Verkligheten är överskattad när det kommer till att skildra tillvaron.
En kråka går på en väg eller var det en snorkråka?
Så där kan man hålla på.
Och det gör författare. Och konstnärer. Och teaterarbetare.
Men teaterarbetare förknippar ofta verklighet med att deras konst uppstår i ett nu. Och i ett möte. Med en publik.
Hur svårt är det inte att kväll efter kväll återupprepa ett nu.
Och vad vill den där publiken? Vill den bara titta? Eller vill den verkligen mötas. Annars är det ju hemskt.
Sisela Lindblom, red.
Rasistiska påhopp. Det var vad som drabbade skådespelaren Måns Clausen när han 2012 spelade Carlsson i Strindbergsklassikern Hemsöborna. En obehaglig diskussion om skådespelarens hudfärg initierades av några få, men hotfulla röster. Men i tillägg till det utspelade sig även andra saker i mötet med publiken. Och de egna funderingarna kring etnicitet, identitet och kring teater- och filmbranschens rollsättningspolitik, hur såg de ut? Vi bad Måns Clausen skriva en personlig text om händelserna kring föreställningen Hemsöborna.
Den här texten anklagar er. Det är ert fel alltihopa.
Milo Rau är en av de regissörer som prisades under Theatertreffen i Berlin. Schweizaren Rau har under ett tiotal år drivit organisationen Institute of Political Murder i Köln och även samarbetat med Schaubühne/Berlin, där hans senaste uppsättning "Lenin" fortfarande spelar för fulla hus. En tidigare uppsättning var "Compassion the History of the Machine Gun", som även gästspelade på Backa Teater i november 2016. Från och med spelåret 2018-2019 är Rau konstnärlig ledare för Nationalteatern i Gent i Belgien och nedan publicerar vi, för första gången på svenska, GENT-MANIFESTET, ett konstnärligt program för hur han tänker sig att man ska arbeta på teatern de kommande åren. Det är ett radikalt manifest, utifrån den tid vi är i, och vi tycker att det finns goda skäl att läsa och begrunda. Manifestet publiceras på många andra språk just nu och är, oavsett vad man tänker om dess innehåll, en viktig del av den samtida teaterdiskussionen i Europa just nu. Björn Sandmark
Kan vissa platser bli så infekterade i samhällsdebatten att de helt enkelt inte går att skildra? Hur undvika att hamna i klichéer? Och får man skapa en bild av förorten - inte som man uppfattar den - utan som man vill att den ska vara? Dramatikern America Vera-Zavala letar bland sina erfarenheter från arbetet med föreställningen Etnoporr.
Odells omtalade konstprojektet på Liljeholmsbron, när hon som en del av ett konstprojekt blev omhändertagen och körd till psykakuten, var också en resa i tiden. Här berättar konstnären (texten är från 2010) om sina tankar kring verklighet och overklighet, om att vara sjuk eller frisk. Även i Teaterrummet, menar hon, är det de väldefinierade gränserna vi söker.
Ada Berger är teaterregissör och konstnärlig ledare för Unga Dramaten i Stockholm. Genom hela hennes konstnärskap löper leken som en röd tråd, ibland tydligt uttalat, ibland som en hemlig ingrediens. Men kan vi leka medan vi är mitt i en katastrof? Är det motiverat att ägna sig åt teater när världen brinner? Här berättar Ada om lusten att leka och om en kris som också blev hennes egen. /Anna Berg, redaktionen
Ebba Petrén och Gabriel Widing skriver om Avatarvaro, en teknik för att rikta publikens närvaro. I de föreställningar som scenkollektivet Nyxxx arbetar fram är publiken medagerande. Men vad uppstår för frågor när de försöker skapa en annan slags interaktion än den mellan scen och salong?
Nyskriven dramatik av poeten Athena Farrokhzad
