Skådespelaren Henric Holmberg funderar tillsammans med signaturen Mats över sitt rollarbetet med Gus Marcantonio, den pensionerade hamnarbetaren, fackföreningsaktivisten, latinisten och familjepatriarken i Tony Kushners pjäs "Det intelligenta Homots guide till kapitalism och socialism med en nyckel till Skriften"
Du borde träffa en kille jag känner, han kan allt om fackföreningsrörelsen i USA, sa någon.
Jag hade börjat arbeta med Tony Kushners "Det intelligenta homots guide till kapitalism och socialism med en nyckel till Skriften" och insåg hur lite jag visste om den amerikanska arbetarrörelsen. Det som jag kände till kom från några filmklassiker: John Fords "Vredens druvor", Elia Kazans "Storstadshamn" och framför allt Herbert J Bibermans "Jordens salt". Men dessa berättade om den legendariska tiden före och runt mitten av 1900-talet. Om de senaste decenniernas arbetarrörelse visste jag däremot inget.
En lördagseftermiddag träffade jag därför Mats som var i Göteborg för att se Stadsteaterns Affären Danton. Han gav mig tips på ett par historiska böcker och jag berättade lite för honom om min roll, den pensionerade hamnarbetaren, fackföreningsaktivisten, latinisten och familjepatriarken Gus Marcantonio. Mats tycktes intresserad och när jag frågade honom om han möjligen ville läsa pjäsen, sa han genast ja.
Med manuset till honom skickade jag två frågor som jag funderade på under repetitionerna.
Jag menar inte att skådespelare måste ha svar på alla frågor kring en roll. Pjäser låter ofta sina människor förbli gåtfulla. Man kan till och med påstå att många dramer är skrivna just av den anledningen – att reflektera över människors egenartade handlingar. Man kan se varje kvälls föreställning som ett försök att få svar, ett tillfälligt svar som kan ges en annan färg kvällen därpå. Även om jag under ett pjäsarbete håller mina åsikter för mig själv, har jag inget emot att höra andra människors funderingar. Jag lyssnar på dem kallsinnigt och tänker: ”Jaså. Jaha”. Och låter min fantasi födas.
De två frågorna jag gav Mats var: Varför tror du Gus inte vill leva längre? och Varför går han tillbaka till CPUSA, det amerikanska kommunistpartiet, som han lämnat 1991?
Vi samtalade bara en tio minuter. Mer behövs ibland inte för att ett tankeutbyte ska vara givande. I detta fall gav det upphov till en mejl-korrespondens som Mats och jag hade under vårvintern 2013.
Denna kom efter hand att handla mera om oss själva än om den amerikanska arbetarrörelsen.
I sitt första mail ger Mats ett svar på min första fråga, den om självmordet. Han citerar helt enkelt ett längre stycke från slutet av pjäsen där rollkaraktären Gus lägger ut texten:
”Förr i tiden kunde jag betrakta världen, och där dom flesta kunde se bara kaos, kunde jag urskilja system, fixa ordningar, men i gliporna mellan dom såg jag krafter. Och jag hade lärt mej, och jag vet, att om man ruckar balansen mellan krafter så kommer ordningar att förskjutas, det fixa blir mindre fixt. Det är inte magi, men det kändes som magi.
Nu ser jag bara vad de flesta ser. Ett system på plats. Jag kan inte längre urskilja någon kraft, någon klass som är kapabel att ändra på den här maktbalansen så att den rämnar. Det finns ingen roll för mej längre. Antingen får jag acceptera att, att framtiden inte betyder någonting, att det inte existerar någon framtid, och jag går under i förtvivlan, eller -
Eller så vägrar jag att förtvivla. Vägrar att vara onyttig. Vägrar denna ihåliga värld av värdelös skit. Jag vet att den enda faktiska döden är att leva utan mening, som ett hjälplöst djur, ett dött ting. Nu använder jag min disciplin, min skolning och vad som återstår av min kalla objektiva blick, jag betraktar min omgivning - och befriar mej själv.. Döden, självmordet, det är mitt enda hopp.”
__
Till: Mats
Från: Henric Holmberg
Datum: 2013-03-06
Ärende: Döden
Den poetiskt politiska världsbild Gus kommit fram till - ett spel med krafter och system - är ju hans eget uttalade motiv till att vilja dö. Men inom den psykologiska teatern från Ibsen till Norén är vi ju vana vid att människor döljer sina egentliga motiv bakom de mest välformulerade ord.
Men vad är "egentliga motiv"?
Än så länge jobbar jag på med texten, försöker lyssna mig fram. Ditt citerade stycke är fantastiskt att få uttala.
Tack för lånet av böcker! Jag har bläddrat mig fram och stött på namn från pjäsen. Tack än en gång!
Henric
_
Till: Henric Holmberg
Från: Mats
Datum: 2013-03-07
Ärende: Döden
Hej Henric!
Det här är spännande! Hur tolkar vi det citerade stycket? Du och jag. För mig rymmer det citerade stycket så många referenser:
Det amerikanska "land of the free, home of the brave". Den bilden var aldrig sann för 99%. Endast för den enda procenten. Men Gus blev del av en rörelse som skulle förändra världen, där hans kamp i hamnen i New York var en del av en rörelse i hela världen, en världsrörelse, som skulle skapa en annan och bättre tillvaro för oss alla. Solidaritet.
Det är ett hisnande perspektiv som ger livet och tillvaron mening. Vad jag gör är inte bara till för mig, min familj eller närmaste omgivning. Det är för hela mänskligheten.
Och så dör alltihopa. Vi förlorar. Gruvligt. Sovjetunionen finns inte längre. Världsrörelsen finns inte längre. "Vi" finns inte längre. Ordet solidaritet är borta. Det enda som finns är "den enda vägens politik". Ett enda socialt och ekonomiskt system: Konkurrens. Marknadsekonomi. Kapitalism. En enda supermakt. Endast ett alternativ i valfrihetens namn. Så känner Gus.
Anledningen till att han åter blir medlem i kommunistpartiet är för att hävda sin egen mänsklighet. Sitt eget val. Valfrihet. Partiet har förlorat och är dött, men genom att välja det som är förlorat och dött väljer han ett alternativ till den enda vägen. Gus vill vara en fri människa. Han vill kunna välja. Han väljer att säga nej till den enda vägen. Den självvalda döden blir valfrihetens enda möjliga förverkligande. På så sätt blir medlemsskapet i partiet samma sak som att välja döden. Hans fria val. Friheten.
Det här är några av mina tankar/tolkningar.
Mats
__
Till: Mats
Från: Henric Holmberg
Datum: 2013-03-10
Ärende: Döden
Hej Mats
tack för ditt tänkvärda brev.
Den senaste tiden har jag stött på uttrycket "politisk depression" i kulturdebatten. Det dök upp för mig i samband med artiklar om det så kallade näthatet. Men jag tror det har en allmän utbredning: Människor känner sorg för att politiken har förändrats.
Idag sker i journalisters och politikers språkbruk förrädiska glidningar som gör att vi accepterar att t ex främlingsfientlighet liksom kvinnoförakt blivit en självklar del av vardagen. Som det inte har varit på länge. Samtidigt finns en valhänthet hos många som har åsikter, men saknar former för att engagera sig.
Hur gör man idag? Twittrar?
Nu är frågan: är Gus politiskt deprimerad? Och är det anledningen till hans suicidala benägenhet? Människor som är djupt deprimerade vill inte leva längre. Gus är komplicerad. I det citerade stycket formulerar han sig depressivt. Men - jag vet inte: han är också vital, kreativ, kraftfull, maktlysten, egocentrisk, jävlig. Själv kan han vara skoningslöst kritisk mot såväl fackföreningsrörelse som sitt parti.
Men om något av hans barn säger något negativt blir han urförbannad.
Hans självrannsakan blir också en skoningslös omvärdering av hans eget liv: den inkomstgaranti som han alltid varit så stolt över, har i själva verket varit katastrofal för de yngre hamnarbetare som hamnade utanför garantin. "Det bästa jag någonsin åstadkommit är det sämsta jag nånsin gjort" säger han i uppgörelsen med Vito.
Att se Gus' självmord som en frihetshandling, som du föreslår, är en paradox som jag får tänka på.
Får jag visa ditt mail för vår regissör Nora Nilsson och vår dramaturg Sisela Lindblom?
Vi hörs
Henric
___
Till: Henric Holmberg
Från: Mats
Datum: 2013-03-11
Ärende: Döden
Hej igen!
Jag tror att Gus är politiskt deprimerad. Han tillhör en rörelse som förlorat. Det behöver dock inte betyda att han tycker att han haft fel. Han har bara förlorat. När någon annan - i synnerhet hans barn - påstår att han haft fel, blir han stridslysten. Han försvarar sig. Det är ju alla andra som haft fel. Eller rättare sagt: De som vunnit, kapitalisterna, har vunnit till och med hans barn. Man kan bli politiskt deprimerad för mindre...
Hur ska man hantera en förlust? En förlust som till och med innebär att förlora sina barn? Så mycket som jag kämpade för min familj och hela mänskligheten. Men till och med min familj häcklar mig. De är bortskämda. De tänker bara på sig själva - individualistiska, egoistiska och saknar de stora perspektiven.
"Det bästa jag någonsin åstadkommit är det sämsta jag nånsin gjort", är en underbar sentens. När han inser hur utfallet blev, så ser han att det inte blev som han tänkt sig.
I Youtube-klippet: http://rdwolff.com/content/corporate-america-has-messed-wrong-people visas att produktivitetsutvecklingen i hamnarna har delats med hamnarbetarna i långt större utsträckning än det normala i USA. I USA hade arbetarna hundra år av reallöneökningar, fram till och med 1970-talet. Därefter har produktivitetsökningarna fördelats till högre vinster för ägarna, men inte till arbetarna. Samma sak har för övrigt skett i Sverige. Se programmet Lönesänkarna som sändes i SVT för ett par veckor sedan: http://www.svt.se/dokument-inifran/lonesankarna
Den här länken fick vi glädjande nog från vår son, som studerat både nationalekonomi och företagsekonomi. Han börjar fundera över hur hans egen framtid ska se ut.
Hamnarbetarna i USA är tydligen fortfarande obesegrade. Men de bekämpas. Och kämpar. Gus kanske inte vill veta hur den kampen ska sluta. Han kanske hellre vill dö än att uppleva att fienden vinner än en gång. Ja, det var några ytterligare reflektioner. Det är riktigt spännande att borra djupare i dina frågor. Fortsätt gärna att utmana oss! (Det inbegriper min fru som deltagit i funderandet)
Vi måste komma för att se pjäsen!
Mats
___
Till: Mats
Från: Henric Holmberg
Datum: 2013-03-19
Ärende: Guiden
Hej Mats
det är bara på de lediga måndagarna jag får tid att skriva denna vinter, på veckorna jobbar jag så intensivt med "Guiden"... Nu går jag utan manus i handen på repetitionerna, i princip har jag lärt in texten - men det gäller att få flyt på spelet! Tre veckor kvar.
Tack för ditt mail, det om politisk depression, du skriver inkännande om det. Som jag tolkar dig är det inte bara Gus du skriver om. Jag anar att du också berättar något om dig själv.
Jag känner ju dig inte alls, utöver kvartsamtalet i teaterns foajébar (som jag minns som glädjefyllt, ja upprymt!). Och vår mailkorrespondens. Men jag vet ju inget om dig och t ex ditt engagemang i politiken.
Jag vill berätta något om mig. Jag har ju aldrig varit medlem i något parti. Under 1970-talet var De Förenade FNL- Grupperna min "förening". Jag arbetade i en fri teatergrupp - Musikteatergruppen Oktober - som ibland uppträdde på möten, som man gjorde på den tiden om man var kulturarbetare. Det hette så. Jag har skrivit om den tiden i en bok, En sorts skådespelare, som kom ut för 10 år sedan.
Men efter 1970-talets våg kändes det som att det fanns en ny uppgift för vänstern, en självrannsakande. Detta blev ännu tydligare efter murens fall och 1991. Det blev tyvärr inte någon stor uppgörelse med det förflutna inom politiken, kanske mera inom kultursfären.
Jag liknar nog den Gus, som menar att det är bara han själv som kan och får vara kritisk. Han kan vara bitsk som satan: "Om jag dör snart kan jag möjligen hinna före partiet. Men då får jag skynda mig."
Jag var ju med i det så kallade Tältprojektet 1977 som ville gestalta den svenska arbetarklassens - det blev nog framför allt arbetarrörelsens - historia. Efteråt minns jag att jag var självkritisk. Vi kunde i föreställningen tex aldrig ge ett bra svar på frågan varför den svenska arbetarklassen i val efter val föredrog den reformistiska socialismen. Det enda svaret som föreställningen gav var att arbetarna var lurade av sina ledare. De var i så fall dumbommar som lät sig luras.
Det tyckte jag var ett klent svar.
Jag tänker på detta när jag läser ditt förra mail där du skriver: "Det amerikanska ’land of the free, home of the brave’. Den bilden var aldrig sann för 99%. Endast för den enda procenten." Procentdifferensen beskriver ett totalitärt samhälles skillnader. Och Gus säger ju att han nuförtiden bara kan se "Ett system på plats." Men var finns den Gus som var "brave" nog att rekrytera medlemmar till facket på baseballmatcher, i kyrkkällare och på parkeringsplatser? Och den Gus som också är "free" nog att börja översätta Horatius?
Så går mina tankar denna måndagskväll. Och ser med förväntan fram emot ditt svar.
Henric
PS Om ni vill se föreställningen senare i april-maj kan jag säkert ordna biljetter.
___
Till: Henric Holmberg
Från: Mats
Datum: 2013-03-24
Ärende: Guiden
Hej Henric
Självklart har jag en relation till det vi funderar över. Vilken annan stolle skulle intressera sig för det amerikanska kommunistpartiet? Eller fundera över en pjäs med denna konstiga titel, som dessutom ska sättas upp på en helt annan ort?
Både jag och min fru har en historia av politisk aktivitet. Vi var precis som du aktiva i ett 70-tal när en ny värld syntes födas. Kolonier befriades. Vi trodde att en ny demokratisk världsordning var i vardande.
Det handlade inte om det skulle hända utan när och hur snabbt. Så kändes det säkert också för Gus. Så kom besvikelsens tid.
Visst kände vi behov av självrannsakan. Hade vi haft helt fel? Det tog månader och år av reflektion. Den fortsätter än i denna dag.
Vi vet att det begicks allvarliga fel av vänstern under 1900-talet. Det måste vi begrunda. Men vi har kommit fram till att vi fortfarande står fast vid våra egna grundläggande värderingar. I vissa frågor har vi ändrat ståndpunkt. Men huvudsakligen: Non, nous ne regrette rien!
Människor som var med om denna tid har reagerat på olika sätt. En del bytte sida. En del drog sig bort. En del valde att inte reflektera. Några valde efter reflektion att fortsätta på ett eller annat sätt, trots allt.
En viktig fråga är hur Gus förhöll sig.
Jag tror att han, liksom vi, insåg att vänstern begått fel, att en ny inriktning behövdes. Därför bröt han med kommunistpartiet, CPUSA, i början av 1990-talet, när majoriteten i det partiet valde att inte reflektera.
Men i efterhand väljer han att gå tillbaka. Det är mycket intressant. Förmodligen tyckte han att den nya inriktningen inte ledde någon vart. Kanske uppfattade han att den nya inriktningen ledde till för mycket av självrannsakan, navelskåderi, inåtvändhet, uppgivenhet, nedstämdhet.
Jag försökte tidigare göra skillnad på två förhållningssätt: Förlorade vi för att vi hade fel i våra grundläggande värderingar? Eller: Förlorade vi för att vi blev besegrade av övermakt?
Om man väljer det första förhållningssättet så blir slutsatsen att man måste ändra värderingar. Om man väljer det andra förhållningssättet handlar det snarare om att hitta andra vägar för att vinna.
Jag tror att Gus intar det senare förhållningssättet. Hans underkuvade motstånd/frihet tar sig uttryck i att översätta Horatius eller att ta sitt liv.
Han hävdar sin frihet trots att han är besegrad. Han har inte gett upp, men väljer att hävda sin frihet på andra arenor. Han kanske är den sista motståndsfickan?
Jag tänker på Dialektikens lov: Ty de besegrade idag blir till segrare i morgon.
När det gäller Tältprojektet: Jag såg den strax efter att jag kommit hem från ett år som utbytesstudent i USA. Det var en fantastisk föreställning. Mycket inspirerande. Fortfarande.
Samtidigt håller jag med om din syn på svagheten i analysen. Folk väljer inte som de gör för att de är lurade. Däremot är de pragmatiska. De stödjer vinnare. De stödjer dem som de tror faktiskt kan förbättra deras läge. De har ännu inte gett vänstern det stödet. Det är också värt att begrunda. I dag är även många socialdemokrater förtvivlade över att deras framtidsdrömmar bleknat.
Så, efter detta besvikelsens och självrannsakningens epos: Vad tycker vi om denna nya sköna värld? Har vi gamla besvikna och självrannsakade människor något av värde att ge till framtiden?
Jag tror det. Min fru också. Jag vet inte hur "Gus" känner det.
Mats
___
Till: Mats
Från: Henric Holmberg
Datum: 2013-03-25
Ärende: Guiden
Jag har precis läst ditt brev, jag är djupt tacksam, du har ett klargörande sätt att uttrycka dig på.
Tack Mats och hälsa frun (vad heter hon?). Jag återkommer
Henric
__
Till: Henric Holmberg
Från: Mats
Datum: 2013-04-04
Ärende: Guiden
Hej Henric!
Jag saknar våra gemensamma funderingar. Hur går det med uppsättningen?
Mats
___
Till: Mats
Från: Henric Holmberg
Datum: 2013-04-12
Ärende: Guiden
Jo, Mats,
det har varit en vecka med postpremiäriskt syndrom, hela teatern andas ut, det gick bra, alla recensioner positiva, vi har spelat vanliga föreställningar onsd-torsd, hyggligt med folk = halvfullt. Framförallt torsdagsföreställningen var mycket bra och vi går nu vidare med stor tillförsikt.
För egen del känner jag alltid en stor tomhet dagarna efter premiär, jag vill helst bara spela igen för att rätta fel, hitta vilan i samspelet och fördjupa rollen.
Det var mycket bra att några av recensenterna (i GP och DN) knöt an vår uppsättning till dagspolitiken, att sossarna hade kongress i Göteborg samma helg. Ett USA på tillbakagång och finanskris lyftes fram av andra. Det verkar också som att publiken lätt hänger med på strejkstrategier och inkomstgarantier. Skicka mig din postadress, jag vill gärna skicka dig föreställningens program, där finns ett par artiklar som jag tror du finner intressanta.
Och har du/ni möjlighet att komma till Göteborg så ordnar vi biljetter till er. Och hittar ett sätt att träffas.
Vänliga hälsningar
Henric
PS. I dagens GP Kultur finns en artikel om synen på Lenin, skriven av professorn i statskunskap och f d vänsteraktive Bo Rothstein. Onekligen finns det en ny diskussion denna vår om vänstern - också i Sverige.
__
Till: Henric Holmberg
Från: Mats
Datum: 2013-04-12
Ärende: Guiden
Hej Henric!
Vi gratulerar till de strålande recensionerna! Det känns kul att ha haft ett litet finger med i spelet. Vi kan se pjäsen fredagen den 3 maj, om det är möjligt för er. I så fall kan vi komma till Göteborg på fredag eftermiddag och stanna kvar till lördagen...
Mats
___
Henric Holmberg
I ett soligt, blåsigt Jönköpingsscenario utspelade sig 2013 års Scenkonstbiennal. Som hörs på namnet, en vartannat-år-händelse som samlar teaterarbetare från hela Sverige.
Det arbetas, diskuteras och ges föreställningar som blivit utvalda för att representera ”det bästa”. Sjön och viken, kulturhuset Spira och alla strandpromenaderna blev ett jättelikt teaterrum.
I Teaterrummet denna vecka handlar det om Tony Kushner. En dramatiker som har uppbådat kraft, språk och dramatisk form till att berätta om det sammansatta i tiden. Som återbrukar och nyuppfinner det amerikanska familjedramat. Och fyller det med sitt engagemang. Med det personliga som är politiskt, med det politiska som är personligt.
Redaktionen
