Vi bad Carolina Frände tolka det kulturpolitiska begreppet: KVALITET
(Alternativ stavning: kvalité. Men personligen föredrar jag stavning utan accent, men med –t på slutet. Oklart varför jag föredrar denna stavning. Det är helt enkelt bara en preferens.)
Betydelsen av och innebörden i begreppet kvalitet sägs ofta beteckna huruvida någonting är ”bra” (det vill säga håller hög kvalitet) eller ”dåligt” (det vill säga håller låg kvalitet). Detta gäller även när begreppet används i relation till konst och konstnärliga verk.
Frågan som självklart följer är: Är det så enkelt?
Ett perspektiv på kvalitet i konsten värt att fundera vidare kring är om en kan betrakta kvalitet som något som bestäms och avgörs i mötet mellan konstverket och mottagaren?
En tes: Konstnärlig kvalitet uppstår när ett konstverk hos mottagaren väcker tankar och frågor som upplevs intressanta och viktiga att fundera kring och som initierar samtal mellan människor.
Utgångspunkten att den konstnärliga kvaliteten är relationell och inte ligger i själva konstverket, som en stabil märkning (ibland tagen för självklart för att verket finns i en viss kontext, ibland signalerad av en eller flera individer som ”vet” eller anses veta vad som är konstnärligt kvalitativt), skulle kunna öppna för en mer inkluderande diskussion om kvalitet där förenklingar som bra och dåligt (något) mister sin udd. Om konstnärlig kvalitet uppstår mellan verk och mottagare kommer mottagarens erfarenheter och kunskaper spela roll för vad som anses vara kvalitativt. Samtal om kvalitet kan då förstärka meningen med konsten som är att (enligt min personliga uppfattning) vara en arena för egen och gemensam reflektion och samtal om världen (i ordets bredaste och mest odefinierade betydelse). Med en sådan blick på kvalitet skulle det perspektivistiska och normkritiska (feministiska, etnicitetsorienterade, ekonomiska, klassmässiga, religionsorienterade, geografiska, intersektionella erfarenheter och perspektiv) få en ny och större plats i samtalet om konst. Detta genom den mångfald av idéer och erfarenheter som med ett relationellt tankesätt skulle inkluderas i samtalet om kvalitet.
Kanske skulle några (eller möjligen många…) se en fara i att maktdelegera kvalitetsbestämning på detta vis. Urvattningsrisk. Godtycklighetsrisk. Vem-som-helst-får-tycka-vad-som-helst-om-vad-som-helst-risk. Förflackningsrisk.
Men jämfört med de risker som finns med att inte betrakta kvalitet som något relationellt (och därmed inkluderande) känns de obetydliga.
Med ett relationellt kvalitetsbegrepp skulle en scenkonst-föreställning t.ex. kunna vara baserad på en usel text, vara riktigt illa utförd hantverksmässigt, ha en helt publikfrånvänd form och ett rasistiskt budskap. Alltså vara helt igenom dålig. Och ändå hålla en hög konstnärlig kvalitet. Som ett tankeexperiment. Det vore väl inte det sämsta?
Att befinna sig i ett teaterhus är en märklig känsla, som ibland ger mig hjärtklappning. Att skriva på egen hand är inte alltid förenligt med det som uppstår i kontakt med teatern, skådespelarkonsten är en konst i ögonblicket och den genomsyrar verksamheten. Allt står på spel i teaterhuset - och i bästa fall står det på spel hela tiden. Det är till att ha läggning för dramatiska överdrifter – men också för existentiell insikt - det är i ögonblicket vi blir till.
I Teaterrummet detta nummer: Vi inleder en djupdykning i scenkonstkritikens förändrade förutsättningar med bl.a. en text av filmkritikern och kulturjournalisten Hynek Pallas. Dessutom har vår lilla katekes för teateaterarbetare fått två nya kulturpolitska ord tolkade: Kvalitet - av regissören Carolina Frände samt Kulturrådet av skådespelaren Henric Holmberg.
Sisela Lindblom, red
