Allt har en dramaturgi, även det som aldrig inträffar. Till och med sömnlösheten – denna fruktlösa väntan på katharsis – besitter sina karaktärer, konflikter och bågar. I Tova Gerges tredje text för Teaterrummet denna säsong skriver hon om nattens våndor, Scooters lugnande röst och vägskyltar i Wien. Men har hon verkligen låst ytterdörren? Red. Joel Nordström
Lakanen luktar bekant och tryggt. Jag ligger under en affisch med bläckstreck på gulnat papper. Det liknar ett öra: en oval där linjen kan bli yr och snirkla in i sig själv. Det är Walter Benjamin som har tecknat, kanske till sin bäbis – sov du lilla Stefanfår. Nästan överallt står det att lamm och får ska sova. Vid örsnibben står det: ”Schlafe muss sein”. Vid tragus står det: ”Schlaf/ein/Schlaf/aus”.
Somna in, sov ut. Det är en vaggvisa i örat, en virvel att dras ner i. Men så gör jag inte riktigt det. Jag glömmer bort hur det går till. Hjärtat börjar slå hårdare, som en pianohammare. Tanken flyr ur sängen. Stefan Rafael överlevde andra världskriget, men förlorade sin pappa när Walter Benjamin tog sitt liv vid fransk-spanska gränsen.
Det är en typisk början på en dålig insomning att tanken graviterar mot det hemskaste. Men den här gången ska jag inte spinna igång. Jag plockar upp This Book Will Send You To Sleep från golvet. Den har små grå får på utsidan som påminner mig om Benjamins öra. Sov mitt lamm, för sova måste man. Att ha en förälder på plats kan innebära att någon bevittnar ens insomning, guidar en dit, väntar tills man inte är vaken. Jag måste bevittna mig själv, vänta på mig själv.
This Book Will Send You to Sleep innehåller texter och bilder avsedda att vara så tråkiga att man somnar. Exempelvis streckillustrationen ”The Growth Pattern of Holly”, parkeringshus-beskrivningen ”Multi-Storey Hypnosis” eller en punktlista över hur stenar blir till grus. Sömnen här tycks vara en övergiven plats dit ingen längtar. En cementplatå, byråkratisk och vinglös.
Jag läser en sammanställning av regler för vägskyltar i Wien. Sedan lägger jag ner boken bredvid sängen igen, släcker lampan och tänker på karaktären Death i den tecknade serien Sandman. Hon hämtar dem som dör till det de själva väntar sig: straff eller belöning, fortsättning eller slut. Vad väntar jag mig av sömnen egentligen? Vad väntar sig alla dessa människor som tänker så mycket på får?
Jag bestämmer mig för att räkna till hundra får, men orkar inte visualisera dem längre än till sextio. Jag räknar vidare utan får. Vid tvåhundra känner jag att det är dags att sluta. Annars kanske jag kommer till helvetet byggt av siffror i ull. Kollar klockan. Borde jag ta en sömntablett? Nej, jag vill klara det här själv.
Jag lägger mig i shavasana, likets position, för att göra en meditation jag har lärt mig av mamma när jag var liten. Jag låter chakranas anatomiska zoner en efter en fyllas av färgat ljus. Först det djupröda rotchakrat, grundtryggheten. Sedan det brandgula sakralchakrat, de sociala förbindelserna. Och det gula solarplexuschakrat där vi har vår disciplin. Hjärtchakrat, som strömmar av grön läkning. Det ljusblå halschakrat där vårt inre kläds i ord. Det stressar mig att jag är nära slutet nu. Jag har redan kommit till det indigofärgade tredje ögat där självbilden sitter. Eftersom jag inte vet vad jag ska göra när meditationen är över skiter jag i kronchakrats rena medvetande och klär istället på mig ett par sockor.
Sockorna ger mig känslan av att börja på ett tomt blad i sängen. Men så hörs en tydlig knäpp i taket. Önskar att jag kunde stänga av lägenheten och kroppen: alla sätt som de är inkopplade i varandra. Jag rotar fram öronpropparna. Med dem hör jag mina andetag tydligare. Vrider jag mig prasslar det som om puffskyddet på en påslagen mick blir uppätet av en hund. Jag börjar tänka på en tidningsnotis jag måste ha läst när jag var typ fjorton: ”Hade hörlurar – hörde inte gärningsmannen komma”. I flera år efter det var jag rädd för att spela musik när jag var ensam.
Det är töntigt, men jag plockar ur öronpropparna igen. Någons steg ekar i trapphuset. Är dörren förresten låst? Borde jag dubbelkolla? För att hålla mig kvar i sängen påminner jag mig om den gången jag slog upp ytterdörren för att gå till jobbet och möttes av en grupp brandmän som sa: ”Vad gör du här? Det har brunnit hos din granne, vi ringde på hos alla för att utrymma imorse, hörde du inte det?”
Låst eller olåst så löper man alltid en risk. Trots det går jag upp och dubbelkollar dörren. Att ta i handtaget ger den där speciella chocken av kallt stål som pushar tillbaka, hårt. Det är egentligen jag som pushar, inte handtaget. Vet inte varför jag inte kan vara mjukare. Jag går tillbaka till sängen. Kanske dörrnojan är kopplad till mina övergreppserfarenheter? Som att en push bort, en låst dörr, skulle kunna kompensera för det jag inte lyckades trygga.
Kollar på klockan igen. Det här är verkligen inte rätt tillfälle för någon djupare traumabearbetning. Natten börjar redan bli i kortaste laget. Avled, varva ner, zooma in. Minns att min kompis en gång har tipsat om godnattsagan Kaninen som så gärna ville sova. Den gången prövade jag inte. Sagan verkade så hatad av föräldrar på internet som ansåg att insomningshjälp inte hörde hemma i barnkulturen. Dessutom stod det att den hade inspirerats av neurolingvistisk programmering, ett mycket suspekt fenomen i mina ögon.
I händelse av att det ändå skulle ge effekt på mig ikväll går jag in på bibliotekets hemsida och streamar ljudboken. Kalle Kanin får olika transinducerande tips från sin mamma och en snigel och en uggla och från världens snällaste trollkarl, oklart enligt vem. ”Imorgon kommer du att somna ännu fortare, och sova ännu bättre, som du gör nu”. Den här texten är insane. Men det känns oväntat mysigt att rösten är riktad till ungar. Som om någon visade omsorg för den lilla i mig. Tråkigt att jag ändå inte somnar.
Kanske borde jag gå upp och kissa innan jag fortsätter försöka? Nej, jag låter bli. Tänker på en av mina värsta tvångsperioder i livet, några veckor i de tidiga tonåren. Jag gick upp och kissade minst tio gånger per natt eftersom jag var rädd för att vakna av att jag var kissnödig. Ingen märkte att jag gjorde det, och på den tiden hade jag inga självhypnosverktyg. Till slut blev det så outhärdligt att jag bestämde jag mig för att bara stanna i sängen vad som än hände. Då började det sakta läka ut.
Känner mig retroaktivt stolt i mitt sovrumsmörker. Tänk att jag var så ung och ändå lyckades vara min alldeles egna Anna Wahlgren! Inte för att jag egentligen vet så mycket om Anna Wahlgren. Har bara några spridda minnen från en kritisk artikel om ”sova hela natten”-metoden. Istället för att plocka upp barnet om det skrek skulle man säga en liten ramsa, samma varje gång, för att visa att det inte är farligt att somna. I artikeln fanns en berättelse om en mamma som använt metoden med framgång, men så märkte hon att barnet drog sig undan. Därför frågade hon en kväll: ”Hur mår du när vi nattar dig? Vill du att vi ska göra annorlunda?” Då bröt barnet helt ihop och grät tills hen kräktes och bad mamman att aldrig säga den hemska ramsan igen.
Borde jag plocka upp mig själv, eller borde jag låta mig ligga här och ramsa? Må kaos råda, jag tänder telefonen. Den bländar mig och jag vet att det är kontraproduktivt. Jag googlar ”sova hela natten”. Det står att barnet kan få anknytningsskador av att förvägras den närhet det behöver. Det står också att Anna Wahlgrens ”tryckpressmetod” – att hålla stadigt i barnets huvud och skaka-vagga det till sömns – skulle kunna leda till ”shaken baby syndrome”. Jag googlar ”shaken baby syndrome”. Det är en omtvistad triad av symptom som ofta kopplats till barnmisshandel, men som också kan uppstå av andra skäl.
Jag klickar tillbaka till sökningen på Anna Wahlgren. Hon vill lägga bäbisar på mage. Det rekommenderar inte Socialstyrelsen, för det kan leda till plötslig spädbarnsdöd. Jag ligger på mage tills jag får ont i nacken. Sedan ligger jag på rygg. Känner andningen och pulsen gå ner, så skönt. Men så måste jag liksom väcka mig själv för att kolla att jag verkligen höll på att somna. Jag önskar att någon kom hit och körde tryckpressmetoden på mig. Om det inte är för likt ett kedjetäcke, för tunga täcken har hittills i mitt liv mest gett mig klaustrofobi.
Det måste ha gjorts en vuxenversion av Kaninen som så gärna ville somna. Jag googlar ”insomnia podcast”. Jackpot. Det tycks finnas oändligt många malande röster som korsar designad tristess med avslappningstekniker och lagom drömska ämnen. Något av allt detta ska jag väl kunna använda för att suggerera fram en tillräckligt kompetent och lågaffektiv insomningsvärld?
Jag faller för en podcast med kreativa ASMR-viskningar, för det vet jag vad det är. Jag väljer ett avsnitt med knackningar, för det vet jag inte vad det är. Det här är en knackning mot ett stearinljus, väser rösten, ett ord i taget så att diktionens små smackningar och konsonantljud verkligen ska framträda. Men det kommer inga ASMR-välbehagsrysningar. Högtalaren i min mobil kanske är för dålig. Det luktar bubbligt av grönt äpple, viskar rösten. Det här är min favoritknackning, mot den tunna kartongen i en tändsticksask.
Jag föser bort kuddarna en efter en. De ligger där som ett skuggigt bergsmassiv av tyg. När jag var liten brukade jag bygga en skenkropp av kuddar bredvid mig i sängen för att en eventuell angripare skulle ta fel på var jag låg. Men jag vill inte ha en skenkropp nu, det känns för knäppt. Jag föser in kuddarna under nacken igen och byter till podcasten Sleep with Me, där programledaren Scooter försöker ”take your mind off whatever it is that you’re sensing, feeling, thinking, knowing, that keeps you from falling asleep”.
Min mormor brukade sätta radion på högsta volym och stoppa in öronproppar när hon gick och la sig. Kanske ville hon simulera känslan av ett tryggt men bortvänt vuxenmummel, slippa urskilja orden. Scooters sätt att tala ger lite den känslan. Han verkar prata med sig själv, tvekar, letar efter ord, fastnar på vokaler, upprepar ”a widgety wadgety wagon”, vad betyder det ens? Jag uppmanas regelbundet att ”become a patreon”, ”create a stronger emotional bond to the podcast through becoming a patreon, especially if you listen to these podcasts, five, six, seven, eight hours a night”.
Någonting med att detta sägs så nära gränsen till min sömn får mig att associera till hjärntvätt och subliminala budskap. Eller den där idén som var så stor på sjuttiotalet, att man kunde lära sig språk i sömnen, hypnopedia. Jag googlar. Vetenskapen verkar starkt ifrågasätta idéns giltighet. Däremot hjälper ostörd sömn minnet, står det. Det bästa för min språkinlärning vore alltså om jag somnade. Men när jag ändå inte gör det skulle jag kanske kunna slå två flugor i en smäll och hitta en italiensk eller persisk insomniapodd?
Jag borde verkligen ha tagit den där sömntabletten. Nu är det för sent. Det skulle göra krabbsallad av imorgon. När Sleep with Me tar slut går jag upp och kissar och tar en värktablett istället. Kanske kan jag få lite placebo av den. Jag minns ett tablettkitt mot influensa som jag hittade på ett franskt apotek. Tabletterna var utmarkerade på en illustration som föreställde dagen från morgon till kväll. Där den tecknade solen steg upp fanns 500 mg paracetamol och en koffeintablett. Där den tecknade solen stod mitt på himlen fanns ytterligare 500 mg paracetamol. Där den tecknade solen sjönk i rött bakom horisonten fanns 500 mg paracetamol och någon stark antihistamintablett för insomning. Det slutade med att jag jag började köpa influensakittet för att komma åt de starka antihistamintabletterna. Otroligt oekonomiskt gjort med tanke på att jag normalt sett inte använder paracetamol eller koffeintabletter.
Borstar av fötterna, inget grus i sängen. Hittar nästa avsnitt av Sleep With Me. Det håller på med språk. Kan podcastlistan på något kusligt sätt ha plockat upp att jag googlade hypnopedia? Scooter blandar ihop ord och felöversätter från spanska. Han kallar det word swap eller word swamp eller story slam eller story smoosh. Det är också väldigt mycket hasch i det här avsnittet. Jag undrar om Scooter brukar använda det för att somna? Jag rycker till ett par gånger. Det gör jag ofta när jag är hyperspänd och börjar slappna av, som en sorts konvulsioner. Det kan betyda att sömnen är på ingång. Känner tacksamhet. Men nu börjar Scooter återberätta ett avsnitt av Breaking Bad. Man kan väl för fan inte slänga in välslipad Hollywooddramaturgi mitt i en insomniapodcast?
Om jag ska sova måste jag hålla mig långt borta från cliffhangers, vändpunkter och förtätning, annars blir det katastrof. Som efter att jag hade sett Sunshine, där rymdskeppet Icarus II skulle återstarta solen med en bomb. Men det gick inte så bra för kaptenen på Icarus I hade blivit ond. På natten såg jag gång på gång framför mig hur han tvingade ut mig i den cancerogena delen av skeppet. För att kunna somna var jag tvungen att visualisera hur jag förförde honom, vilket var noll procent upphetsande. Ärligt talat, vilken misär att ligga där och tvångsonanera till Stockholmssyndromet.
Vrider mig i sängen. Försöker tänka på bra drömmar jag haft, drömmar som rofyllda stenar på väg mot sömnens botten. Som den där banderollutställningen med tema ”Rätten till mindre hästar” eller den gången jag stickade superfina halsdukar åt dinosaurier. Eller kanske något erotiskt? Nej, Sunshine har tydligen lagt sig som en kvävande matta över allt som har att göra med lust. Den enda drömmen av det slaget jag kan komma ihåg just nu är den där jag genom sponsring från en hotellkedja fick en exklusiv möjlighet att ligga med vem som helst av mina ex – helt på mina egna villkor och utan dåliga efterverkningar. Men jag bör nog i rimlighetens namn hindra mig själv från att tänka på mina ex. I det här tillståndet kommer det bara bli bittert.
Upp med podcasten, skärma av, Sleep with Me. Scooter berättar om en hobby han delar med sin broccoliätande hund Cowie, nämligen att lyssna på knackningar. Gärna östeuropeiska knackningar. Och så följer beskrivningar av olika knackningars egenskaper. Knackar man med den inre eller yttre knogleden? Rullar knogarna över dörren, eller knackar man platt? Använder man handflatan? Jag undrar om Scooter har hört det där kreativa ASMR-avsnittet om knackningar och blivit inspirerad? Eller kanske är det en stor grej det här med knackningar? Kanske samlar Scooter på riktigt på knackningar? Jag kan se en av dörrarna framför mig, en ekdörr med mässingsdetaljer. Och någons stora händer som håller i en gammeldags inspelningsapparatur. Det är en i Gestapo som också har som hobby att samla på knackningar. Han står på en förstutrapp i snön. Han har läderförstärkningar på kavajens armbågar. Hans plan är att spela in när han knackar och sedan springa sin väg, som ett barn.
Drömmen bryts. Det gör lite ont i mitt vänstra knä. Jag sträcker och fäller ihop det för att klicka bort smärtan. Tänk om det är något allvarligt? Jag stoppar mig själv där. Natten är nästan alltid fel tid att lösa allvarliga saker. Min kompis sa, och det var fint: ”morgonen är nattens mamma”. Alltså att morgonen ska ta hand om det som natten inte kan hålla.
Under en väldigt orolig period i livet brukade min partner klappa mitt hår vid läggdags och påminna mig om att lägga tankarna i nattarkivet. Nattarkivet är en inre plats som ser ut som ett gammeldags bibliotek. När jag ska lägga tankar där går jag upp för marmortrapporna och sedan fram till några rullbara hyllor i ljus fanér. Jag rullar fram en hylla med bokstaven ”N” som i ”nattarkiv”. På hyllan står en brun låda. Där lägger jag tankarna, i formen av maskinskrivna papper. Sedan låser jag om dem.
Nu minns jag att Kalle Kanins mamma också tyckte att man skulle lägga sina tankar i en låda. Men hon påstod att det räckte med att lägga lådan på golvet bredvid sängen och att man skulle få svar på alla tankar när man vaknar nästa dag. Det verkar omöjligt att få svar på alla tankar. Kalle Kanins mamma har säkert bättre och mer hanterliga tankar än jag. De måste vara raka och lätta att bryta, som spaghetti. Men varför skulle hon lägga spaghetti i en låda bredvid sängen? Hör inte spaghetti hemma i ett köksskåp? Är jag kanske hungrig eller varför tänker jag på pasta? Det känns som att jag svimmar strax. Tur att jag redan ligger ner.
Det händer! Jag sjunker, nästan hela vägen. Men i rummets mörkaste hörn står nu en högrest gestalt och stirrar på mig. Jag vet att det bara är en hallis, ett glapp i synken mellan REM och vakenhet. Jag försöker ignorera stirraren och istället åkalla min bästa anti-mardröms-bild: en snäll demon som är ungefär lika stor som en katt och gillar att sova på min bröstkorg. Stirraren försvinner. Tyvärr inte för att jag somnar, utan för att jag vaknar.
Jag bestämmer mig för att lyssna på Sleep with Me-avsnittet om knackningarna en andra gång. Men det är som att det mist sin trollkraft. Jag slutar lyssna fastän Scooter maler på. Jag funderar på skillnaden mellan tankemönstren i dröm respektive sömnlöshet, funktionssätten hos Kalle Kanin respektive The White Rabbit. Jag är så avundsjuk på Alice. The White Rabbit öppnar hålet till en annan värld. Där kan Alice falla vart som helst, i alla riktningar. Under tiden är jag fast här med Kalle, vandrar fram och tillbaka mellan mamman, snigeln, ugglan och trollkarlen i en allt mer plågad loop av strategier. Och i en ström av aldrig sinande tillrättavisningar. Så är det, sömnlöshetens film har inget mute på kommentatorspåret.
Jag tänker på olika nattdjur. Kanin, får, uggla och vargen som ylar mot månen. Jag klickar bort Scooter och googlar ”vargtimmen”. Det irriterar mig att Bergman tydligen myntat det uttrycket. Inte minst för att han beskriver det som timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, men att det också är då de flesta barn föds. Det får mig inte alls att känna mig hoppfull. Och efter Bergmancitatet följer ett resonemang som i vetenskaplig ton pekar finger åt mitt liv. Det står att för den vars dyngsrytm följer solens upp-och nergång är kroppstemperaturen vid fyrasnåret nerreglerad till ett minimum och blodets halt av melatonin är som högst. Varför följer min rytm inte solens? Varför ska just jag vara Melatoninlösa Mona? Nej, nu ger jag upp.
Jag lämnar sängen och går ut till köket. Dricker vatten. Öppar kylen. Äter en smörgås. Läser en artikel i mobilen om barnuppfostran i klimatkrisens tidsålder. Vilken är den bästa kunskapen att förmedla till framtidens generationer? Att kunna äta insekter? Att kunna hantera besvärliga människor? Att kunna hantera döden, sin egen och andras?
Jag går tillbaka till sängen, släcker lampan. Börjar räkna igen, ett andetag i taget. För varje siffra visualiserar jag en bild, vilken som helst. Till slut börjar bilderna flyta ut på rätt sätt. En grön mossa med en blåvit skata får liv på egen hand. Jag ser maskar i mossan och skatan blir av plåt. Sedan tappar jag bort mig i räkningen, vilket egentligen är meningen, bara att jag märker det och börjar om från tvåhundratjugo. Då är skatan redan borta.
Jag tittar åt olika håll innanför ögonlocken: sida-sida, upp-ner, runt. Det var någon som sa till mig att det rensar hjärnan från skärmintryck. Jag tänker på olika artiklar som min pappa skickat för att lära mig att mobiler dödar. Bland annat var det en om daggmaskar som exponerats för mikrovågor. De förökade sig fyra gånger så snabbt som normalt. ”Vi kan inte direkt säga att det är en negativ påverkan på maskarna”, sa den intervjuade forskaren.
Kan det verkligen ha varit så? Eller är det jag som har hittat på det? Jag ser framför mig ett myllrande kar fullt av maskar, som den sortens färgtråg man använder till rollers. I This Book Will Send You to Sleep finns ett kapitel om att titta på färg som torkar. Jag tänker på färg som torkar i solen. Jag tänker på skator som äter mask. Jag tänker på sommaren, på alla sömnlösa somrar. Jag vet inte varför sömnlösheten blir förstärkt på sommaren. Kanske är det ljuset eller minnena av andra somrar. Lager på lager ner i barndomens rastlöshet mellan hem och världar.
Sömnen finns därute någonstans, jag tror det. Den väntar bara på att jag ska vända ryggen till. Den kommer att komma när jag inte kämpar så förtvivlat. Jag har somnat på en buss och sovit fram till ändstationen och sedan hela vägen tillbaka till stationen dit jag skulle. Jag har somnat på caféer med och utan soffa. Och varje gång på geografilektionen i gymnasiet när det var dubbeltimme med släckta lampor och powerpoint. Plötsligt halkade jag ner i magman mellan några kontinentalplattor och var borta. Orden från geografilärarens malande röst måste ha cirklat in i örat och löst upp mig inifrån. Schlaf/ein/Schlaf/aus. Det har hänt förut. Det skulle kunna hända igen.
