Teaterskribenten Anna Håkansson diskuterar tjockhet, föreställningsförmåga och norm med skådespelerskan Caisa-Stina Forssberg och regissören Mattias Andersson.
En vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år. Jag läser om Karlsson på taket för mina barn och berusas av det där fullständigt oförblommerade hyllandet av den egna personen och den egna kroppen. Är det därför Karlsson provocerar så? Det kan förstås också vara det att han äter upp Lillebrors födelsedagstårta eller spränger hans ångmaskin. Men det är – för att citera Karlsson själv – en världslig sak. Det är heller inte märkligt att Lillebror spelades av en kvinna (Nour El Refai) under vårens uppsättning av Karlsson på taket på Göteborgs Stadsteater, medan det känns helt otänkbart att Karlsson skulle göra det. Den tjocka kvinnokroppen får, om den överhuvudtaget medverkar på scen eller film, paradoxalt nog inte ta plats. Att få vara lagom tjock och inte så lite självtillräcklig. Gränslös. Det måste vara det rädslan för den tjocka kvinnokroppen handlar om. Gränslöshet och – i förlängningen – frihet. Skådespelarens kropp är en kontrollerad kropp. Fet är bara den obildade och oambitiösa arbetarklassen. Är det kanske därför det normbrytande i den tjocka kvinnokroppen inte anses äga någon konstnärlig sprängkraft? Våra ”verkliga” kroppar, utanför scenen, må bli tjockare och tjockare, men den sceniska kroppen är fortfarande präglad av idén om den universella kroppen – en kropp som kan gestalta vad och vem som helst. En projektionsyta för allt vad mänskligt är där det som väller ut ställer sig i vägen för upplevelsen. Visst tror även jag på skådespeleriets suggestionskraft och att en kropp kan vara allas, men vore det inte bra mycket roligare om allas kropp kunde vara en?
Vad säger scenkonstnärerna själva? Jag mailade mina frågor till två av dem – Caisa-Stina Forssberg och Mattias Andersson.
Varför tror ni att den tjocka kvinnokroppen är så sällsynt inom teatern?
Mattias: Som mycket annat som gäller vilka kroppar och röster som representeras på scenen så börjar problemet långt tidigare än urvalet en teaterchef eller regissör gör. Grundproblemet uppstår redan i unga människors yrkesval och vem eller vilka som anser sig ha rätt att stå på en scen och säga: »jag är betydelsefull och har ett värde att tittas på inför en publik». Om vi har en otroligt stark samhällsnorm att man skall vara smal för att anses som en vacker och framgångsrik kvinna, så är det självklart att det krävs otroligt mycket mer mod och självförtroende att från början söka sig till skådespelaryrket om man – i omgivningens ögon – klassas som »tjock». Nästa steg är såklart att man – om man ändå väljer att söka sig till skådespelaryrket – ganska snabbt inser hur stereotyp castingen oftast är och att om jag fortsätter vara »tjock» så kommer jag uteslutande få spela en typ av grövre, lite tokroligare figurer. Vilket jag tror gör att ganska många kvinnliga skådespelare omgående försöker banta ner sig för att bättre passa in till de »intressanta» och »attraktiva» rollerna. Det är som att »tjockheten» förväntas representera vissa inre egenskaper och utesluta andra. Fruktansvärt platt, osann och cynisk syn på människan förstås – men som sagt – inte brutalare än samhällsklimatet i stort i vårt iskalla kapitalistiska konkurrenssamhälle.
Caisa-Stina: Jag tror att fetma är vår tids stigmata. Det är det slutliga förfallet. Tjocka är lata och odisciplinerade. Drönare helt i avsaknad av vinnarskalle. Detta är en rådande norm i samhället. Eftersom strävan efter smalhet är så samhällsomfattande, så kan vi ju inte visa upp fett folk på våra scener! Tjockeskammen vilar som en outtalad rök över våra tiljor. Det är väldigt konstigt att teatern inte har kommit längre. Ofta så struntar vi glatt i scenanvisningar och rumsliga beskrivningar, medan karaktärsbeskrivningarna lika ofta är huggna i sten.
Under min utbildning, med den tillhörande rörelse-undervisningen, så strävade vi ofta mot den »neutrala kroppen» ett spänstigt litet instrument som skulle kunna gestalta vilken kropp som helst. Men vi blev kvar i våra skolade kroppar som strävade efter en neutralitet som ingen kropp kan äga.
»För mig är representationen av olika kroppar, röster, utseenden oerhört viktig i mina scenkonstverk. Då tänker jag inte endast ideologiskt utan kanske främst utifrån den konstnärliga kvalitén och dramaturgin…» Mattias Andersson
Hur tänker ni kring ett begrepp som representation?
Mattias: För mig är representationen av olika kroppar, röster, utseenden oerhört viktig i mina scenkonstverk. Då tänker jag inte endast ideologiskt utan kanske främst utifrån den konstnärliga kvalitén och dramaturgin. En scenisk situation blir alltid mer intressant och det uppstår en omedelbar dynamik ju mer disparata kropparna på scenen ser ut. Det upplevs även sannare och ger mer möjliga ingångar till identifikation för publiken om det skiftar i ålder, kön, kroppsbyggnader, kroppshållningar, ansiktsfåror, ögontrötthet, hudfärger etc.
Caisa-Stina: Representation är för mig som ett bord med vita dukar och fancy middag som endast högt uppsatta inom företaget är bjudna att delta i.
Lite så...
Vilken typ av roller får du själv gestalta, Caisa- Stina?
Jag brukar ofta få spela »kvinna på glid». Se där! Det berömda hora/madonna fönstret har öppnats och aldrig stängts!
»Jag tror att det är för att vi talar om typecasting ständigt och jämt. Som om åskådarens fantasi inte är tillräcklig. Som om skådespelarens förställningsförmåga blott är en chimär.»Caisa-Stina Forsberg
Jag försöker se min »kvinna på glid» som djuplodat stark och skevande fager.
Jag läser sällan utseendebeskrivningen. För hon är ofta sliten, blonderad, överviktig, urringad, vulgär... Då tänker den suveräna aktrisen i mig »Ah! Underbart! Jag gestaltar vem som helst! Vad som helst! När som helst!» Men då kommer den frilansande, nobbade, livrädda skådespelaren som delar kropp med aktrisen och tänker: »är det för att jag är sliten, blonderad, överviktig, urringad och vulgär som jag får anamma denna roll?»
Och varför tänker hon då så? Jag tror att det är för att vi talar om typecasting ständigt och jämt. Som om åskådarens fantasi inte är tillräcklig. Som om skådespelarens förställningsförmåga blott är en chimär.
Rollerna som jag inte har fått på grund av mitt yttre är många. Att gå till ett kostymförråd på valfri större teater och dra storlek 42-44 är en mardröm! Där hänger kostymer sedan decennier tillbaka och ingen kan hysa en kvinnokropp 42-44! Eller 46-48 eller 50-52 eller 54-56 eller eller eller….! Säger inte detta något om det historiska ideal som vi fogar oss under? Det är lättare för dem som har man som könstillhörighet. Eller medelålders man, rättare sagt. Då är den välgödde mannen ofta kung, godsägare, rikeman… Han har makt och har sin rättmätiga självklarhet att se ut hur fan han vill!
Men han ska ju sällan bedömas utifrån objektets mörka källarhåla.
Jag säger det igen: Ju tjockare jag blir desto roligare måste jag vara!
»Men det har också hänt att modiga regissörer gett mig en roll som vanligen betecknas som man. Där kön och storlek inte är vidkommande för berättelsen eller för levnadsödet.» Cajsa-Stina ForsbergMen det har också hänt att modiga regissörer gett mig en roll som vanligen betecknas som man. Där kön och storlek inte är vidkommande för berättelsen eller för levnadsödet. Eller en roll som vanligen betecknas som kvinna som får gå utanför den konvention som kallas kvinnlig. Eller en roll som får vara storväxt utan att behöva spela allt det som ingår i det tjocka epitetet till exempel rolig, ful kompis, bollplank osv…
Mattias, du arbetar ju ofta med dokumentära röster i din scenkonst, är skådespelarens kropp något du använder för att förstärka idén om denna »verklighet»?
Ja, absolut! Och det besynnerliga är, att tar du in en »vanlig» människa på scenen så uppstår nästan alltid en krock eller konflikt mot de professionella skådespelarnas kroppar. Jag arbetade ju till exempel med fjorton statister i min uppsättning av Ett drömspel på Stockholm Stadsteater. I första bilden satt dessa fjorton statister tillsammans med de fjorton skådespelarna orörliga på stolar på scenen och av någon märklig anledning kunde du genast se skillnad på vem som var skådespelare och vem som var statist eller »vanlig människa». I de uppsättningarna jag själv varit mest nöjd med har jag också haft en blandning i casten, där några av aktörerna varit mer »trimmade» proffsskådespelare och andra legat närmare i bilden, mer »autentiska» och upplevts som en »verklig» människa som bryter fiktionen genom att kliva rätt in från gatan. Nu känner jag att jag här svänger mig med - rent lingvistiskt - oerhört problematiska begrepp som till exempel »autenticitet», vilket alltid kan ifrågasättas som utsaga – varför är den ena människan mer autentisk än den andra? – men detta är mitt kortare, trubbigare svar.
»Eftersom den kvinnliga skådespelarkåren rent generellt är oerhört homogen vad gäller att ha en smal och tränad kropp – faktiskt mycket mer homogen där än till exempel rörande rasifiering…» Mattias Andersson
Vad betyder det att låta en tjock skådespelare gestalta en särskild roll?
Mattias: Eftersom den kvinnliga skådespelarkåren rent generellt är oerhört homogen vad gäller att ha en smal och tränad kropp – faktiskt mycket mer homogen där än till exempel rörande rasifiering – så upplevs det ju som ett statement att till exempel välja en tjock Julia eller en tjock Nina i Måsen. Det skulle inte behöva betyda något men samspelet mellan publikens förväntan, samhällsnormer och hur vi avläser sceniska tecken och betydelser gör att det åtminstone initialt i en uppsättning upplevs som ett »grepp». Sedan är väl människan lyckligtvis skapt sådan att allteftersom förställningen verkar i tid så blir den yttre uppenbarelsen allt mindre viktig och vi kommer närmare berättelsen eller själsliga rörelser i konstverket. Så jag antar att man ganska enkelt kan bryta dessa normer genom att tänka friare. Och kanske att ännu fler människor kan hitta en ingång i till exempel Nina i Måsen om hon inte såg ut precis som hon alltid brukar göra, rent kroppsligt.
Caisa-Stina: Kan en Romeo vara tjock? Kan en Julia vara tjock?
Det är väl ändå deras kärlek och inte deras kroppar, eller kön för den delen, som är viktig? Så tänker jag!
Vi måste ändra på det här.
Rätt snart känner jag.
Mattias och Caisa-Stinas svar får mig att fundera vidare. Varför skulle inte en tjock kvinna kunna bära Julias eller Ninas förtvivlan, längtan och förälskelse? Eller Karlssons hunger för den delen. Det gör vi ju i den så kallade verkligheten. Vad är det egentligen som begränsar oss, fysiskt såväl som psykiskt? Varför litar vi inte på publiken och dess föreställningsförmåga? Den är ju vi.
Men någonting håller på att hända. Det finns en vrede och förändringsvilja därute, vilket visats inte minst på det välbesökta seminariet Scenskräcken för den tjocka kvinnokroppen under vårens Scenkonstbiennal eller i Lotti Törnros och Marcus Morey-Halldins radioserie Fetmaland. Tjocka, liksom smala har tröttnat på att våra kroppar begränsas och begränsar oss. Det har blivit dags att spränga något större än Lillebrors ångmaskin.
Fotnot: Caisa-Stina Forsberg är utbildad vid Scenskolan i Göteborg och frilansande skådespelare sedan 1999. Hon studerar för närvarande på Masterprogrammet i fördjupat skådespeleri vid Göteborgs universitet. Tillsammans med scenkonstproducenten Cecilia Suhaid Gustafssons har hon podden Kulturens ABC där hon ständigt återkommer till den tjocka erfarenheten.
Sommaren har gått mot sitt slut
vi hoppas ni haft möjlighet att lägga ut.
Breddat midjemåttet och fläskat på med storsvulstna planer för hösten!
Vi på Teaterrummet ser också fram mot ett nytt spelår!
Först ut så tar vi oss an scenfetman. Vilka kroppar fyller vi teaterrummet med?
Vad har storleken för betydelse, så att säga?
Lägg ut! Lägg ut! Lägg ut!
Teaterskribenten Anna Håkansson diskuterar tjockhet, föreställningsförmåga och norm med skådespelerskan Caisa-Stina Forssberg och regissören Mattias Andersson.
Håkan Westesson, red.
