Milo Rau är en av de regissörer som prisades under Theatertreffen i Berlin. Schweizaren Rau har under ett tiotal år drivit organisationen Institute of Political Murder i Köln och även samarbetat med Schaubühne/Berlin, där hans senaste uppsättning "Lenin" fortfarande spelar för fulla hus. En tidigare uppsättning var "Compassion the History of the Machine Gun", som även gästspelade på Backa Teater i november 2016. Från och med spelåret 2018-2019 är Rau konstnärlig ledare för Nationalteatern i Gent i Belgien och nedan publicerar vi, för första gången på svenska, GENT-MANIFESTET, ett konstnärligt program för hur han tänker sig att man ska arbeta på teatern de kommande åren. Det är ett radikalt manifest, utifrån den tid vi är i, och vi tycker att det finns goda skäl att läsa och begrunda. Manifestet publiceras på många andra språk just nu och är, oavsett vad man tänker om dess innehåll, en viktig del av den samtida teaterdiskussionen i Europa just nu. Björn Sandmark
Framtidens stadsteater - GENT-MANIFESTET
Varje institution har regler, så också teatern, men för det mesta blir de aldrig kända i en vidare krets. Till exempel finns det för nästan alla tyska stadsteatrar den outtalade regeln att de inte ska turnera utanför det egna språkområdet (om de överhuvudtaget går på turné) – det beror på kostnadsskäl, eller på det rent omöjliga i att disponera tekniker och skådespelare på det sätt som behövs. Det gäller också innehållet: man spelar alltid samma gamla klassiker från den borgerliga epoken om och om igen, från Schnitzler, över Ibsen till Dostojevskij och Tjechov. Nyskrivet eller utomeuropeiska pjäser förekommer inte, lika lite som amatörer eller skådespelare med annat modersmål, aktivister eller fria grupper, som möjligen finns med i sidoprogram eller på studioscener. Man måste bestämma sig: fria grupper eller stadsteater, produktion eller distribution, klassikeruppsättningar för en borgerlig publik eller internationell turné-cirkus för de globala eliterna.
Men även om man bestämmer sig för den lokala modellen: själva staden utesluts konsekvent ur ”stadsteaterns” arbetsprocess genom ett antal implicita regler. Den deltar bara i teaterns arbete genom medierna och inom ramen för olika diskurser eller premiärer. På sin höjd enbart genom någon av ”medborgarscenerna” (en sorts folkliga amatörscener vid stadsteatrarna i Tyskland efter en modell av Friedrich Schiller och utvecklade efter 1968 ö.a) Alla försök att öppna stadsteater-modellen för olika sätt att arbeta, oavsett om det gäller stadsmässiga, nationella eller internationella produktionssätt med en kontinuerligt arbetande ensemble och öppenhet för att kombinera spelplanen för gäster misslyckas alltid på grund av ”stadsteaterns” implicita gränser. Mathias Lilienthals försök vid Münchner Kammerspiele avbröts nyligen av politikerna. Det första steget för en ”Framtidens stadsteater” är därför att göra implicita regler explicita – och konkreta beslut av ideologiska diskussioner.
Hur ser en framtidens stadsteater verkligen ut? Vem arbetar där, hur repeterar man där, hur producerar man och turnerar? Hur möter man en önskan om friare sätt att producera, kollektiva och samtida sätt att skriva texter, om en ensembleteater som inte bara diskuterar världen utan som speglar och påverkar den, bland alla dessa regler?
Hur tvingar man en på vissa sätt gammalmodig institution att befria sig och att på nytt bli de tiljor som ”betyder världen”? Naturligtvis. Man kan skriva vad man vill. Det finns ingen verklig kritik utifrån, som Godard sade en gång; man kan bara kritisera en film som man tycker är dålig genom att lyfta fram en som kanske är bättre.
Från och med spelperioden 18/19 tar vi över den konstnärliga ledningen av Nationalteatern i Gent, en mellanstor belgisk stadsteater med tre scener. Under den första säsongen startar vi, vid sidan av ett Artist-in-Residence-program och en rad politiska aktiviteter, åtta nya teater och dansproduktioner och bjuder även in och startar upp 41 andra samproduktioner. Alla produktionerna måste förhålla sig till GENT MANIFESTET, en uppsättning av tio regler som uppstod under förra året i samband med framtagandet av spelplanen. Dessa regler gäller alla områden av vårt projekt ”Framtidens stadsteater”, från frågor om författarskap över mångfaldsfrågor och inkludering till turnéfrågor. Med undantag av den första regeln handlar det huvudsakligen om tekniska krav som inte är olika ”renhetslagen” från DOGMA 95 (ett danskt manifest för filmen med bland andra Lars von Trier som författare, från år 1995 ö.a.) , som publicerades för nu över tjugo år sedan. Och naturligtvis måste dessa regler som beskränker sig till reglerna för produktions- och distributionsprocesserna kompletteras med framtida erfarenheter på andra områden – till exempel vad gäller utomeuropeiska klassikers plats i spelplanen, eller sammansättningen av den icke konstnärliga personalen på teatern.
Hur det nu är med den saken: Varför skulle sättet vi gör teater i Gent eller film i Danmark, intressera en fransos, en brasilianare eller en tysk – eller bara en från Bryssel eller Oslo? Är inte manifest och dogmer rent principiellt en förolämpning? Det stämmer. GENT MANIFESTET är en förolämpning – för teatern, men framför allt för alla oss som arbetar i den. Det är inte så angenämt att vakna upp på första repetitionsdagen, inte med en vässad Schnitzler-uppsättning i den färdiginredda repsalen, utan med en mångspråkig ensemble utan text i norra Irak. Redan de rent tekniska, rent organisatoriska förutsättningarna kommer att leda till en ständig anspänning av våra krafter, om vi ska följa de här reglerna. Och som det blev med DOGMA 95 kanske det inte heller vid NTGent kommer att bli en enda uppsättning som följer alla tio reglerna.
Men det är i vilket fall bättre, om vi bråkar om nya och framför allt: om kända regler, än om vi, var och en i tysthet fortsätter att följa de oskrivna men ändå mer effektiva reglerna. Och framför allt är det bättre om vi gör det konkret, vid vår reellt existerande stadsteater, under vårt verkliga arbete. Gemensamt, öppet, angripbart. Och så hoppas vi på att vi för varje steg misslyckas allt bättre och mer konstruktivt.
GENT-MANIFESTET
För det första: Det handlar inte längre om att gestalta världen. Det handlar om att förändra den. Det är inte gestaltningen av det verkliga som är målet, utan att gestaltningen i sig själv blir verklig.
För det andra: Teater är ingen produkt, det är en produktionsprocess. Forskning, casting, repetitioner och därmed förbundna debatter måste vara offentliga.
För det tredje: Dramatikerns uppgift ligger helt i händerna på dem som deltar i repetitionerna och föreställningarna, oberoende av funktion – och hos ingen annan.
För det fjärde: Traditionella uppsättningar av klassiker är förbjudna. Om det finns en text när repetitionerna börjar – oavsett om det är en bok, film eller teaterpjäs – får denna ta maximalt 20 procent av föreställningstiden i anspråk.
För det femte: Minst en fjärdedel av repetitionstiden måste äga rum utanför teaterhuset. Teaterrum är alla rum där någonsin en text repeterats eller spelats.
För det sjätte: I varje produktion måste man tala minst två olika språk.
För det sjunde: Minst två av alla som syns på scenen får inte vara professionella skådespelare. Djur räknas inte, även om de är välkomna.
För det åttonde: Den samlade volymen för scenografin får inte överskrida 20 kubikmeter, dvs samma storlek som en vanlig lastbil som får köras med normalt körkort.
För det nionde: Minst en produktion om året måste repeteras eller uppföras i ett kris- eller krigsområde utan kulturell infrastruktur.
För det tionde: Varje uppsättning måste spelas på minst tio platser i minst tre länder. Inga produktioner från repertoaren på NTGent innan detta genomförts.
Av Milo Rau, Stefan Bläske, Steven Heene, Nathalie De Boelpaep och teamet på NTGent
Översättning från tyska: Björn Sandmark
