Bland sockersöt mylla och blodblandat vatten - skribenten och litteraturvetaren Moa Matthis ger sig in i Shakespeares magiska skogar - och hittar en jordrevolt från 1600-talet. Texten är publicerad i programbladet till regissören Stefan Metz och scenografen Enrique Cavestaky uppsättning av Shakespeares Som ni vill ha det som spelades på Göteborgs Stadsteater 2013.
När galgarna restes på kullen utanför byn Enslow i södra England på våren 1597, var snickaren Bartholomew Steer redan död. Som ledare för revolten hade han torterats så grundligt att makten fick nöja sig med att avrätta hans överlevande kamrater. Det var en smärre miss i ett noga iscensatt skådespel. Från kullen såg publiken ut över skogar som skiftade i grönt, men för de som skulle dö och för byborna vid galgens fot var det mer än ett landskap, det var själva livets förutsättning. Där hade de alltid hämtat vatten och ved, drivit byns boskap, odlat och jagat. »Där hade de alltid hämtat vatten och ved, drivit byns boskap, odlat och jagat. Nu snirklade nyresta murar genom grönskan likt namnteckningen på ett köpekontrakt.»Nu snirklade nyresta murar genom grönskan likt namnteckningen på ett köpekontrakt. Allmänningens tid var förbi och skogen var inte längre de mångas tillflykt och levebröd, utan någons affärsrörelse. Människorna på kullen såg skogen, murarna och galgarna, och de förstod att makten visste att handskas med den som likt Steer manade folk att ”göra som de fattiga i Spanien, riva murarna och slå ner de rika”.
Den verklighet ur vilken berättelser föds
När Shakespeare någon gång vid skiftet mellan 15- och 1600-tal skrev ”Som ni behagar” kände han säkert till upproret i Enslow som låg på andra sidan skogen Arden, söder om staden Stratford-on-Avon där Shakespeare var född, och där han köpt mark och fastigheter. Han var varken fattig eller revolutionär, och kanske lättad över att ännu en jordrevolt med kraft slagits ner. I hans påhittade skog finns inga upprorsmän och galgar. Där lever landsflyktiga furstar sida vid sida med förnöjsamt fattiga och alla deltar i kärlekens lustfyllda lek bortom hovets intriger. Det är en magisk plats som försonar bröder, förenar älskande och som vid en första anblick tycks ha mycket lite att göra med striden om Enslows allmänningar.
Men i bäcken blandas vattnet med hjortens blod och tårar medan Jacques förbannar den högborne jägarens makt över bytet. I hans ord kunde Shakespeares samtida höra ett eko från verklighetens skogar. Det tidiga 1600-talets värld var stadd i omvälvande förvandling. De som alltid levt i och av skogarna fördrevs, marken styckades upp, stängslades, köptes och såldes av någon som aldrig svedjat ängarna eller vilat vid trädens rötter. En engelsk herreman behövde inte lämna huvudstaden för att bli rik på ull från får han inte sett och socker som skördats på andra sidan Atlanten. I murarnas spår restes galgar och Steer var en upprorets röst bland många för det var inte bara människors livsvillkor som ändrades när brukande och ägande skiljdes åt. Själva landskapet blev ett annat eftersom den som äger utan att bruka, lätt blir en förbrukare. Där förr varit odlade ängar gapade gruvschakt, i ugnarna brann skogen, och bäckarna fylldes av gifter. Det var vår egen tids begynnelse.
Shakespeare - ingen ideolog
Och det är den verkliga, konfliktfyllda tidens närvaro som gör Shakespeares berättelse om landsflyktig kärlek till något utöver en lustig pastoral komedi. »Redan vid 1600-talets början hade bilden av världen som scen nötts till en trött kliché, nyttjad för att upprätthålla gränsen mellan rummet och tiden, mellan det som var givet och det som skulle kunna bli, mellan människan och hennes möjligheter.»Redan vid 1600-talets början hade bilden av världen som scen nötts till en trött kliché, nyttjad för att upprätthålla gränsen mellan rummet och tiden, mellan det som var givet och det som skulle kunna bli, mellan människan och hennes möjligheter. Om hon blott är skådespelare i ett redan färdigdiktat liv är det ju ingen mening med att likt Steer och hans kamrater göra motstånd mot Ödet eller Utvecklingen. Skådespelet på Enslows kulle 1597 bekräftade än en gång bildens giltighet och Shakespeare använde den i sina dramer, också i ”Som ni behagar”.
Men eftersom Shakespeare inte var politiker eller ideolog, utan dramatiker och teaterägare, stod hans scen samtidigt hjälplöst vidöppen mot världens drömmar, rädsla och vrede. På marken nedanför teaterscenen stod de fördrivna som flytt landsbygdens svält, och över deras huvuden svävade logerna där de som köpte och sålde hela världens marker satt. Shakespeare skrev för alla som betalat sina biljetter och sagoskogens blodblandade vatten flöt därför upp ur den verklighet ur vilken alla goda och motsägelsefulla berättelser föds, på samma sätt som jorden föder både våra kroppar och fantasier.
En skog full av oroande skuggor
Så blev också ”Som ni behagar”, fastän nästan densamma, väldigt olik Thomas Lodges romans ”Rosalynde” från vilken Shakespeare lånat skogen, handlingen och de flesta karaktärerna (i sin tur lånade från en tidigare författare: litteraturen förbrukar inget och växelbrukar allt). Med små medel – en omkastning av händelseförloppet här, några rader där – drev han ur pastoralens sockersöta mylla upp en skog full av oroande skuggor. I Lodges version anlände Rosalinde och Celia till skogen uppfyllda av litterära furstinnors längtan efter att bli herdinnor, och vips stod där en godhjärtad herde vars husbonde vill sälja sina mark och sina får. Hos Shakespeare brister Corinnus istället ut i klagan över sin fattigdom, och furstinnorna struntar i herdinneleken och trycker pengarna i hans valkiga näve: här, köp alltsammans! Hos Lodge är den frånvarande markägaren och den fattige herden inget annat än väloljade kuggar i pastoralmaskineriet. I ”Som ni behagar” öppnar de scenrummet mot en tid och skog publiken kunde känna igen som sin egen, mot markspekulation och uppror. »Och eftersom fyrahundra år har gjort det självklart att vinstdrivet ägande alltid trumfar brukande, är Rosalindes och Celias gest kanske än mer radikal idag, än den var då.»Och eftersom fyrahundra år har gjort det självklart att vinstdrivet ägande alltid trumfar brukande, är Rosalindes och Celias gest kanske än mer radikal idag, än den var då.
Men man behöver inte detaljstudera gamla manus för att känna hur den föränderliga tidens vindar blåser genom trädens kronor i ”Som ni behagar”. I Ardennerna ljuder Proberstens grovkorniga cynismer och Jacques bittra tungsinne fortfarande som bistra påminnelser till den som förväxlar skira drömmar med verklighet. Murarna är på marsch, och människorna lever och älskar på utmätt tid i världens alla skogar. Ändå fortsätter vi, liksom Steer, att drömma om och längta till skogen med många namn. Shakespeares pjäs fortsätter att vårda vår längtan och får oss att förstå att också drömmar är en form av motstånd.
Hur ska man berätta om det som är angeläget i samtiden? Är det att upprätthålla en konservativ tradition, när man som regissör eller skådespelare vänder sig till en äldre text med en vilja att förstå det som i dagsläget verkar historiskt? Och är det i så fall detsamma som att vända samtiden ryggen?
Jag tror de flesta skulle svara att frågan inte är så polariserad. De som arbetar med dramatisk text gör det utifrån olika utgångspunkter, de renodlar sällan sina preferenser genom att ställa äldre text mot nyskrivet, eller tradition mot avantgarde.
Men omedvetet tror jag ändå att vi ofta går i just den fällan. Vi närmar oss nya texter, för att de ska berätta för oss om vårt nu – som om vi redan kände texten.
Och vi går till äldre texter, med sina märkliga daterade ord och begrepp, som om vi inte känner dem.
Kanske ska man pröva att vända på det?
Det är roligt när det nyskrivna söker nya former och infallsvinklar på tillvaron, och när den verklighet som avbildas inte nödvändigtvis känns bekant.
Och det är intressant att leta i de äldre texternas ”dammiga skåpmat”, som om det är ens egen skåpmat - för det är det förmodligen!
Sisela Lindblom, red.
