Genom digitaliseringen av medierna har scenkonstkritiken förändrats. Har media på så vis fått större betydelse för scenkonsten? Går teknikutvecklingen – det är vi rätt många som hoppas – ständigt framåt? I ena vågskålen de krympande redaktionerna på papperstidningarna, avsaknaden av redaktionell fördjupning, i den andra en enorm klottervägg med obegränsat utrymme där det klickas och delas och där texter och samtal kan svälla och växa och där förut svåråtkomliga källor och referenser kan göras tillgängliga för alla. Med en avstannad klick-debatt i minnet, vill Teaterrummet ta nya tag – och diskutera kritik!
Efter sommarens debatt om kritik, känns det extra roligt att här i Teaterrummet kunna presentera en nyskriven essä av Magnus William-Olsson, på temat kritik och skapande.
Magnus William-Olsson är poet, hans senaste diktsamling "Inget är alltid försent" kom 2020, och han är också verksam som litteraturkritiker, essäist och översättare. Han har varit redaktör för BLM, Bonniers litterära magasin och är en av grundarna till FSL, Fria Seminariet i Litterär kritik. 2016 startade han Kritiklabbet i syfte att undersöka kritikens framtid i det nya medielandskapet och inom ramen för detta arbete finns också poesikritiksajten Örnen och Kråkan. Hans verk är översatta till ett tjugotal språk och han har mottagit många litterära pris och utmärkelser.
/Sisela Lindblom, red
Dramaturgen Anna Berg skriver om Backa Teaters Hierarchy of Needs och Folkteaterns Jane Eyre, samt om publikens livsviktiga lekförmåga.
Under våren och sommaren har det pågått en intressant debatt om dramatik och teater på kultursidorna, initierad av Johan Hilton på DN/Kultur den 30 maj. Det som skiljer den här debatten från många andra om teater är att den har varit sökande och prövande, istället för att enskilda manifesterar sin egen uppfattning och sedan försvarar den. Jag har följt debatten med stort intresse och läst vidare under sommaren och har samlat mina tankar utifrån det lästa i denna text, som är helt och hållet mina egna uppfattningar, även om vi givetvis diskuterat saken inom redaktionen för Teaterrummet och några ytterligare personer. Det är precis den här typen av debatt som jag tycker är oumbärlig för ett konstruktivt samtal om teaterkonsten och där teaterkritikens specifika perspektiv är grundläggande. Den hjälper oss som arbetar med teater att tänka vidare och utmanar publiken att fördjupa sina kunskaper och vidga sina vyer. Björn Sandmark, red.
I september 2013 startades en naminsamling, en protest mot Dagens Nyheters Scenhöstbilaga. De som skrev under var scenkonstnärer, forskare, författare.Så vad var det som stod på spel? Vi bjöd in Astrid Menasanch Tobieson till Teaterrummet för att få veta mer.
Kritikern Theresa Benér utkom nu i höst med en essä och intervjubok Europeisk scenkonst - Peter Brook (29 media) om den legendariske teaterregissören Peter Brook. Den innehåller bland annat två unika intervjuer, en med regissören själv, en med hans mångåriga samarbetspartner Marie-Hélène Estienne. Teaterrummet kan inte få nog av Peter Brook, hans inflytande på europeisk och svensk teater, hans tankegods som är fortsatt närvarande i många konstnärliga praktiker. Vi bad kritikern Mikael Löfgren att reflektera vidare, över det och över sin kollegas bok. /red
Dramaturgen Anna Berg skriver en betraktelse från scenkonstbiennalen och frågar sig varför vuxenkonsten inte förstår vad kulturen för barn- och unga har förstått.
Little Amal är en 3,5 meter lång docka som i somras vandrade från turkisk-syriska gränsen genom nio länder. Hon befinner sig på flykt, sökande efter sin mamma och med hopp om att få börja skolan. Amal kommer från Syrien men hennes skapare är sydafrikanska Handspring Puppet Company.
Hedda Krausz Sjögren har nyligen varit verksam som svenskt kulturråd i Pretoria. Här skriver hon om scenkonsten i Sydafrika, från den för en svensk publik bekante allkonstnären William Kentridge till en yngre generation verksamma dramatiker, poeter, musiker och performance-konstnärer.
Hedda Krausz Sjögren är en mångsysslare i det svenska och internationella teaterrummet. Från början skådespelare, dramatiker och regissör, är hon numera verksam som skribent och producent. Bland många verk kan nämnas dokumentärpjäsen Seven (regi) samt dramatiseringen (med Jonas Jarl) av Svetlana Aleksijevitjs dokumentärroman Kriget har inget kvinnligt ansikte. Den hade urpremiär 2014 och framfördes senare i regi av Jenny Andreasson på Dramaten. Krausz Sjögren är också styrelseordförande i Unga Klaras ägarförening och Hiroshimapriset för kultur och fred, ledamot av Svensk-Isländska samarbetsfonden och medgrundare till Anordic, samt gästcurator för Bokmässan 2022.
/redaktionen
Nu i Teaterrummet — Cecilia Djurberg tar sig an gestaltningsdebatten.
Hynek Pallas reflekterar över sin roll som kritiker i ett skrattande publikhav
