I Tova Gerges andra text för Teaterrummet skriver hon personligt om döden, om att gråta på korvmojen, högläsning av Jane Austens Emma och hur hela världen ryms inom barnet, där allt fortfarande kan bli allt. Om skrivandet som ett sätt att åkalla sorgen, berättelsens oförmåga att bemantla livet. Döden och dramaturgin, som aldrig möts - Vändpunkten är inte orkestrerad, den är biologisk. red. Joel Nordström
Mitt barn berättar för gosedjuren:
Snäckor kan bli människor
Vatten kan bli hus
Svanar kan bli böcker
Händer kan bli hattar
Hattar kan bli hår
Lampor kan bli vatten
Någonstans inuti mitt barn kan allt bli allt, och ingenting är avslutat. När hen somnat läser jag i smyg ut den senaste fantasyboken vi lånat på biblioteket. Jag kan räkna ut vad som kommer att hända, men jag undrar ändå på vilket sätt berättelsen kommer att ta sig dit. Vad behöver läggas på plats? Går det ut den här gången? Går det ut på exakt samma sätt som förra gången? Vilka motiv repeteras? Vilka motiv förskjuts?
Hjältarna belönas. Skurkarna dör. Döden blir ett verktyg som lägger allting tillbaka i en ordning. I verkligheten är döden någonting annat. Jag vet inte hur jag ska kunna omfatta det, och nu igen, och därefter så många gånger.
Min mormor halvsitter i sjukhussängen och säger till mig att hon vill hem och titta på TV och slippa ha byxor på sig. Hon minns inte längre vad vi gjorde för fem minuter sedan och sjukhuset har beslutat att hon ska flyttas till palliativ avdelning. Palliativ betyder bemantlad. Manteln står för omsorgen om den döende människan. Denna mantel sänks runt henne, täcker över hennes erfarenheter. Det hon kan förnimma och förmedla börjar bli luddigt i konturerna.
Jag tänker: Varje berättelse där någon dör borde handla om döden och enbart den. Döden borde inte få användas som vändpunkt, motor eller straff i en berättelse. För ingenting läggs till rätta med döden, ingenting går ut. Det bara sinar.
Mitt barn leker att jag är ett barn och hen själv är min förälder. Mitt barn stoppar om mig med ett täcke. Jag säger att jag är rädd och att hen inte får gå ifrån mig när det är natt. Hen säger:
Det är ingen fara, jag är precis här utanför bara, jag hör dig om du ropar.
Jag ger liv åt berättelsen genom mitt rop och jag håller fast den snälla handen, som en åkallan:
Du får inte gå, du ska stanna här när jag sover.
Kan vi börja från början, för nu sa du faktiskt fel, säger mitt barn.
Jag protesterar. Jag vill bara leka om jag själv får bestämma hur jag pratar.
Men om berättelsen inte börjar från början kommer jag aldrig mer att bli glad, säger mitt barn.
Jag tänker: Alla berättelser borde få börja om från början. Man borde få en chans att rätta till dem alla. Och sedan så många chanser man vill tills varenda bit är lagd på plats. Tills det enda man vill är att sova utan byxor.
Under hela min uppväxt är mormor rädd för eldsvådor. Hon är rädd för duvor. Hon är rädd att småfåglar ska komma in genom balkongdörrspringan på natten och suga i sig hennes blod. Hon är rädd för kvinnligt kroppsfett och för olyckor. Hon är rädd att hon ska få ett meddelande om att någon har tagit livet av sig (som hennes bror). När hon dör bär vi helt säkert rädslorna vidare. Sådan är vår kärlek, och sådant intryck har döden gjort.
Jag tänker: rädslan genomsyrar nästan alla berättelserna. Det är själva oron för hur det ska gå som håller fast uppmärksamheten. Just nu har jag inte förmåga att tänka ut någonting annat. Jag vet redan hur det kommer att gå, och det håller mig på plats.
En Grimmsaga berättar om en flicka som var egensinnig. Därför blev hon sjuk och dog. När flickan begravts stack armen plötsligt upp ur jorden. Till slut var mamman tvungen att gå till graven och slå på armen med ett spö tills den drogs tillbaka. Snipp snapp snut.
Min mamma berättar att hennes mormorsmor Tutti – min mormors mormor, alltså – såg björnar i väggen när hon var barn och att doktorn rekommenderade att man skulle ge henne stryk tills hon slutade se dem.
Jag berättar att rädslan är egensinnig och våldsam. Jag berättar att rädslan har kringskurit oss. Jag berättar att det går att hålla rädslan eller slå den med en pinne. Jag tänker: Vad är det för jävla poäng med en berättelse som inte klarar upp någonting, som vägrar läka sår och öppna gravar. Sen tittar jag på Sveriges Mästerkock resten av kvällen och det skakar inte mig i grundvalarna en enda gång.
Min mamma berättar att hennes mormor – min mormorsmor, alltså – systematiskt började ringa alla sjukhus i hela stan om man var mer än fem minuter försenad. Jag minns hur mormorsmor stängde fönsterhakarna på ålderdomshemmet, så att inte min treåriga kropp av en okänd kraft skulle kastas förbi krukväxterna för att sedan handlöst falla ut genom glipan och landa på asfalten nedanför.
Jag tänker: Rädslan förkroppsligar det som har gått förlorat. Det är därför berättelserna uppsöker traumat om och om igen, vägrar komma över det. Jag tänker: Vi ska vara rädda. Vi ska vara i den första chocken, det första klamrandet, den första åkallan. Rädslan ska vara ren och evig, som en död.
Jag berättar hur stilla min mormorsmors ansikte och bröstkorg var på jordbegravningen. Jag berättar att mamma tog ut mig på kyrkogården för att jag inte skulle se så mycket, fast jag redan hade sett. Jag tyckte det var orättvist att vi skulle gå ut när alla de andra satt kvar därinne. Vi gick in och sjöng en sång som hette psalm. Det behövdes flera personer för att lyfta kistan ut ur kyrkan och ner i graven sen.
Jag berättar om min mormorsmors begravning. Om mina styvfarföräldrars begravningar. Om min gammelmosters begravning. Om min kompis mammas begravning. Om min kollegas begravning. Om min kompis begravning, som var den värsta hittills i mitt liv. Jag berättar att skräcken blir till sorg med rosorna och rundan. Med sångerna och kaffet och förkylningen. Med guldnougat och finska pinnar vid min mormors sjukhussäng. Jag berättar hur jag går in på en korvmoj efter besöket och tårarna rinner och alla stirrar tills jag säger att det är min mormor som är döende. Då hämtar en ung kille servetter till mig medan hon i kassan lägger handen på min arm och säger:
Jag beklagar.
Jag tänker: Alla berättelser borde få avslutas enligt konstens alla regler. Varje rädsla en förlösning. Varje liv en båge. Varje sorg en församling. Jag tänker: Varför är det inte så? Varför sker våldet i en sådan hastighet? Var ska skräcken bo när den aldrig hinner utsägas? I vems servetter ska de obegripliga och oönskade tårarna falla?
Äpplen är rosor, berättar mitt barn.
Jag berättar att mormor skrev självbiografiskt i många år, på lösark och med snirklig handstil i blyerts. Hon bad mig transkribera hennes ark till datatext. Hon ville ge mig betalt för det. Först sa jag ja. Jag renskrev kanske tjugo sidor. Sedan sa jag att jag hade för mycket annat att göra. Det var sant men det var också sant att hennes berättelser skevade min bild av familjen och gjorde mig osäker. Senare färdigställde mormor självbiografin och delade ut till hela släkten i eget tryck. Då var skevheterna borta. Hon sa att hon gärna ville se sin barndom i ljusare dager.
Hela tiden väljer jag vad jag berättar, men inte vad jag får berättat för mig, med och utan ord. Huden är distinkt och len. Lukten är sjuklig och rund. På inget sätt vill jag gå miste om den här stunden bredvid mormor, om allt den kopplar in i och allt den gjort mig till.
Jag berättar att min mormor är en flicka inför döden. Jag berättar att jag klappar hennes hår, klipper hennes naglar. Min mormor kommer att dö, som andra mormödrar och andra flickor har dött före henne. Min mormor liknar och är olik alla dem. Just hon, hennes blick på världen, kommer aldrig att existera igen.
Jag tänker: Berättelsen överlever berättaren, men den är inte alls samma sak som berättaren. Berättaren har ju en röst, en inre värld, och en sådan värld kan aldrig berättas klart. Jag vill inte att min mormor ska berätta klart. Jag vill att hon ska börja om.
Jag vill hitta de där sidorna jag transkriberade för tio år sedan. Jag är rädd att jag har slängt dem. Jag vill ha hennes gamla brev. Jag ska inte slänga dem. Jag vill ha min mormors röst, men hon är för trött för att prata nu. Så många berättelser som har begravts med sina berättare. Så mycket som lämnats osagt. Jag vill börja om.
Jag berättar för mormor att nästa gång jag kommer ska jag läsa Jane Austens Emma högt för henne men jag vet inte om det kommer att gå. Berättelser vill dra mig fram till slutet i sina osynliga krokar. Berättelser vill ha färre karaktärer. Berättelser vill att allt ska vara mer konsekvent. Berättelser vill ha en oväntad twist som ändå passar in, ett perfekt litet sudoku. Finns min mormor om en vecka? Jag borde kunna räkna ut det här.
Mitt barn berättar för mig:
Det finns statyer med fontäner
Det finns fontäner med statyer
Och statyer utan fontäner
Nu vet jag inget mer om statyer och fontäner
Jag gör min mormor till en berättelse, och berättelsen tar död på berättaren. Berättarens sinne börjar flyta ut, huden svalna. Berättelsen plockar upp berättaren och sveper in henne i sin mantel.
Jag berättar att mormor tog med mig till Jane Austens födelsestad men att det hade blivit översvämning så muséet var stängt. Hon rostade sönder brödet men vi åt det ändå, med smör och marmelad. Hon tittade på mig varje kväll när jag tittade på mig själv i spegeln och hon sa:
Du har väl inte såndär noja som unga flickor har?
Hon tittade ut genom fönstret – vi var på våning åtta – och konstaterade att om det började brinna fick vi hoppa. Jag drömde om yxmord varje natt. Jag drömde om att världen löstes upp i flagor. Jag njöt av att jag hade en mormor som älskade Jane Austen, precis som jag. Jane Austen berättade om kvinnor med och utan pengar: hur deras liv bestämdes av det där.
Minns du att jag köpte en stol på en loppmarknad det allra första året? säger mitt barn. Jag tänker på vad som är det allra första året. Så många första år som länkas i varandra, och så många sista.
Jag tänker på vad som är en berättelse.
Jag blev åttiofyra år, berättar min mormor. Kanske blir jag åttiofyra och ett halvt.
Sedan upprepar hon det många gånger, en smärtsam växling mellan imperfekt och presens.
Det är så nytt, det här, berättar min mormor. Jag har inte hunnit ta in det än.
Hon pratar om sig själv som att hon pratar om någon annan. Och som att denna andra redan har gått.
Jag tänker på övertygelsen om att något skulle klarna om bara vi kunde återvända till nästan exakt samma punkter i berättelsen, som en uppföljare. Någonstans måste det födas minst ett barn i exakt samma ögonblick som min mormor dör. Men det barnet kommer inte att bli min mormor. Min mormors liv kommer aldrig att levas om. Det allra första året kommer aldrig att levas om.
Inuti i fyra finns tre, berättar mitt barn. Och inuti i tre finns två och sen ett.
Det finns en liten berättelse, och en stor. Vi blev till här, flera generationer, i en suddig tid och plats. Under artonhundratalet. Under nittonhundratalet. Och sen vet vi inte mer. Min vuxna vän är rädd för att världen ska gå under. Jag säger att den redan gör det, om och om igen. Jag är också rädd för att världen ska gå under. Och jag är rädd för att alla jag älskar kommer dö.
Paris blir honung baklänges, berättar mitt barn.
Det är en lång tid och en kort. Jag åker hem från korvmojen och gråter. Jag gråter för jag hör min mormors andning i min andning. Varje dag jag gråter känns det lite som att jag fuskar. Berättelsen är ju inte slut, mormor är inte död utan döende. Döende är en upphävd känsla. En platå i narrativet som kan pågå i dagar eller veckor, beroende på något gränsvärde som ingen riktigt verkar kunna beskriva. Väntan är terror, nåd och förberedelse. Jag går till jobbet och jag väntar på att hon ska dö. Fast jag inte vill att det ska hända projicerar jag redan fram till den punkten. Döden har organiserat mig, lindat upp mig på sitt finger.
Mitt barn berättar:
Det är inte bra att linda tråd runt fingret!
Akta, bröd betyder otur!
Det har skolministerns sagt!
Du kan bränna dig på dricksvattnet!
Kniven är för vass!
Du måste akta, akta, akta dig!
Jag tänker på berättelsen, på vad jag förväntas känna, på hur tårarna kommer i vågor. Jag tänker på hur jag åkallar sorgen genom att skriva det här. Och jag vet att texten är mitt redskap för att sörja, men att jag samtidigt tillhör berättelsen, underkastar mig den. Jag är någon som blir skriven. Min mamma ringer mig en gång om dagen, ibland tre, för att säga att hon egentligen klarar det rätt bra.
Jag berättar för min mamma att hon inte måste klara det så bra. På så sätt lär jag henne hur hon ska reagera. Jag tänker att det är en tjänst jag gör henne, en tjänst jag gör själva sorgen. Kanske är det en kränkning. Jag tvingar henne ner i vågorna, pushar tills hon säger att hon är ledsen och försonad. Jag får henne att gråta genom utsagan att jag är hennes barn. Och att hon har varit barn till den som är min mormor.
Här under isen fanns en person som sydde min klänning, berättar mitt barn. Skräddarna på vattnet, de sover nu. De är i min hjärna när jag tänker. Mina tankar är en ballong som är gul. Jag kan tänka på allt. Mina tankar dansar. Du kan också tänka på allt.
Jag vill orkestrera vändpunkten. Jag vill läsa Emma högt och hålla mormor i handen en gång till, sedan ska jag vara redo. Så målar jag upp berättelsen för oss. Men mormor försvinner två dygn innan jag kommer dit, på natten. Hon dör bemantlad i sin sömn. Berättelsen blir inte avslutad, men avklippt. Vändpunkten är inte orkestrerad, den är biologisk. Innesluten i ett frysrum där jag inte får gå in.
Mitt barn frågar mig:
Kan du vara dig själv när du var liten?
Jag är mig själv när jag är liten. Jag är supermobbad och jag tänker konstant på miljökatastrofer. Tonåringarna lyssnar på freestyle. Men nu har jag rest i tiden, det är tvåtusental. Jag ser mig förvirrat omkring. Bäst jag försöker hitta någon som kan hjälpa mig att förstå. Det finns ett barn här som säger hej till mig.
- Vem är du? frågar jag.
- Jag ju är ditt barn!
- Men jag är ju för liten för att ha barn, säger jag.
- När du blir vuxen kommer du att bli min förälder.
- Åh, då kommer jag att få lära känna dig, du som verkar så himla fin.
Jag vet inte vad sorgen omfattar. Den är både egensinnig och överallt. Jag vill inte slå den med en pinne. När jag blev tonåring gav mormor mig alla sina engelskspråkiga flickböcker. Roses and Thorns. Seven little Australians. Dear Enemy. What Katy Did. What Katy Did Next. Little Women. Alla är döda nu, de levde för länge sen. Deras rädsla och triumf har klingat ut.
När min partner var mycket sjuk läste jag in en av de där flickböckerna, kapitel för kapitel, och skickade ljudfilerna på mail till honom. Som att mormors och mina flickdrömmar om barn förr i tiden var den tryggaste plats jag kunde erbjuda. En plats där rätt och fel existerar. En plats där döden har en mening för berättelsen. Där den lägger sig tillrätta längs en linje. En plats där döden är fiktion, där den går att skilja ut från oss. Där den inte finns i varje punkt och komma.
En natt står det plötsligt ett piano i vår lägenhet, jag hör det från min säng. När jag går upp sitter mormor och trycker ner de vita tangenterna en och en, ingen melodi. Jag frågar henne vad hon vill, men hon kan inte svara. Jag tänker: Kanske vill hon bara spela piano en gång till.
Jag tänker på berättelsens slut, som är den plats där fortsättningen upplöses. Boken stängs, eftertexterna börjar rulla, det blir black. Jag accepterar det i själva verket inte, jag opponerar mig mot själva idén, jag brukar tvinga någon att svara på hur det slutar efter slutet. Någon berättar:
Efter slutet kommer ett giftermål. Efter slutet kommer ett världskrig. Efter slutet kommer ett barn. Efter slutet kommer ett nytt slut, som tappas bort bland alla ekon. Du vaknar, och det finns inget piano i lägenheten.
