Teaterrummet presenterar ett klassiskt drama. I rollerna Albertsson och Jubeldorff, två män i likadana rockar. Samt Kyparen förstås!
[En smågata i storstaden. Snön singlar. Medborgarna håller i sina hattar. Två män i likadana grå rockar kommer från var sitt håll och råkar nästan ramma varandra.]
Albertsson. Men Jubeldorff! Så trevligt!
Jubeldorff. Albertsson! Sannerligen!
Albertsson. Tänk att vi skulle stöta på varandra så här. Vi måste ofördröjligen sätta oss någonstans och småprata.
Jubeldorff. Det är en utmärkt idé, bror. Men du får ursäkta mig, jag är litet beklämd, eller om man hellre skulle säga att jag råkat i beråd.
Albertsson. Så? Men masa sig in här så skall vi med allt nit nagelfara ditt dilemma.
Jubeldorff. Vad är det här för ställe?
Albertsson. Oroa sig inte. Det är utsökt välrenommerat, rent och snyggt, mottagare av Guldkorven två år i rad.
Jubeldorff. Jaha! Men då så. Fast jag tror nog att jag får nöja mig med en kopp kaffe, jag åt nästan lunch för ett tag sedan.
Albertsson. Dumheter. Det är inte var dag vi springer på varandra. Nu skall vi ha oss något ordentligt till livs. En rejäl silltallrik är vad vi behöver i det här ruskvädret. Och en tydlig sup.
Jubeldorff. Ja, nu när du säger det … Det låter faktiskt inte så dumt. Jag kan nog göra plats åt det.
[De båda herrarna går in på lokalen och blir anvisade ett fönsterbord. De hänger av sig och tar plats. En kypare skyndar till och mottar deras beställning.]
Albertsson. Nej, det här är ju ett ställe med gamla anor. Jag vet att min salig far gick hit, redan i sin ungdom.
Jubeldorff. Det känns ombonat och bra.
Albertsson. Här vispar man inte ihop några slumpkakor. — Det gläder mig att du ser frisk och stark ut. Hur är det med Tyra?
Jubeldorff. Å, det kan jag faktiskt inte riktigt ge besked om. Vi gick skilda vägar för fyra år sedan.
Albertsson. Det var värst! Tänk att du lever ett sådant dramatiskt liv.
Jubeldorff. Det vet jag väl inte. Tyra, hon … Eller om man skall säga att vi kom fram till att … Ja, det var väl oundvikligt.
Albertsson. På så vis. Då njuter du alltså ungkarlslivets sötma igen?
Jubeldorff. Nja, det är väl inte rätta ordet. Jag gifte faktiskt om mig så sent som i våras.
Albertsson. Du ser! Sensationerna kommer slag i slag.
Jubeldorff. Det kanske kan verka så. Men i själva verket … Det var en svår tid efter skilsmässan. Jag förlorade riktningen i livet. Allting var plötsligt osäkert. Jag kunde knappt beställa en smörgås utan att oroa mig för att välja fel. Så träffade jag Charlie.
Albertsson. Du förvånar mig! Ja, det är tredje gången du förvånar mig på bara ett par minuter. Det är särskilt remarkabelt med tanke på att du aldrig har ådagalagt någon äventyrlig läggning tidigare.
Jubeldorff. Det är inte som du tror. Charlie är en ung kvinna. Ja, hon är väldigt ung, bara trettio år.
Albertsson. Trettio år. Det låter underbart. Men det innebär förstås inte att du blir trettio år igen. Är det det som gör dig ”beklämd”, som du sade när vi möttes?
Jubeldorff. Nej, verkligen inte! Men jag skall erkänna att det är Charlie som roten till mina bekymmer ändå. Hon har ett sådant temperament, en otålighet som … som gör allting så komplicerat.
Albertsson. Jaha.
Jubeldorff. Jag går här och funderar och kommer inte på någon lösning.
Albertsson. Lätta ditt hjärta. — Men se, här kommer ju sillen!
[Ett fat med tre byttor sätts ner på bordet: kamjunkarsill, brässmanssill och vendelröra. Immiga glas på hög fot ifylls med en oljig vodka. Brunt bröd ligger i en korg.]
Jubeldorff. [tar sats] Hon vill inte gå på Verdi.
Albertsson. Men hur är det möjligt! Verdi med sin melodiska ursprunglighet och rytmiska energi!
Jubeldorff. Salut!
Albertsson. Salut! bäste bror. Aaah! — Men det är inte så att hon har fastnat i den tidige Verdi som utmärktes av en banal harmoni, ytlig och brutal instrumentation och plumpa försyndelser mot den dramatiska sanningen?
Jubeldorff. Det är det inte. Hon säger: Ingen Verdi.
Albertsson. Mellanperiodens Verdi, som vi lärt oss älska med verk som Rigoletto, Il trovatore och La traviata, skrev operor som var mer vårdade och uttrycksfulla, mindre råa och bullrande än förut.
Jubeldorff. Hon säger: Aldrig Verdi.
Albertsson. Och när han i Otello ytterligare närmar sig en deklamatorisk stil och känslornas anatomisering med ovanlig karakteriseringsförmåga och lidelsefull dramatisk styrka …
Jubeldorff. Det hjälper inte. Hon är benhård.
Albertsson. Nå, lustigt spel och sköna kransar är inte för envar.
Jubeldorff. Men så är det inte heller! Hon avgudar musiken och tillbedjer den dagligen. Och se här … nu skall vi se, hon skickade med en lapp som jag skulle gå med till Operan … alternativ till Verdi … Här skall du få höra: Armen Tigranian från Armenien, Zacharij Paliasjvili från Georgien, och från Azerbajdzjan bröderna Uzeyir och Zulfugar Hajibeyov. Operakompositörer allihop från början av 1900-talet.
Albertsson. Aldrig hört talas om.
Jubeldorff. Nej, och det hade de inte på Operan heller. Jag fick stå där i kassan och bokstavera, och sedan skickade de över namnen till programrådet, och det är väl det sista vi hör av dem.
Albertsson. Jag tänker så här: om det hade varit något med de här jugoslaverna, så hade vi hört talas om dem.
Jubeldorff. Charlie säger att det mest har med politik att göra. Beviset skulle vara den amerikanska dominansen inom populärmusiken.
Albertsson. Verdi är väl i alla fall ingen amerikan.
Jubeldorff. Och därnäst kommer traditionen. Den europeiska gemenskapen.
Albertsson. Men jag förstår ändå inte. Vad är det för fel på Verdi? Han kan väl inte rå för att han föddes in i den europeiska kulturkretsen och fick ett positiv av sin far småhandlaren.
Jubeldorff. Charlie har svar på det också. Hon medger att det vore orättvist att klandra Verdi och andra döda vita europeiska män för operahusens ensidiga repertoar, men faktum kvarstår: har man en säsong med Verdi, Wagner, Mozart och Donizetti så är det fullt sedan. Och det finns ingen räddning inom räckhåll. Åker man till Berlin så är det Beethoven, Verdi, Mozart och Bizet. I Oslo blir det Mozart, Wagner, Puccini och Mussorgskij.
Albertsson. Man spelade ändå Leonard Bernstein här rätt nyss.
Jubeldorff. Jag vet inte om Charlie skulle beteckna det som ett framsteg.
[Ett lätt melankoliskt sillätande vidtar. Albertsson vinkar till sig kyparen och får in ytterligare några flaskor tyskt öl.]
Albertsson. Det bästa hade kanske varit om du hade behållit din Tyra och ditt trygga årsabonnemang.
Jubeldorff. Livet tog en annan vändning.
Albertsson. Men du. Låt oss nu inte kapitulera för den här … vad skall man kalla den … kulturrelativismen. Allting är inte lika bra. Musikhistorien är full av väldigt små komponister, och jag tycker att vi bör vara tacksamma för att tiden, den store sållaren, besparar oss pysslingarnas toner.
Jubeldorff. Charlie tror inte på tiden.
Albertsson. Men herregud! Vad då ”inte tror”? Är hon skeptisk mot tyngdlagen också?
Jubeldorff. Hon menar att sållandet inte är något passivt som bara äger rum. Historien består av en massa människor som gör aktiva val. Och hon vill vara med bland dem. Och dessvärre vill hon att jag skall vara en av dessa aktiva människor också. Det är väldigt svårt för mig. Jag tycker så mycket om Verdi.
Albertsson. Vilket predikament! Men hur går det till, rent praktiskt?
Jubeldorff. Vi har grammofontimmar. Jag har ganska nyss börjat få vara med på dem. Tidigare skickade hon ut mig på ärenden när hon skulle lyssna. Det är ganska intressant, man får höra mycket nytt. Jag får aldrig veta i förväg vad det är för stycken.
Albertsson. Har du gjort någon omvärdering?
Jubeldorff. Nej. Tyvärr. Om det är ett stycke jag känner igen så tycker jag om det. Om jag aldrig har hört det så begriper jag inte riktigt vad det handlar om.
Albertsson. Nähä?
Jubeldorff. Charlie säger att det kanske vore lättare för mig om jag ingick i en större publik, om jag fick höra verken från scenen. Det var därför jag fick gå suckarnas gång i dag till Operan. För jag visste att det var ett hopplöst uppdrag. Eller rättare sagt: nu vet jag det. För bara några månader sedan hade det inte gått upp för mig.
Albertsson. Men jag tycker ändå det verkar litet inkrökt. Eller sökt. Hon är väl lika styrd av traditionen som alla andra, fast tvärtom, om hon sitter där och inte kan lyssna på något annat än armeniska höglandsoperor.
Jubeldorff. Men så är det inte alls! Det är inte bara operor. Och hon älskar engelska kompositörer som Malcolm Arnold, Gustav Holst och Frank Bridge, holländaren Willem Pijper, österrikaren Franz Schreker och folk så långt västerut som kubanen Amadeo Roldán och mexikanen Silvestre Revueltas. De där har vi sysslat med de senaste veckorna. Men hon säger att det finns mycket mer värdefullt i östra Europa och Centralasien.
Albertsson. Och du lyssnar och lider.
Jubeldorff. Nja, det vet jag inte. Jag tycker inte om det direkt, men man kan råka värre ut. Och så får jag en kram ibland eller en puss.
Albertsson. [pustar]
[Kyparen kommer fram och börjar duka av.]
Kyparen. Jag ser att mina herrar har gjort heder åt anrättningen.
Albertsson. Ja, tack så mycket, det var utmärkt.
Jubeldorff. Mycket gott!
Kyparen. Det är roligt att se er här. Ni vet, det är ju mycket arbete och kärlek nedlagt i en sillinläggning, och mycket plock med dukning och servering för att alla förutsättning för måltiden skall finnas på plats. Men utan gästen blir det ingenting!
Jubeldorff. Det är förstås sant.
Kyparen. Jag vet inte om maten ens är mat om ingen äter den. Och kan man säga att den smakar någonting om den inte når någons gom?
Jubeldorff. Det kanske inte är så, nej.
Kyparen. Ni får ursäkta att jag blir litet filosofisk så här på blanka eftermiddagen.
Albertsson. Att gå in här känns som att ta plats i en väl insutten fåtölj. Det känns som att komma hem, helt enkelt.
Kyparen. Det gläder mig. Det är tack vare trogna gäster som ni, och er far före er, som vi kan hålla den här kvaliteten. Själva vetskapen om er är en sporre för oss. Och vi gör hela tiden ytterst små förändringar för att kunna möta morgondagen.
Albertsson. Gör ni förändringar? Det har jag aldrig märkt.
Kyparen. Om vi inte hade gjort något hade ni märkt det. — Inte så, förstås, att vi serverar varma smörgåsar från Italien eller sådana där pannbiffar med bröd utan sås …
Jubeldorff. Från Hamburg?
Kyparen. … parisare, heter det visst. Men ni kanske uppmärksammade att det var Stolitjnaja och inte Moskovskaja i glasen?
Jubeldorff. Det gjorde vi nog ärligt talat inte.
Kyparen. Moskovskajan har sjangserat. Man får hålla sig i rörelse, ändra ett tempo här och var, spela Prokofjev där man förr har valt Sjostakovitj. Jag ber att få tillönska herrarna en angenäm afton.
Jubeldorff. Då önskar vi detsamma.
Albertsson. Vi bockar och bugar.
[De båda herrarna går ut, anmärkningsvärt raka i ryggen. Det lätta snöandet har tilltagit. Medborgarna fortsätter oförtrutet med sina inköp. Jubeldorff hoppar upp på en vagn; Albertsson hejdar en droska.]
Ett rum, en svart låda, som numera delas av flera frigrupper. Där sladdvindor ligger utspridda längs med golvlisterna, där golvet är prickigt av tejpmarkeringar.
Eller den tomma scenen i en äldre teaterbyggnad. En tittskåpsscen med slitna tiljor, med tillhörande rödklädd parkett och guldornament på balkongerna.
Eller en replokal på en större svensk institution, med blanklackat ljust trägolv, vita väggar. Rekvisitamöbler blandas med stolar och bord av typen konferenshotell och manusen som ligger kvarglömda på golvet ger ändå ett ordnat intryck, eftersom de är klädda i likadana blå pärmar. Lysrörslampor som släcks efter 22.00.
I ett teaterrum, teaterhus pågår samtal. Vi talade om att fånga upp en del av dem och att bjuda in andra att delta. Inte som copy eller som dålig copy, inte för att profilera teatern, hrm, nåja, inte i första hand.
Kom in, tassa tyst eller bullersamt över scengolvet, ta med en kopp kaffe! Snegla försiktigt på de andra deltagarna, är det så det går till här? Är det avspänt viloläge eller är luften tung av olösta konflikter? Vad händer om du spiller några droppar av ditt kaffe på det gemensamma scengolvet? Får du tala, tänka här?
