Möt översättaren som givit Tony Kushner och hans pjäser svensk språkdräkt - i en mejlkonversation kring pjäsen "Det intelligenta Homots guide till kapitalism och socialism med en nyckel till Skriften"
Till: Nils Gredeby
Från: Sisela Lindblom
Datum: 2013-03-08 10:32
Ärende: mejla om iHo
Hej Nils,
Vi pratade ju om att mejla lite inför programmet? Jag är nyfiken på ditt arbete med att överföra Kushners amerikanska språkvärld, den vassa humorn och de skenbart hyperrealistiska dialogerna till lika relevant och aktuell svenska. Din erfarenhet av att översätta iHo (som du berättade för mig var Kushners egen lek med pjästiteln, som hänsyftar till Pill och Elis iPhone-resonemang) och också en annan av Tony Kushners pjäser, den hyllade episka pjässviten Angels in America. (Änglar i Amerika i din översättning). Jag ger några förslag på frågor nedan, välj de som intresserar dig och undvik sådant du tycker är dumt…
Sisela (som just sett teamet flytta in från repsal till Stora Scen. Nu kan Nora Nilsson, Sven Dahlberg och skådespelarna äntligen pröva vridscenen!)
___
Till: Sisela Lindblom
Från: Nils Gredeby
Datum: 2013-03-18 10:53
Ärende: Re: mejla om iHo
Hej Sisela!
Jag tänker svara på tre av frågorna. Men nu svarar jag på två av dem och så får du svaret om utopierna på måndag kväll, OK?
SL: Vad tycker du har varit den största utmaningen med arbetet och vad har varit roligast?
NG: De två sakerna sammanfaller nog här. I en tid när rätt många svenskar tycks tänka på New York som ett andra vardagsrum och en drömlik alternativ shoppinggalleria har det varit spännande att arbeta med rollfigurer som inte direkt motsvarar klichéerna om det New York-ska.
Visst, dialogen ska även på svenska kännas aktuell och träffsäker, som du säger. Den ska flyta lätt. Kushner återskapar ju här nästan programmatiskt ett vardagsspråk med luckor, glapp och tankefel – på ett helt annat sätt än i ”Änglar i Amerika”. Men som översättare gäller det att inte försöka polera bort all friktion när karaktärerna möter det svenska språket. De SKA i någon mening vara exotiska för oss, mitt i ”realismen”.
Det har också varit rätt njutningsfullt att hålla koll på när dessa mycket monologiska roller säger någonting som faktiskt tas emot av en annan karaktär, påverkar eller till och med förändrar henne/honom.
SL: Är det här en pjäs om en familj?
NG: Ja, det är väl? Och det är ju just det amerikansk dramatik är så bra på: familjen! Men jag antar att frågan är lite klurigare än så. Det handlar ju om en familj som snart kommer att vara sprängd i småbitar. Och vad är den då för något?
Här finns en familjefader – ingen moder! – och ett familjehus. Men pjäsens Gus vill avskaffa både sig själv – bokstavligen – och huset. Gus är en patriark med drag av både Karl Marx och Giuseppe Garibaldi. Han är familjens sammanhållande princip – men samtidigt en person som nästan ingen i familjen har lust att umgås med. Kring hans gestalt kan man nästan börja ställa teologiska frågor: han förefaller på en gång allsmäktig och totalt perifer. En frivilligt arbetslös/maktlös gudom?
Pjäsens Vic, yngste sonen, är den ende som tycks bygga en familj av samma sort som Gus en gång. Han har bosatt sig bara några kvarter bort. Men han har gift sig med en koreansk-amerikansk kvinna, och han bejakar den entreprenörskultur som Gus bara betraktar som en senkapitalistisk perversion. (Vic är sannerligen inte Marx eller Garibaldi.)
Hans syskon Empty och Pill hamnar – utan att egentligen eftersträva det – i experimenterande familjebildningar. Upp till bevis, liksom. Samtidigt pressar konventionen dem tillbaka i klassiska par-och familjekonstellationen, och de förefaller så hjälplösa! Pill kan argumentera bäst han vill för att hans tvåsamhet borde kunna öppna sig för en tredje utan att komma någon vart. Empty har väl egentligen aldrig velat bli förälder – men hon blir det i alla fall, och dessutom troligen familjeförsörjare under överskådlig framtid.
Samtidigt måste man ju säga att det är något storslaget över Gus – telningarnas experiment. De blir inte bara skärvorna av en familj när Gus en dag försvinner, de gör nytt, nya sorts familjer. Familjen tycks fortsätta vara viktig i Kushners drama, men bara om den rör på sig. Det är väl ingen slump att det är den isolerade patriarken och den ensammaste, ”familjelösaste” gestalten i pjäsen som till slut möts och BEHÖVER varann.
Till: Nils Gredeby
Från: Sisela Lindblom
Datum: 2013-03-18 10:55
Ärende: mejla om iHo
Hej Nils,
Tack för svar, det är jätteroligt att läsa. Då hörs vi snart igen!
___
Till: Sisela Lindblom
Från: Nils Gredeby
Datum: 2013-03-18 13:32
Ärende: Re: mejla om iHo
Sisela
Så bra! Men du får förlåta mig, svaret om käftsmäll mot utopierna får du som Word-dok. Jag började skriva det som mejl när mejlprogrammet plötsligt lade av, och jag tappade några riktigt fiffiga formuleringar… /N
___
Till: Nils Gredeby
Från: Sisela Lindblom
Datum: 2013-03-18 14:52
Ärende: mejla om iHo
Det går bra, men glömde du bifoga? Eller får jag det senare, ingen brådska i så fall? /Sisela
…
Till: Sisela Lindblom
Från: Nils Gredeby
Datum: 2013-03-18 15:32
Ärende: Re: mejla om iHo
Du får det senare, jag ska våndas länge över den frågan… Allra senast imorgon eftermiddag. /N
___
Till: Sisela Lindblom
Från: Nils Gredeby
Datum: 2013-03-20 08:28
Ärende: Re: mejla om iHo
Hej Sisela,
Som sagt, det var en knäckfråga. Bästa/N
___
SL: En käftsmäll åt utopierna var en mening som dök upp i mitt huvud. Håller du med? Eller är pjäsen ett försvar för dem?
NG: Ett försvar. Om än ett försiktigt och medelålders luttrat sådant. Visserligen utdelar Kushner några självklara små örfilar mot amerikansk marxism i dess mest förstelnade tappningar, inte minst det kommunistparti pjäsens Gus är medlem i. Och visst, Kushner jabbar också mot de marknadsliberala utopierna – fast man kanske hellre skulle säga den marknadsliberala realiteten i den här pjäsens värld.
Tony Kushner är liksom per definition (vänster) utopist. Han har en bakgrund som studentaktivist och akademiskt skolad marxist. (Han hade rentav en av Brechts dramaturger som viktig lärare på New York University, snacka om anor!) Men liksom många i sin generation har Kushner tvingats konfrontera klyftan mellan den utopiska marxismen och dess faktiska inkarnationer. Och i USA, där den organiserade vänstern är ännu mer marginaliserad än på andra ställen.
Ta Louis i ”Änglar i Amerika”, välskolad studentvänster som hamnar som skrivbiträde på en domstol, ”lägst av de lägsta”. All Marxed up, and no place to go? I väntan på Något tröttar han ut sina vänner med färdigbakta tirader om sakernas tillstånd. Eller ta Pill här i Guiden, Pill med all sin ”skolning”, den evige doktoranden i arbetarrörelsens historia, Pill som i själva verket stagnerar som lärare på en high school någonstans – men han kan fortfarande rabbla hela stycken ur ”Das Kapital” utantill!
Dystert? Men nu börjar pjäsen ställa motfrågor. Tänk om just lärarjobbet är det bästa och rimligaste och kanske roligaste Pill kan företa sig? Är det där han har störst chans att åstadkomma förändringar, utifrån både sina och samhällets förutsättningar?
”Slår vad om att du är en bra historielärare”, säger Eli, faktiskt lite impad av Pills pedagogiska skicklighet. När Pill leker med tanken på att återuppta avhandlingsarbetet föreslår han själv en arbetstitel som är så underbart utopisk att man nog kan tolka den som ett erkännande av att avhandlingen kommer att ”skrivas” i ett sammanhang som inte är akademiens.
Pills lillasyster Empty är ute och samlar data om kycklingplockare i Queens, data som kanske, kanske, kanske, i någon mån, någon gång, skulle kunna bidra till att en ny profacklig lagstiftning antas av kongressen. Gus hånar henne: sånt där kan ju inte åstadkomma några förändringar i grunden! Så långt kanske man får hålla med honom, och lagförslaget har inte heller kommit längre 2013 än i pjäsens 2007. (Trots att USA faktiskt fick den demokratiske president Empty hoppas på.)
Men Empty – som har stått sin far nära ideologiskt – tar ändå fasta på att hon känner sig levande och på något sätt nydanande i sitt slitgöra. Om man skulle artbestämma Emptys utopism kanske man kan tala om en trägen men kritisk reformism, som ständigt håller sig vidöppen för samhällets förändringar, migrationer och nya oväntade paradoxer. Jättejättesvårt, det vet hon. Men så tänker hon fortsätta.
Louis i ”Änglar” talar om en amerikansk tragik: I den Nya Världen finns inga gemensamma myter, inga gemensamma gamla gudomar – allt är lånat, ett banalt och makabert plock, ”spirituality” och New Age. Ändå kommer avgörande sanningar i det dramat från mormonmammor, avdankade rabbiner och... änglar, förstås. I arbetet med ”Guiden” har jag ibland fantiserat om att Tony Kushners hemliga alterego här är Clio, Gus syster. Hon som har plockat ihop sin utopiska identitet i allsköns rabatter, hos karmelitnunnor, anarkister, latinamerikansk gerilla och, ja, Kristen Vetenskap. Mary Baker Eddy! ”Hon är speciellt bra när hon skriver om döden,” säger Clio. Som inte blivit en lyckligare människa av sitt sökande – men den enda i pjäsen som riktigt förmår hantera en djup existentiell kris.
Kushner är inte Louis. Han älskar tvärtom de där amerikanska originalen på något lite motvilligt sätt. De amerikanska utopisterna. De amerikanska Profeterna. Och förresten är det ju Kushner som skrivit manus till Spielbergs stora film om Abraham Lincoln som gått nu under våren.
Nils Gredeby
I ett soligt, blåsigt Jönköpingsscenario utspelade sig 2013 års Scenkonstbiennal. Som hörs på namnet, en vartannat-år-händelse som samlar teaterarbetare från hela Sverige.
Det arbetas, diskuteras och ges föreställningar som blivit utvalda för att representera ”det bästa”. Sjön och viken, kulturhuset Spira och alla strandpromenaderna blev ett jättelikt teaterrum.
I Teaterrummet denna vecka handlar det om Tony Kushner. En dramatiker som har uppbådat kraft, språk och dramatisk form till att berätta om det sammansatta i tiden. Som återbrukar och nyuppfinner det amerikanska familjedramat. Och fyller det med sitt engagemang. Med det personliga som är politiskt, med det politiska som är personligt.
Redaktionen
