Dramaturgen Anna Berg skriver om Backa Teaters Hierarchy of Needs och Folkteaterns Jane Eyre, samt om publikens livsviktiga lekförmåga.
Det finns en tillfredsställelse i föreställningar som går ihop, som går jämnt ut, där du vet att din tolkning stämmer. Den fyrkantiga klossen går i det fyrkantiga hålet, den runda i det runda. Men det kan också vara precis tvärtom.
Teaterns magi ligger i överenskommelsen ”som om”. Just nu spelas några föreställningar som på olika sätt visar hur enkelt och samtidigt hur vindlande vidunderligt det är att få leka, bygga nytt, också i vuxen ålder. Som visar oss en verklighet och säger att ”så här är det visserligen, men samtidigt så här”.
I Backa teaters Hierachy of needs möter vi en skådespelare som också är dramatiker. Rummet, en blackbox, är tomt och samtidigt är rummet just en teater och teatern är befolkad med publik. Skådespelaren talar till oss, vi är där, det händer här och nu. Ur publiken lösgör sig en person som också är skådespelare och vi bevittnar hur skådespelarna hälsar och möts för första gången. Vi köper det, att de möts för första gången eftersom vi är här för att leka den leken, teaterleken, där två personer kan mötas på en scen som om det vore första gången; detta är ett första möte eftersom den överenskomna teaterleken säger så. Men sakta böjer sig tiden och rummet. De två skådespelarna möts igen i ett första möte, och ännu en gång för ett första möte. De båda skådespelarna finns och finns inte; de är roller i ett manus som håller på att skrivas eller som sedan länge är färdigskrivet. Personerna är bundna till sina repliker och samtidigt kan de kommentera sig själva som om utifrån. Är vi inne i någons huvud? Är vi i dramatikerns manus? Rummet finns och finns samtidigt inte, det finns eller är på väg att skapas. Är detta rätt plats för den här pjäsen, är scenografin tillräckligt tydlig? Hur gör sig en roll fri från sitt manus? Hur gör sig en människa fri från bilden av sig själv?
Folkteaterns Jane Eyre presenterar tre parallella Jane. De finns alla tre, i samma nu, men fördelningen är samtidigt tydlig: det är bara en av de tre som finns i fysisk form inne i fiktionen. De andra två är inre, parallella versioner: en ung, mer oerfaren Jane och en visare, utifrån betraktande. I teateröverenskommelsen är detta en enkel sak; de övriga rollerna talar, ser, behandlar helt enkelt den Jane som finns i berättelsen och de andra två versionerna rör sig som om osynligt på scenen och talar som om endast Jane hör dem. Vi i publiken ser och hör dem förstås, men de både finns och finns inte. Som om.
Film och litteratur försätter oss inne i en karaktär genom att betrakta världen ur dennes blick. Det sker helt fysiskt genom en kameravinkel eller genom hur den betraktande blicken beskriver sitt universum. På teatern får vi ta till andra tricks eftersom vår kropp i publikhavet och skådespelarens kropp på scenen är olika. Vi betraktar alltid karaktären utifrån, men genom scenografi, gestaltningen av de andra och omvärlden – och allra tydligast genom gestaltningen av det inre pågående, prövande, pockande – förstår vi världen genom personen vi följer.
Ada Berger, som är konstnärlig ledare för Unga Dramaten i Stockholm, brukar säga att hon vill göra föreställningar som eggar publikens lekförmåga. En riktigt bra barnföreställning, menar hon, är som ett skissblock där så få streck som möjligt är med, bara de mest nödvändiga så att bilden blir skönjbar, men där betraktaren får mycket att fylla i själv. Att rensa bort eller att lägga till en motstridighet stimulerar den egna fantasin, till skillnad från att visa fram ett målarblock där alla fält redan är ifyllda. I föreställningen Filifjonkan som trodde på katastrofer låter hon publiken följa med in ett trångt och fullbelamrat hus hos en tvättäkta samlare – på en helt tom scen. Skådespeleri och ljuddesign får oss ändå att i detalj kunna se hur det ser ut där inne, eftersom vi med vår lekförmåga gör oss tydliga bilder av det som finns – eller som om finns.
Lekförmåga är ett begrepp inom utvecklingspsykologin. Fantasi, kreativitet och förmåga att lösa problem gynnas av att träna lekförmågan i alla olika faser av den mentala utvecklingen. Det finns inget som säger att lekförmågan någonsin upphör eller att utvecklingen avstannar. Komplexa existentiella och filosofiska frågor kommer möjligen aldrig att få några slutgiltigt svar och behöver därför heller aldrig sluta fascinera.
Jag lovar att tänka på det nästa gång jag ser ett litet barn med en klosslåda försöka få in den fyrkantiga biten i det runda hålet, att jag inte ska le överseende åt barnet som ännu inte har lärt sig hur det ska vara. För barnet kanske visst vet, men undersöker om det möjligen också kan vara på ett annat sätt. Det skulle kunna gå, ibland går det. Helt automagiskt.
