Vi bad Henric Holmberg tolka det kulturpolitiska begreppet: KULTURRÅDET
Statens kulturråd. Vad är det?
Lyssna på det: ”Statens kulturråd”. Det låter som något grått och sovjetiskt. Något som Stalin hade för att hålla koll på kompositörer och poeter. En slags byrå som - vad hette han? Zjdanov? - hade på 1940-talet i Moskva.
Tidigare användes förkortningen ”KUR” i dagligt tal. Men det kunde föra tankarna till ”vaktpost” eller ”sjukdomsbehandling”.
Man kan förstå att Statens kulturråd vill undvika dessa associationer. Det är kanske därför myndigheten på sin hemsida kallar sig för det käckare - Kulturrådet. Eller som den nya logotypen skrivs: KULTURRÅDET. Fast längst ner på hemsidan, i rutan för adress och telefonnummer står det fortfarande Statens kulturråd.
Och egentligen är väl den gamla beteckningen ärligare. Det är ju staten som genom förordnandet från 2012 uppdrar åt Statens kulturråd att ” med utgångspunkt i de nationella kulturpolitiska målen, verka för kulturens utveckling och tillgänglighet genom att fördela och följa upp statliga bidrag och genom andra främjande åtgärder.”
Att verka för, att fördela och följa upp, att främja. Försiktiga verb.
Det är absolut inte fråga om att styra.
Men att fördela medel som är helt nödvändiga för olika konstarter i Sverige. Inte minst för teatern.
Det år 1974 inrättade Statens kulturråd kunde en gång ses som kulturens Moder Svea som såg till att det fanns mat på bordet i kulturarbetarhemmen. När de små barnen växte såg hon till att maten räckte till fler, för varje år höjde hon bidragen.
Musikteatergruppen Oktober fick 1972, det var första gången vi sökte, 15 000 kr av Kulturrådets föregångare TMR, Teater och MusikRådet. Då var vi sex amatörer med bara en uppsättning bakom oss. Den byggde på Lars Forssells diktsamling Oktoberdikter och handlade om revolutionen i Ryssland 1917.
Men Statens kulturråd satsade på oss. Vi kunde inte bara överleva utan också växa. Turnera från Malmö till Luleå. Delta på festivaler i Odense och i Frankfurt am Main. Spela in två långfilmer – Sven Klangs kvintett och Prins Hatt under jorden. Vara med i Tältprojektet. Och flytta gruppen – nu tolv proffs - från Malmö till Södertälje och bli den stadens teater.
Tio år gamla var vårt bidrag uppe i 500 000 kr. Om man ritar ett diagram över denna expansion blir det en brant stegrad kurva.
Den linjen är det vackraste uttryck jag vet för hur staten och unga konstnärer hand i hand går mot en ljusare framtid.
Men det var som barn vi var uppskattade. Om vi räknat ut hur lång tid det skulle ta innan den vackra kurvan skulle gett oss en tillvaro som var jämförbar med de ”riktiga” teatrarna, hade vi blivit gamla innan vi blivit vuxna nog att få avtalsenliga löner.
Problemet var att vi som barn inte riktigt räknades med. Staten gav nämligen pengar ur två påsar.
De fullvuxna, Institutionerna, får mycket pengar ur en stor påse. Göteborgs Stadsteater får till exempel idag 36 miljoner om året. De fria teatergrupperna får ur en liten påse. Det är bara några få av dem som får över 2 miljoner.
De ekonomiska skillnaderna är iögonenfallande. Likaså mängden anställda. Däremot håller flera av grupperna en konstnärlig kvalitet som mycket väl låter sig jämföras. Deras konstnärer - regissörer och skådespelare - är efterfrågade av institutioner. De får idag arbete, ja chefsjobb på stora institutioner.
Så här har det i princip alltid varit. Utom en gång.
En gång sökte en fri teatergrupp pengar ur den stora påsen.
Det blev ett himla liv.
Det var våren 1982 och ansökningarna skulle vara inne i april.
Skånska teatern i Landskrona hade på några år blivit den viktigaste fria teatergruppen. Med Peter Oskarsson som konstnärlig ledare hade man överraskat med stora klassikeruppsättningar – Molière, Goldoni och Holberg, men också Shakespeare och Brecht. Nyårsrevyer och kabaréer sattes ihop men också nyskrivna pjäser om arbetslivet. Nu hade man vuxit till en stor teater med ett 20-tal skådespelare, tekniker och administratörer.
Och deras kurva över Statens kulturråds satsning var den vackraste. På åtta år hade man gått från noll till 600 000!
I januari hade man haft premiär på ett magnifikt projekt: tre pjäser av arbetarförfattaren Rudolf Värnlund. Hela Teatersverige vallfärdade till Landskrona om lördagarna och såg sex timmar teater. Skånska teatern var nu landets bästa teater, den teater Dramaten borde vara.
Vid ansökningarna till Statens kulturråd bestämde teatern sig för att söka som om man var en regionteater. De gjorde alltså en budget där alla fick avtalsenliga löner. Man sökte 10 miljoner kr.
Skånska teatern sökte alltså ur den stora påsen. Och ställde dessutom ultimatum: om man inte fick tio miljoner skulle man lägga ner Skånska teatern och flytta!
Då tog det hus i helsicke! Kulturrådets ordförande Anders Claesson hotade tillbaka: Förutsättningen för bidrag över huvud taget var att den konstnärliga ledningen stannade kvar i Landskrona.
Det var inte nådigt att vara kulturmoder med en rebell vid barmen. Vad skulle Svea göra med denna fräcka slyngel? De andra fria syskonen protesterade, de vart naturligtvis avundsjuka. Det blev tydligt att man inte var någon bra familj.
När dagen kom då bidragsutdelningen skulle tillkännages, det var i maj, överraskade ändå Moder Staten med att faktiskt dubblera anslaget, de gav Skånska teatern 1,2 miljoner.
Men inte tio. Så Peter Oskarsson tackade för sig, tog med sig halva gruppen och flyttade till Gävle och startade Folkteatern där. (Så också detta exempel slutar faktiskt med att en institution hämtar chef från en fri grupp.)
Det var 1982. Sedan dess har aldrig de två påsarnas kulturpolitik ifrågasatts i handling av de fria teatergrupperna. De har i praktiken alltid gillat läget. Belöningen kan vara avancemang till institutioner.
Man kan till och med säga att avståndet mellan påsarna har ökat på senare år. Sedan samverkansmodellen sjösattes 2011 är det regionerna som fördelar bidragen till institutionerna. Kvar har Kulturrådet i princip bara den lilla påsen. Och den räcker till att ge några en språngbräda. Men inte till välfärd för alla. Mamma Svea har varit ledsen i åratal. En gång såg hon framför sig ett gemensamt familjehem. Inte två påsar.
De två påsarnas politik omöjliggör ett vettigt samtal om hela kulturpolitiken eftersom man aldrig, inte ens i tanken slår ihop dem, påsarna.
Men Kulturrådet har verkligen lyckats med att vara Statens kulturråd.
Henric Holmberg
Att befinna sig i ett teaterhus är en märklig känsla, som ibland ger mig hjärtklappning. Att skriva på egen hand är inte alltid förenligt med det som uppstår i kontakt med teatern, skådespelarkonsten är en konst i ögonblicket och den genomsyrar verksamheten. Allt står på spel i teaterhuset - och i bästa fall står det på spel hela tiden. Det är till att ha läggning för dramatiska överdrifter – men också för existentiell insikt - det är i ögonblicket vi blir till.
I Teaterrummet detta nummer: Vi inleder en djupdykning i scenkonstkritikens förändrade förutsättningar med bl.a. en text av filmkritikern och kulturjournalisten Hynek Pallas. Dessutom har vår lilla katekes för teateaterarbetare fått två nya kulturpolitska ord tolkade: Kvalitet - av regissören Carolina Frände samt Kulturrådet av skådespelaren Henric Holmberg.
Sisela Lindblom, red
