från 1600-talets första år. Vi vandrade mot varandra. Vid ett tillfälle kändes det som vi möttes och passerade varandra och utbytte en blick.
Han gav mig sin blick. Den shakespeareska blicken. Sen fortsatte vi åt var sitt håll.
Han hade gett mig tillåtelsen att få vistas i hans diktvärld. Nu skildes vi åt.
Mötet blev också en dikt, en avskedsdikt.
Jag mötte dig när du var ännu ung
långt från berömmelsen, ännu i början
du sjöng om kärleken som rus och tvång
och hur du drunknade i känslosörjan
i trippeldramat kring en adelsman
och fick kanske tillbaka pengar, ära
den svarta damens blick och bläcket rann
du brände dig är hon kom alltför nära
och sommarn lövprakt blev till höst och kyla
när din vers exploderade i sorg och bikt
kanske var alltsammans roller för att skyle
att människan blir till i sång och dikt
Och aldrig blir du fruset monument.
Jag fryser. Jag är eld. Din dikt har hänt.
Men inte ska jag ha sista ordet. Det vill jag ge till den oförliknelige.
Jag väljer sonett nr 97. Shakespeare, naturen och kärleken. Vi vandrar från vinter tll vinter i känslornas värld.
Så lik en vinter var min paus från dig,
du fröjd och glädje från ett gånget år!
Så jag har frusit gått på nermörk stig
och trampat kal decembers frusna spår!
Och ändå skildes vi i sommarn hetta,
när hösten timar rik av fruktsam glöd,
när den om vårens lusta kan berätta
som änkesköten efter makens död.
Och ändå kändes detta överflöd,
som hoppet gör för barn som saknar far,
ty sommarns fägring ligger blek och död
och fåglar tystnar, när du ej är kvar.
Och sjunger de kan sången inte bära,
då bleknar löven, vinterns köld är nära.
Eva Ström
