Dramaturgen Anna Berg skriver en betraktelse från scenkonstbiennalen och frågar sig varför vuxenkonsten inte förstår vad kulturen för barn- och unga har förstått.
Vi var många som gladde oss åt ett ovanligt brett fokus på barn och unga under Scenkonstbiennalen i år. Den vartannatårliga branschfestivalen har tidigare fått kritik för att så få barn- och ungdomsföreställningar blir utvalda. Det har skrivits artiklar och hållits seminarier om just detta - och det verkar ha gett resultat. I år fanns flera medlemmar i urvalskommittén som både kan argumentera för frågan och som själva ser en massa föreställningar för unga. Naturligtvis märktes det i urvalet.
De redan frälsta, och jag är en av dem, vet att det är i konsten för den yngre publiken som mycket av det nyskapande händer. Tydligt är att just nu sjuder det av självförtroende på de scener som är dedikerade för målgruppen. Unga Klara (i samarbete med Lumor), Riksteatern Barn och Unga, Backa Teater, Stockholms Stadsteater Skärholmen och Unga på Operan (i samarbete med Helsingborgs Stadsteater och Helsingborgs symfoniorkester) fanns representerade i årets urval. På seminarierna kretsade mycket kring arbetet för barn och unga, såväl konstnärligt som strukturellt. Ung Scen Öst och Regionteater Väst syns nationellt. Organisationer som Barnteaterakademin, Svenska ASSITEJ och BiBU hade egna seminariepunkter. Det känns som om barn- och ungdomsperspektivet faktiskt äntligen har fått ta plats i finrummet.
Barnteaterakademin är ett göteborgskt nätverk, helt unikt i sitt slag. De samlar stadens alla institutioner och fria grupper som gör professionell barnteater (och via Regionteater Väst resten av Västra Götaland). Verksamhetens övergripande mål är att stimulera produktion av ny dramatik för barn och ungdom och att utveckla barn- och ungdomsteatern kvalitetsmässigt. I Sundsvall arrangerade de readings av nyskriven dramatik för förskoleåldrarna.
För några somrar sedan stod Barnteaterakademin tillsammans med Svenska ASSITEJ värd för Interplay Europe, en internationell mötesplats för unga europeiska dramatiker. Skillnaden i det svenska värdskapet, jämfört med tidigare år, var valet att inrikta workshops och övningar mot barnteater. De medverkande dramatikerna var alla i början av sina karriärer – och de flesta var verksamma i länder där pjäsförfattare skriver antingen för barn och unga eller vuxna, inte både och. Här utgör Skandinavien, kanske Sverige, ett unikt undantag. Många av våra mest etablerade dramatiker skriver för alla målgrupper. Det är spännande att tänka, att några av de gästande unga europeiska författarna faktiskt blev inspirerade att satsa på barnteater eller att tänja på yrkesgränsen i sina respektive hemländer.
Många scenkonstnärer upplever skolpubliken som särskilt utmanande och därför också som särskilt intressant att spela för. Publiken har färre levnadsår på nacken och är inte lika skolade i hur det ”brukar vara” att gå på dans eller teater. Samtidigt håller väldigt många barn och unga själva på med scenkonstnärliga uttryck och är dessutom uppvuxna med interaktiva medier. Det gör att arbetet med scenkonst för en ung publik tvingar fram mer flexibla uttrycksformer och tilltal. Det gör samtidigt att en klassisk scen-och-salongföreställning blir någonting udda och unikt i de ungas värld - och därför kanske extra värdefull.
En publik som inte sitter i salongen frivilligt, utan med obligatorisk närvaro under skoltid, skapar ett allvar för dem som dikterar villkoren. Mötet kan vara lättsamt och humoristiskt, men stunden är värnad på ett sätt som inte lika självklart sker för en vuxen, frivillig publik. Och även om mötet blir så där önskvärt berörande, om det sker i ett akut här och nu, så finns också en pockande känsla av ödesmättnad: ”Fångar vi dig nu? Kommer du att se tillbaka på den här stunden och vilja återkomma?”
Att möta sin publik främst genom skolan vilar på en demokratisk tanke om lika möjligheter för alla. Dina föräldrars ekonomi eller kulturella vanor, din bostadsort och dina redan etablerade intressen ska inte bestämma åt dig; du ska få uppleva och reflektera kring scenkonst utifrån den du är – oavsett vem du här. Därför är det lätt att prata om scenkonst för barn och unga ur ett kulturpolitiskt perspektiv. Resurser, distributionskanaler och likvärdighet är inte först och främst en fråga som publiken själv driver, utan utövare, arrangörer, tjänstemän och politiker – det vill säga möjliggörarna.
Med de kulturpolitiska frågorna kommer också andra övergripande frågor. Vad får det handla om? Vems perspektiv är det? De föreställningar som klarar balansgången bäst är de som inte skyggar för idéinnehållet, men som inte heller sätter sakfrågan främst, utan presenterar den med en förhöjning som värnar konstformen, oavsett innehåll. Detta, att alls ta del av konst och att fritt förhålla sig till den, är den stora individuella och samtidigt demokratiska behållningen. Att sedan sakfråga och innehåll utgör den konstnärliga drivkraften bakom verket faller sig ofta naturligt.
Det finns en viktig strukturell skillnad i att göra konst för barn och unga som jag förundras över att den s k vuxenkulturen inte tar på större allvar: konst som möter en skolpublik möter inte bara en publik utan också en institution. Denna mottagarinstitution har lagar och planer att luta sig emot och riktlinjer för vad konsten och kulturen ska göra. Det är styrdokument som inte står fria från samhället i övrigt. Tvärtom. Jämför de senaste decenniernas läroplaner med kulturutredningarna under samma tid. De hänger tätt samman. De är båda färgade av tidsandan; de talar samma språk och pekar ut liknande politiska riktningar. Om vi vill påverka kulturpolitiken så ska vi vara med och formulera konstens villkor inom skolan, för det säger något om konstens roll i samhället i stort.
Årets Scenkonstbiennal ägde rum mellan två viktiga kulturpolitiska händelser: vi har fått en nationalscen för barn och unga, Unga Klara, och Barnkonventionen ska bli svensk lag. Båda dessa politiska beslut har potential att stärka svensk barn- och ungkultur.
Men politik och strategi är förstås ointressant om föreställningarna inte också görs med konstnärlig integritet och kvalitet. Därför var det välgörande att se så många föreställningar från barn- och ungdomsscenerna på Scenkonstbiennalen i år. Konst är konst oavsett vem den är tänkt för och i Sundsvall fick vi möjlighet att hylla, ifrågasätta och inspirera varandra. Det bådar gott.
