AfD-styrelsen vill kasta ut Höcke! [1] Det kunde man läsa som rubrik hos flera medier i förra veckan. Förr kunde jag alltid skratta gott åt sådana grejer. När nazister inte förstår varandra längre eftersom några glider för långt högerut... den här meningen behöver jag inte ens skriva klart, eller?
Bakgrunden till rubrikerna är att ordföranden för AfD i Thüringen höll ett tal i Dresden som förminskade Minnesmärket över Förintelsen. Tyskarna är det enda folk i världen som har upprättat ett skammens monument i huvudstadens hjärta.
Jag måste korrigera mig. Vi har till och med rest två minnesmärken i huvudstadens hjärta. För bredvid minnesmärket över Europas mördade judar, bara några meter bort, finns också minnesplatsen för de sinti och roma som mördades under naziregimen. Man dödade sex miljoner judar. Utöver det sinti, roma, funktionshindrade, homosexuella, så kallade asociala och oppositionella. I jämförelse med antalet offer är ändå de båda monumenten ganska blygsamma.
Nu låtsas AfD-ledningen som om Höckes kommentar gör att måttet är rågat. Vilket givetvis är dumheter. Måttet är inte rågat. Men Frauke Petry har dödsångest med tanke på Höckes popularitet. Om den högerextrema flygeln i firman tar över förlorar de måttliga högerextremisterna Petry och hennes make Markus Pretzell makten. Petry och Pretzell (till den gruppen hör även Armin Hampel och Beatrix von Storch) vill uppfattas som någon sorts tweed-brackigt CDU. Den högerextremistiska delen av AfD vill något helt annat.
Konservatism, liberalism, skit samma ”framför allt Tyskland” som Hans Thomas Tillschneider, en av dem i högerflygeln, formulerade i ett tal:
”Vårt tänkesätt tillhör de saker vi kan välja bort. Tyskar är vi, men inte till tänkesättet, tyskar är vi och vi sätter inte nationens enhet på spel för gräl om olika sätt att tänka.”
I dessa fraser återfinns hela konceptet och detta koncept tillåter inga partipolitiska gräl och inriktningar eller nyanser. Om Tyskland står främst då måste naturligtvis det tyska stråla i full glans och med Förintelsemonument får man inte till den rätta glöden.
När Petry visar sin förtrytelse över Höckes tal är det förljuget, eftersom det är ungefär ett år sedan hon själv höll på att bli utkastad. Med rodnande kinder föreslog hon då upphetsat den originella idén att man väl helt enkelt kan skjuta flyktingarna.
Att skjuta flyktingar, det blev för mycket även för NPD[2]. Jürgen Schützinger, dåvarande ordförande i deras avdelning i Baden-Würtemberg var chockad, förskräckt och distanserade sig från AfD. Han publicerade en kommentar i vilken NPD tog avstånd från detta obskyra krav” med motiveringen att det inte motsvarade den ”nationaldemokratiska bilden av humanitet”.
Man måste verkligen stötta NPD. De står visserligen för att utlänningar kan fara och flyga, men åtminstone på flygande mattor. Det kunde man åtminstone läsa på deras demonstrationsplakat. De utvisade, mustaschprydda, passagerarna satt ordentligt på sina mattor och flög högt uppe i luften. På andra plakat kunde man läsa ”Gasa på”. Men när det kommer till skjutningar hänger den nationaldemokratiska humaniteten inte längre med.
Frauke Petry blev tvungen att kämpa för sin politiska överlevnad och fick stöd av Beatrix von Storch. När trycket blev för stort backade de. Petry sade att hon aldrig talat om skjutningar, utan enbart om vapenhantering. Von Storch däremot var olycklig på grund av felskrivningar. Sedan kom man på idén att rehabilitera ordet ’folklig’ [3]. Och så vidare och så vidare…
Jag skrattar inte längre. Inte åt något av detta. Jag frågar mig när den riktiga tidpunkten att börja göra motstånd på riktigt är här. I varje samhälle finns det en punkt när det inte längre går att vända tillbaka. När det gått så långt att man i ett högerextremistiskt parti strider om någon ska sparkas ut för att hen är oacceptabel och om det i en stor del av medierna diskuteras om denna person är problematisk, då är det något som inte stämmer. Då har man redan gått på bluffen.
Jag har ingen lust längre att fundera på om AfD delvis är nationalkonservativt eller – liberalt, högerextremt eller bara högerpopulistiskt. Även frågan om alla eller bara en del av anhängarna är högerextremistiska är oviktig. Stod alla medlemmar i nazistpartiet bakom hela partiprogrammet? Fanns det inte också i SS män som hade skrupler? Spelar det någon roll? Jag tror inte det.
AfD är nationalistiskt och fascistiskt. För tre år sedan grundades det. Det finns AfD-papper från den här tiden i Bayern och Berlin i vilka man kan läsa att partiet försäkrar att man varken är höger eller vänster, att man inte tänker agera mot varken minoriteter eller homosexuella och att man tar avstånd från antisemitism.
Det är tre år sedan nu, och sedan dess håller vi på varje dag att som detektiver finna källor och hitta citat som bevisar motsatsen. Sedan tusen dagar i sträck gör vi publicister knappt något annat.
När jag ser mig omkring i mitt privatliv, bland konstnärskolleger, författare, folk som jag umgås med, är de dödströtta på den här skiten. De lever i förhoppningen att allt kommer att blåsa över. Men vi vet alla att det inte kommer att göra det. Inte så länge som vi tyskar – och då menar jag inte i den mening som Hans Thomas Tillschneider gör, utan tyskar i den mening som Förbundsrepubliken Tysklands grundlag åsyftar [4], tar i tu med oss själva.
När ett land lägger världen i ruiner och förbränner miljoner människor i ugnar och sedan bearbetar händelserna, verkligen bearbetar, akribiskt, pedantiskt, in i minsta detalj och därefter, några decennier senare på nytt kämpar med de här gamla soporna, då är det verkligen något som inte stämmer i vår struktur. I det sätt vi lever med varandra, som vi talar, hur och om vad vi grälar.
Den här skiten kommer ur mitten. Inte från ytterkanterna, inte från marginalen, inte från utlandet. Utan istället från vår tyska mittpunkt! Var monumenten ändå för ynkliga? Kom det ändå inte från hjärtat när det tänktes, mindes och gräts? Eller är det helt enkelt så? Det är helt enkelt skit samma hur monstruös en viss tid än var, till slut kommer ändå en tid när det blir likgiltigt. Att det måste bli likgiltigt, helt enkelt för att kunna börja om. Det skulle jag gärna vilja tala mer om, skriva om och framför allt tänka mer på.
Er
Mely Kiyak
översättning Björn Sandmark
[1] Björn Höcke är språkrör för AfD i delstaten Thüringen (Alternative für Deutschland, Tysklands motsvarighet till SD). Ideologiskt intar Höcke en högerextremistisk position.
[2] NPD – Nationaldemokratiska partiet, nazistpartiets arvtagare.
[3] Völkisch – ”folklig” i den betydelse nazisterna använde ordet, t ex i det nazistiska partiorganet Völkischer Beobachter. Med tydlig national-chauvinistisk tyngdpunkt.
[4] Här anar läsaren en hänvisning till filosofen Jürgen Habermas begrepp ”författningspatriotism”.
Vilka är det som tillåtits sätta agendan för den politiska debatten och hur uppstod det tomrum i vilket de kunde tillskansa sig den platsen? Hur kommer det sig att flyktingmottagande, integration och invandring debatteras i nästan varje försök till fördjupad rapportering om svensk politik? I färska opinionsmätningar ökar stödet för ett högernationalistiskt parti i Sverige, med sina rötter i åttiotalets nynazistiska rörelser. Men hur är det möjligt? Och hur ska vi sätta ord på vår besvikelse... Teaterrummet tar hjälp från Tyskland och Mely Kiyak, författare, journalist och dramatiker. Hennes text, översatt för Teaterrummet av Björn Sandmark, är en uppgörelse med AfD, Alternative für Deutschland (motsvarigheten till SD i Tyskland) och med det faktum att högerpopulism och fascism åter är på frammarsch i Europa. Texten publicerades första gången på Maxim Gorki-teaterns sida, där det finns mer texter att läsa av Kiyak: http://kolumne.gorki.de/
Sisela Lindblom, red
