Kritikern Theresa Benér utkom nu i höst med en essä och intervjubok Europeisk scenkonst - Peter Brook (29 media) om den legendariske teaterregissören Peter Brook. Den innehåller bland annat två unika intervjuer, en med regissören själv, en med hans mångåriga samarbetspartner Marie-Hélène Estienne. Teaterrummet kan inte få nog av Peter Brook, hans inflytande på europeisk och svensk teater, hans tankegods som är fortsatt närvarande i många konstnärliga praktiker. Vi bad kritikern Mikael Löfgren att reflektera vidare, över det och över sin kollegas bok. /red
Av: Mikael Löfgren
Om fem år fyller Peter Brook 100.
Tanken på allt hans livstid omspänner svindlar. När han föddes, åtta år efter den ryska revolutionen, kunde scenkonstnärer som Meyerhold fortfarande skapa i någorlunda frihet. Stalinismens konstkommissarier hade ännu inte helt kväst den experimentlust som skulle påverka den konstnärliga utvecklingen i resten av världen under återstoden av 1900-talet.
När han debuterade som regissör, strax efter andra världskriget, var det ungefär samtidigt som Bertolt Brecht återvände från USA och tog över Berliner Ensemble, och som Ingmar Bergman blev chef för Stadsteatern i Göteborg.
När han på tidigt 1960-tal samlade en mindre grupp inom Royal Shakespeare Company och utifrån Antonin Artauds tankar om ”grymhetens teater” satte upp Peter Weiss ”Marat/Sade” var vänstervågen ännu i sin linda.
När han 1970 i en epokgörande uppsättning befriade Shakespeares ”En midsommarnattsdröm” ur den infantilisering som då blivit konvention skedde det i vad som uppfattades som opposition mot samtidens krav på tydlig politisering. Brooks ”Midsommarnattsdröm” utspelade sig här och nu, vibrerande av sexualitet i en vit låda, upplyst som en sommarnatt på Nordkalotten.
När han i mitten av 1980-talet iscensatte det fornindiska eposet ”Mahabharata”, i Jean-Claude Carriéres bearbetning, i en nio timmar lång föreställning öppnade han slussarna mellan västerländskt och indiskt på ett sätt som inte tidigare gjorts. I ett slag kom Brook att förknippas med och göras till representant för ”världsteater”, en sorts scenisk motsvarighet till det som vid samma tid etiketterades som ”world music”. Själv kommenterade Brook lusten till gränsöverskridande på sitt stillsamma vis med ett Shakespeare-citat: ”There is a world elsewhere.” Eller mer direkt, med en hälsning till John Donne (”No man is an island”) på frågan varför han reser kors och tvärs över jordklotet: ”Ingen människa kan veta allt.”
Om denne fascinerande, ständigt sig förnyande, inflytelserike teaterman har Theresa Benér skrivit en bok som uppges vara den första i en serie skrifter som ska utforska den europeisk scenkonst under 2000-talet. Det är verkligen en välkommen nyhet. Ambitiös essäistik om scenkonst är en svältkost i vårt land (undantaget, naturligtvis, detta Teaterrum). Recensionsverksamheten i dagspressen bedrivs under allt tuffare villkor. Antalet fast anställda teaterkritiker kan snart räknas på ena handens tumme minus en. Spaltutrymme och lämningstider gynnar inte reflektion och analys. Vid sidan av den heroiska Birgitta Haglund på Nya Teatertidningen, som ofta presenterar intressanta intervjuer och reportage, finns för närvarande ingen tidskrift som på svenska står för en kvalificerad reflektion över den konst som visas på svenska scener. Den akademiska teaterforskningen lämnar sällan bidrag som den offentliga debatten finner värda att aktualisera.
Det ser alltså rätt mörkt ut, så det är med stor nyfikenhet jag börjar läsa Benérs bok om Peter Brook. Men också med stor förväntan. Theresa Benér har för teaterintresserade sedan många år gjort sig känd som en kunnig och omdömesgill rapportör i kulturradion från europeiska scener, inte minst i Paris. Peter Brook hör till hennes personliga favoriter, till vilken hon - till skillnad från många andra journalister - har tillträde för samtal och intervjuer.
Det har blivit en vacker liten bok, tyvärr vanprydd av omotiverade blanksidor och typografiska kullerbyttor. Benér kallar sin framställning för ”essä”, och det må väl vara hänt med tanke på allt som den beteckningen numera kan rymma. Annars vore det mer korrekt att beskriva framställningsformen som en blandgenre, vilket sannolikt sammanhänger med att den består av textdelar som tidigare använts i andra sammanhang. Oavsett vilket samsas mellan bokens pärmar intervju, reportage, citatkollage, originaltexter.
Som konsekvens ger boken ett kalejdoskopiskt intryck, och inget fel i det. På författarens kunskaper och uppriktiga kärlek till teatern kan ingen läsare tvivla. Däremot är det litet si och så med överblick, fokus och röd tråd. Kanske beror min reaktion på att författaren själv väcker andra förväntningar när hon i inledningen skriver så här:
”När jag nu med denna essäbok önskar vägleda läsare in i Peter Brooks scenkonst är det för att väcka funderingar kring varför vi över huvud taget ska ha anledning att bry oss om teater. Jag ansluter mig till denna enda relevanta fråga: Varför teater?”
En sådan ambition förpliktigar. Jag betvivlar inte att Theresa Benér - i likhet med Peter Brook och många, många fler - grubblar över ”denna enda relevanta fråga”. Problemet är bara att hennes bok inte gör det. Hennes bok innehåller däremot många intressanta iakttagelser och kommentarer om Brooks konst, både av honom själv, författaren och andra kommentatorer.
Framställningen är disponerad i tre delar: Scenen, Resan, Mötet. Den första delen, som upptar halva boken, består av blandade notiser om spelplats, skådespelarens arbete, mångkulturella ensembler, scenografi etc. Den andra delen lyfter fram möten med för Brooks inflytelserika tänkare som Antonin Artaud och Jerzy Grotowski. Samt, inte minst intressant, den grekisk-armeniske esoteriske tänkaren och läraren George Ivanovitj Gurdjieffs bok, ”Möten med märkvärdiga människor”, som 1979 resulterade i en film av Brook tillsammans med Jeanne de Salzmann.
Den tredje delen, Mötet, består helt enkelt av två intervjuer. Den ena med Brooks mångåriga samarbetspartner, Marie-Hélène Estienne, den andra med Brook själv, som återges i form av citatblock under diverse mellanrubriker.
Upplägget är inte helt glasklart. Benérs bok har sin styrka i närheten till det hon bevittnar och den hon samtalar med. Det märks att författaren är en van teaterbesökare som förstår den bärande detaljens betydelse. Hennes metod både som kritiker och intervjuare är den inlevande åskådarens. Hon återger intryck och repliker utan kritiska motfrågor eller eftertankar. Benér står på Teaterkonstens sida, om det behöver ingen tveka.
Svagheten med boken är den kaotiska dispositionen och närsyntheten som försvårar författarens möjlighet att utveckla och fördjupa tankegångar. Det blir väldigt många impressioner utan inbördes sammanhang. Men för den som har intresse av några avgörande ögonblick i den västerländska och globaliserade teaterns historia efter andra världskriget är Theresa Benérs bok om Peter Brook en källa till inspiration och vidareläsning.
Också och inte minst, tänker jag, för unga skådespelare som tror sig om att i arbetet med en roll kunna hämta allt inifrån sig själva. Som exempelvis i Hamlets relation till sin far fullständigt känner igen sig egen fadersrelation. Brook anbefaller inte någon att slaviskt följa texten till punkt och pricka. Men, säger han någonstans när han avviker från sin princip att aldrig ge råd till unga aktörer, använd dig av texten som en konservöppnare: öppna dig själv med hjälp av den, låt den hjälpa dig få tillgång till dina erfarenheter och minnen, men låt den också öppna dig ännu djupare, ända ner i det undermedvetna. Betrakta ingen av Shakespeares karaktärer som krumelurer som du utan vidare kan karikera. De är alla hela människor.
För Brook är insikten om Shakespeares storhet inget led i någon kanonisering. Ytterst är det en påminnelse om att vi lever i en fruktansvärd tid och är i existentiellt behov av en konst som påminner om människans gränslösa mänsklighet.
Mikael Löfgren
