Sedan slutet av mars har France Inter presenterat en serie inläsningar av brev under coronakarantänen från författare, artister, forskare. (T ex Isabelle Adjani, Amélie Nothomb, Wajdi Mouawad, Annie Ernaux och nobelpristagaren J.M.G. Le Clézio, för att bara nämna några). Förra veckan var det så författaren Michel Houellebecqs tur och som så ofta fick hans brev stort genomslag i pressen, även utanför Frankrike. Houellebecqs litteratur skapar rubriker. Är det för att han är provokatören som bollar med heta potatisar och är vi, hans läsare, sensationslystna? Jo, i en bemärkelse tror jag faktiskt det. De som läser Houellebecq, måste fundera över sin egen mänsklighet. Konsten blir en klen skyddsvall mot fördomar och orättvisor, ifall den utropar sig själv till just en sådan. Ekelöfs sönderciterade ”det som är botten i dig är botten också i andra” blir i Houellebecqs credo ett mindre försonande: Botten upp, botten ur! Hans samtidsskildringar är mer än relevanta, de är sköna, hemska och också hoppingivande. Därför är det så viktigt att få ta del av hans coronaiakttagelser. Houellebecq är just nu aktuell på svenska med två nyutgivna essäsamlingar, Hålla sig vid liv och I Schopenhauers närvaro. Teaterrummet presenterar här texten En un peu pire i sin helhet. Den läsare som vill kan med fördel dra sig till minnes Fredrik Evers intonation och hans tolkning av Houellebecqs språk, när det begav sig 2018, i Sverigepremiären av Underkastelse, i regi av Emil Graffman. Sisela Lindblom, red.
(På bild ovan: Michel Houellebecq, AFP PHOTO / MIGUEL MEDINA)
Texten En un peu pire av Michel Houellebecq presenteras här i översättning av Sisela Lindblom:
Bara lite värre
Det är lika bra att erkänna, de flesta mejl som utväxlats de här senaste veckorna, har till syfte att förvissa sig om att samtalspartnern inte är död, eller döende. När det väl konstaterats, försöker man sig ändå på att säga några intressanta saker, vilket inte är lätt, eftersom den här epidemin lyckas utmärka sig genom att vara både skrämmande och tråkig. Ett virus, helt banalt, en föga imponerande släkting till ett obskyrt influensavirus, med dåligt belagd överlevnadsförmåga och vaga kännetecken, ibland godartat, ibland dödligt, och inte ens sexuellt överförbart; ett virus utan egenskaper, rätt och slätt. Även om den här epidemin skördat tusentals liv dagligen världen över, ger den ändå ett underligt intryck av att vara en ickehändelse. Mina vördade kollegor (i alla fall några av dem är vördade) talar inte heller så mycket om det, de tar sig hellre an frågan om karantänen; och här skulle jag vilja lämna mitt bidrag till några av deras kommentarer.
Frédéric Beigbeder (från Guéthary, Pyrénées-Atlantiques). En författare träffar i alla fall inte så mycket folk, utan lever som en eremit bland sina böcker, karantänen ändrar inte mycket.
(På bild ovan: Fredrik Evers i uppsättningen Underkastelse (2018) baserad på Michel Houellebecqs roman Foto: Ola Kjelbye)
Håller helt med dig, Frédéric, beträffande det sociala umgänget så ändrar sig nästan ingenting. Ändå har du glömt att ta i beaktande (utan tvekan, eftersom du bor på landet, och inte är lika drabbad av förbudet), att en författare måste gå ut och gå.Den här karantänen, tänker jag, är ett utmärkt tillfälle att reda i ett gammalt gräl mellan Flaubert och Nietzsche. Någonstans (jag har glömt var), försäkrar Flaubert att man inte tänker och skriver bra, om man inte sitter ner. Protester och hån, från Nietzsche följer (jag har återigen glömt var), och han går så långt att han kallar Flaubert för nihilist (det här hände sig alltså på den tiden då han hade börjat använda ordet utan urskiljning): själv har han gått och tänkt fram alla sina verk, och allt som inte kommit till när han har gått, är skräp, dessutom har han alltid varit en dionysisk dansare, osv.
Föga lagd åt att hysa överdriven sympati för Nietzche, måste jag ändå medge, att i det här fallet, är det faktiskt han som har rätt.
Att försöka sig på att skriva, om man inte har möjlighet att under dagen hänge sig åt flera timmars gång i jämn takt, är något man starkt borde avråda ifrån: de nervösa spänningar som byggs upp, skingrar sig inte, tankar och bilder fortsätter att vrida och vända sig, plågsamt, inne i författarens stackars huvud, denne blir snabbt irriterad, läs galen.
Det enda som egentligen räknas är den mekaniska rytmen, själva gångens maskineri, vars främsta syfte inte är att föda nya idéer (även om det, i ett nästa skede, kan inträffa), men att dämpa konflikter alstade ur idéchocken vid arbetsbordet (och här har Flaubert inte helt fel); när Nietzsche talar om sina uppslag utvecklade i Nice klippiga inland eller på ängarna i Engadin, etc, så svamlar han lite: förutom om du skriver en guidebok, är det yttre landskapet mindre betydelsefullt än det inre.
Catherine Millet (vanligtvis parisisiska, men som tursamt nog befann sig i Estagel, Pyrénées-Orientales, när reseförbudet utfärdades).
Den nuvarande situationen kommer henne tyvärr att tänka på ett parti av ”anticipation”* i en av mina böcker, La possibilité d’une île.
Och då sa jag till mig själv, att det är bra, ändå, att ha läsare. Eftersom jag själv inte hade tänkt på att göra den kopplingen, den var så tydlig. Å andra sidan, när jag tänker efter, så var det precis vad jag hade i åtanke den gången, angående mänsklighetens utplåning. Inte något spektakulärt storfilmsscenario. Utan något ganska trist. Individer som lever isolerade i sina celler, utan fysisk kontakt med sina likar, och med bara några få utbyten mellan sig via datorer, på väg att stängas ned.
Emmanuel Carrère (Paris-Royan; han verkar ha funnit ett giltigt skäl till att få resa). Kommer några intressanta böcker att bli till, inspirerade av den här perioden? Frågar han sig.
Jag frågar mig också. Jag har verkligen ställt mig den frågan, men i grund och botten tror jag inte det. Om pesten har det skrivits mycket, genom århundradena, författarna har intresserat sig en hel del för pesten. Men i det här fallet, tvivlar jag. Jag har redan svårt för uttalanden i stil med: ”Inget kommer någonsin att bli som det var innan”. Tvärtom, allt kommer att förbli precis så. Den här epidemins utveckling är till och med häpnadsväckande normal. Väst är inte i evighet, med guddomlig rätt, det rikaste och mest välutvecklade området; det är slut med allt det där, sedan en tid tillbaka, det är inget nytt, inget scoop.
Även om man tittar på detaljnivå, så klarar Frankrike sig bättre än Spanien, och än Italien, men mindre bra än Tyskland; och det är ingen stor överraskning, det heller.
(Grafisk bild ovan: Jonas Kündig)
Coronaviruset, kommer tvärtom att påskynda vissa redan påbörjade omställningar. Sedan ganska många år tillbaka, har den samlade teknologiska utvecklingen, i smått (video-on-demand, kontantlösa betalningar) och i stort (telefonarbete, näthandel, sociala medier) fått till konsekvens (och haft som sitt primära mål?) att materiella och framförallt mänskliga kontakter har minimerats.
Coronaepidemin erbjuder ett magnifikt existensberättigande till denna tydliga trend: de mänskliga relationerna verkar överspelade. Det får mig att tänka på en enkel jämförelse, som jag hittade på en anti-PMA-sida**, utgiven av en grupp aktivister som kallar sig ”Framtidens schimpanser” (Jag hittade de här personerna på nätet, jag har aldrig påstått att inte nätet har sina fördelar). Alltså, jag citerar dem: ”Inom en snar framtid kommer detta att skaffa barn, gratis och slumpmässigt, verka lika ologiskt som att lifta utan tillgång till en web-plattform.” Bilpoler, lägenhetssajter, vi har de utopier vi förtjänar, till sist.
Det skulle också vara fel att påstå att vi har återupptäckt det tragiska, döden, ändligheten, osv. Sen mer än ett halvt sekel tillbaka, har den rådande trenden, som Philippe Ariès så väl beskrivit, varit att gömma undan döden, så mycket som möjligt, och ja, döden har aldrig varit så diskret som under de här senaste veckorna. Folk dör ensamma i sina rum, på sjukhuset eller ålderdomshemmet, man begraver dem omedelbart (eller kremerar man dem? Kremering är att föredra, i tidens anda), med minsta möjliga kontakt, framförallt vad gäller det mänskliga, utan att besvära någon, i hemlighet. Döda, utan att någon vittnat om det, samlas offren in, de ingår i statistiken av dagliga avlidna, och rädslan som sprider sig i befolkningen, när totalen ökar, har något främmande och abstrakt över sig.
En annan siffra som har kommit att bli väldigt viktig dessa veckor, är de sjukas ålder. Fram till när, är det lämpligt att livsuppehålla och vårda dem? 70, 75, 80 år? Det där beror tydligen på i vilken del av världen man lever; men hursomhelst har man aldrig förr, så lugnt och utan blygsel, gett uttryck för att alla liv inte har samma värde; och att det med början i en viss ålder (70, 75, 80?), är lite som att du redan är död.
Alla dessa företeelser, sa jag, existerade redan innan coronaviruset; de har bara i kraft av nya bevis manifesterats. Vi vaknar inte upp, efter karantänen, till en ny värld; den kommer att vara densamma, bara lite värre.
Michel HOUELLEBECQ
*förväntan, föraning
**anti-PMA - procréation medicalement assistée - aktivister som är motståndare till assisterad befruktning -
Här finns mer att läsa om Michel Houellebecq:
Yukiko Dukes artikel/recension om Houellebecqs pessimism (Svd 9/5) . Om två, på svenska, nyutkomna essäsamlingar, Hålla sig vid liv och I Schopenhauers närvaro.
Och på teaterns hemsida: Sverigepremiären av Underkastelse samt Kristoffer Leandoer: Om Michel Houellebecq och Torbjörn Elensky: Houellebecq och udden i Underkastelse.
(På bild ovan: Fredrik Evers i uppsättningen Underkastelse (2018) baserad på Michel Houellebecqs roman Foto: Ola Kjelbye)
