I september 2013 startades en naminsamling, en protest mot Dagens Nyheters Scenhöstbilaga. De som skrev under var scenkonstnärer, forskare, författare.Så vad var det som stod på spel? Vi bjöd in Astrid Menasanch Tobieson till Teaterrummet för att få veta mer.
I den här atikeln råkar jag vara just jag men jag hade också kunnat vara någon annan av oss.
I början av artikeln är ”vi” = jag och en annan person.
Sen blir ”vi” = jag och en annan-annan person.
I mitten av artikeln blir ”vi” = jag, en person, en annan-annan person och flera andra personer.
I slutet av artikeln är ”vi” = jag, en annan person, en annan-annan person och fleraflera andra personer, alltså = många.
När den här artikeln är slut är ”vi”, precis som under artikelns gång, alltid en föränderlig massa människor som samlas under temat: motstånd och utrymme.
1 januari. 2013
Min vän och kollega ringer till mig och vrålar eller om det är jag som ringer till hen och vrålar, det är ett samtal vi har i alla fall (ett av alla på temat makt och utrymme, samt motstånd): GRATTIS! Vi har överlevt! Strindbergsåret är över! GOTT NYTT ÅR! Nu jävlar!
Det är mycket som börjar med en kaffe. (Ibland med mjölk. Ibland utan mjölk. Ibland te. Kaka. Kallas ibland för fika.)
10 september 2013
…började med en kaffe.
DN släpper sin Scenhöstbilaga, där ska resterande scenkonstår sammanfattas och ingångar ges läsarna för att närma sig scenkonsten. Alltså: i tryck på papper får potentiell publik uppslag till tankar kring vad scenkonst är, kan och kommer att vara. Jag äter frukost och läser. Det är höst (hurra!), det är teater (roligt!), det kladdas med patriarkalt stagnerat gegg på hela framsidan (antiklimax…): Hösten är min vår för då öppnar teatern. August Strindberg. År 2013. Framsidan leder till ett dubbel(tanke)uppslag där en teaterkritiker citerar 14 bevingade ord från dramatikens historia. Jag gillar siffror. Det är sant, jag gillar att räkna. Så jag brukar räkna namn. Så jag räknar namnen. Och då: slänger jag bilagan i golvet. Jag. Orkar. Inte. Igen.
Mitten av september
…ringer jag till en vän (en annan person) och pratar om det vi brukar prata om: makt, motstånd, utrymme och relationer.
Och appropå något så berättar jag om Strindbergs-kladdandet som skedde för några dagar sedan i den tidning som når mig och nästan var tionde människa i Sverige varje vardag. Den som sägs bära på dagens nyheter. JAG ORKAR INTE VETA MER OM STRINDBERGS HANDEKSEM! vrålar hen i telefonen. Vilket är ett uttryck för att hen inte orkar med patriarkatets konstanta kanonförklarande av manliga genier (se konsthistorien, se historien, se teaterhistorien och så vidare, tjatigt och sant). Det sägs att för att lära sig något behöver en upprepa samma sak 18 gånger. Även så sker en kanonisering: genom att personer med makt och utrymme gång på gång geniförklarar samma konstnärer. Tillsätt ett patriarkat så innebär metoden dessutom att personerna med makt och utrymme ofta råkar vara män som i sin tur upprepar geniförklarandet av konstnärer som också råkar vara just män - till kanoniseringens absoluta gräns. Så jag och min vän kräks och lägger på.
Lite passerat mitten av september
…börjar allt med en kaffe igen.
En useless coffee, som jag och en vän (en annanannan person) kallar det. Det innebär att en dricker kaffe utan att ha ett produktivt planerat mål under den avsatta kaffetiden. Leder oss ofta till mästerverk och/eller mobilisering av människor. Så även den här gången. (Hett tips!) Lönlöst kaffehäng ger utrymme och i utrymmet dyker plötsligt samtalet om Scenhöstbilagan upp igen och det är då vi på allvar blir arga. Så jag börjar skriva och hen börjar ringa. Och min vän som vrålade i telefonen några dagar dessförinnan börjar utföra räkneexperiment på nämnda författare i dubbeluppslaget: tre heter Johan plus en Johann, två heter August, två heter William, två heter Ludvig och två heter Carl. Och såklart, teaterkritikern själv, alltså: 28 författare som är män. Inga författare som är kvinnor i artikeln. Inga författare från södra delen av jordklotet och ingen är född efter 1947.
Vi håller på och skriver ett upprop, vill du vara med?
Uppropet går under parollen: Tack DN för att ni hjälper till att mobilisera feminismen.
Det tar 3 sekunder så har vi den första underskriften! Det är jag som skriver under. 6 sekunder sedan skriver en annan person under, direkt efter det skriver en annan-annan person under och sedan börjar rörelsen. 2 minuter: en författare och journalist. 2,5 minut: skådespelare skriver på. Och så går det undan: en artist, en skådespelare, en dramatiker och regissör, en skådespelare, en skådespelare, en skådespelare. Vi redigerar ett korrfel. Fyra teaterchefer tackar nej men sympatiserar med initiativet och tre skickar vidare i sina nätverk. Konstnär, kulturskribent och teatervetare, genusvetare och en författare och en till författare. En lektor. En festivalchef, en verksamhetschef och en skådespelare. Och en till skådespelare. Och så redigerar vi texten igen. Maskör, kostymör, regissör, regissör, regissör, student. En ljusdesigner, en ljuddesigner, en utställningsdesigner. Skådespelare, dansare, konstnär, konstnärlig ledare, kulturprojketledare och informatör, skådespelare och regissör, dansare, skådespelare och dramatiker och kostymtecknare och scenograf och skådespelare och dramatiker och skådespelare och dramatiker och poet och konstnär och regissör, regissör, regissör och så vidare…
Så skickar vi uppropet till press och media, till samtliga kulturkritiker i Sverige, till Svenska Teaterkritikers Förening, till riksförbund, till kulturpolitiker, till enskilda journalister och skribenter, bibliotek och kulturhus. DN avböjer att publicera tacket, men det finns andra som vill publicera. Så dagen efter publiceras ”Tacket som DN inte tog emot”, nya underskrifter trillar in och ett dygn efter vår useless coffee har fler än 130 kulturarbetare och fyra scenkonstkollektiv skrivit under och det ringer och vi ringer och vi pratar och formulerar och diskuterar och det får ringar på vattnet som får ringar på vattnet som får ringar på vattnet. Som kommer från ringar på vatnnet.
Men tre sidor i en Scenhöstbilaga är ju bara tre sidor i en Scenhöstbilaga, varför så viktigt?
För att de som har tolkningsföreträde genom ett medialt utrymme också ofta bär på tolkningsföreträde av historien. För att den med utrymme får rum att problemformulera och därmed sätta agendan för vad som ska diskuteras. För att den som tar utrymme skapar också utrymme för det den vill säga. För varje utrymme är politiskt. (Inget nytt, tåls att upprepas.) För att det jag tänker på är politiskt. (Inget nytt, tåls att upprepas.) För att det jag väljer att prata om är politiskt. (Inget nytt, tåls att upprepas.) Det jag i min tur skapar utrymme för är politiskt, därför är det viktigt.
Eller: bara för att jag drack kaffe och läste en tidning och blev störd av en mossig tanke som slammade igen min hjärna så jag blev genast tvungen att agera!
Eller: bara för att vi har en önskan om att utrymmet användes ansvarsfullt och visionärt.
Eller: bara för att jag drack kaffe och läste en tidning och märkte att kulturklimatet höll på att slamma igen så jag blev genast tvungen att agera!
Eller: bara för att vi önskar att kritikerna som sammanfattar ett kommande år faktiskt var intresserade av vad som brinner på våra scener.
Eller: bara för att min vän drack kaffe och blev störd av en mossig tanke som slammade igen hens hjärna så hen blev genast tvungen att agera!
Eller: bara för att vi just då hade ork att skriva det människor skrivit i generationer och generationer innan mig.
Eller: bara för att någon drack kaffe och blev störd av en mossig tanke som slammade igen dens hjärna och när någon annan sedan frågade om den ville skriva upprop så blev den genast tvungen att agera!
Eller: bara för att vi övar på rörelse. Vilar ett tag. Tar en kaffe. För att sen skapa rörelse, så väl i samhället som på scenen.
Det är för viktigt för att låta bli. (Läs det här 18 gånger.)
När den här artikeln är slut är ”vi”, precis som det varit under artikelns gång, alltid en föränderlig massa människor i rörelse som påminner om ringar på vattnet som liksom puttar mjukt på varandra. Knuffar sakta utåt eftersom att det är oundvikligt att låta bli, för så är en rörelse som expanderar. Den skapar ständiga föränderliga utrymmen samt förändrar ständigt utrymmen som redan fanns, vilket är något som vi självfallet också önskar scenkonstkritiken. Därför puttar vi mjukt. En, på en annan, på en annanannan och så vidare... För det är för viktigt för att låta bli.
Astrid Menasanch Tobieson
regissör, dramatiker, skådespelare, medlem i Stå! Gerillan
När tåget rullade in till perrongen på La Ciotat, vid den första biovisningen för betalande publik, så låg Teatern surrad vid rälsen och blev överkörd av såväl loket som alla passagerarvagnar. Filmen tuffade ut på en odyssé för att erövra världen medan Teatern fick föras till sjukhus och läggas i respirator. Möjligheten att sprida den gestaltade berättelsen till många åskådare via film och senare tv blev vida överlägsen den småskaliga teaterscenens. Bara på bio har över 500 miljoner människor sett Borta med vinden. I samtalet på spårvagnen, i fikarummet eller i kulturdebatten är genomslagskraften för en sådan gemensam referens oöverträffad.
Det finns naturligtvis många anledningar att hålla patienten vid liv. I sprickor i tiden har det hänt saker på teaterscenen som haft politisk sprängkraft eller som utforskat områden som filmen aldrig lyckas erövra. Antalet besökare är också illrelevant när en ”ängel passerar över scen”. Och vem vågar knuffa en 5000-åring, med alla sina erfarenheter och alla sina berättelser, utför ättestupan? Men är det på ett personligt plan och i affektion man sitter och håller handen vid sjuksängen?
I nätverkssamhällets framväxt tycks patienten dock kvicknat till. När ridån gått ner för kvällen och skådespelarna sminkar av sig och hänger upp sina kostymer delas och gillas det om Teater. Föreställningarna har börjat leva ett eget liv i våra sociala nätverksflöden. SCUM-manifestet skapar mer trådar och debatter än många biofilmer som har haft flera tusen gånger större publik. Skulle det ha kunnat inträffa för 15 år sedan? För 5 år sedan?
Teaterrecensionen har fått ett längre bäst-före datum. Den har gått från att vara En händelse, vid Ett tillfälle – vid frukostkaffet några dagar efter premiären - till att vara ständigt närvarande och i samtal med andra recensenters recensioner. Vi har den i fickan, på mobilskärmen, och vi kan själva ge oss in i diskussionerna.
Det sägs att en del biobesökare i panik ska ha rusat ut ur salongen i tron om att tåget faktiskt kom farande rakt mot dem. Det var vid den första visningen av Ett tåg anländer till perrongen (L'Arrivée d'un train en gare de la Ciotat http://www.youtube.com/watch?v=dJdVEgOMQPM) den 28 december 1895. 2014 kan de dock sitta lugnt tillbakalutade i sina fåtöljer vid hemmabion medan de väntar på att filmen skall laddas ner. Eller varför inte bege sig ut till närmsta teater och hänföras av en 5000-åring som spritter av vitalitet och glädje över att ha överlevt sin egen dödsdom?
Håkan Westesson, red
