Berättelsen om berättelsen

Kritiker Cecilia Djurberg ställer sig frågan om varför det finns ett sådant stort intresse för ”berättelsen om berättelsen” i dag och vad det får för konsekvenser för teaterhusens repertoar? Kanske är det också så att i ett genreöverskridande tidevarv, där det mesta definieras med ett inkluderande scenkonstbegrepp, kan något annat gå förlorat?

Trettio års teater – Lars Ring om Pontus Stenshälls konstnärskap

Lars Ring är teaterkritiker på Svenska Dagbladet och har följt Pontus Stenshälls konstnärskap sedan början av 90-talet – från starten i Karlskrona till Folkteatern i Gävleborg, moment:teater i Gubbängen och nu senast Göteborgs Stadsteater. I denna text belyser han Stenshälls estetik och konstnärliga arbete. För oss på Göteborgs Stadsteater blir det även är ett slags bokslut för Stenshälls åtta år som teaterns konstnärliga ledare.

/Redaktionen

44 år av islamistiskt kvinnoförtryck i Iran

Den 11 februari är det 44-årsdagen för den islamska revolutionen i Iran. Jag minns svagt nyhetsbilderna när Khomeini klev av planet i Teheran från sin exil i Paris. Jag gick i gymnasiet då.

Khomeinis maktövertagande kastade tillbaka kvinnornas rättigheter i samhället till medeltiden. Negar Josephi var då tre år och hennes familj lämnade Iran 1984. Josephi har bott runt om i världen och studerat i New York. Hon är nu frilansande journalist efter många år på Sveriges Radio.

Här pekar Josephi på att det är logiskt att det är kvinnorna som startat den pågående revolutionen. Kampen om kvinnans rättigheter hade kommit ganska långt redan under den då störtade shahens tid.

Vi är många som är starkt påverkade av beslutsamheten, hoppet och den totala oräddheten hos alla de unga kvinnor som i kampen för frihet, med uppenbar risk för sina egna liv, trotsar en förlegad diktatur som tror att den företräder Gud.

/Björn Sandmark för redaktionen

Rösten från minnets spelplatser – ett samtal med Gunilla Palmstierna-Weiss

I söndags avled Gunilla Palmstierna-Weiss. För bara ett par månader sedan var hon i Berlin för presentation av sin bok Eine Europäische Frau, som på svenska heter Minnets spelplats och kom ut 2013 på Albert Bonniers Förlag. Nu går hon till historien som en av Sveriges främsta scenografer, om inte den allra främsta. I Minnets spelplats beskriver hon hur hennes familj lyckades fly från Berlin med det sista tåget till Holland, strax innan krigsslutet, men också om ett långt och omväxlande yrkesliv i Thalias tjänst. Det är fascinerande läsning.

Hennes självständiga konstnärskap matchade på alla sätt de regissörer hon arbetade med; Ingmar Bergman, Peter Brook och sist men inte minst maken Peter Weiss.

2016 gjorde författaren och journalisten Stig Hansén en längre intervju med henne för Teaterrummets räkning. Av någon anledning publicerades den inte då. Vi publicerar den nu. Här får vi höra hennes levande röst och stora bredd i erfarenheter och kunskaper om teaterns värld och om hennes egen estetik.

Till minnet av Gunilla Palmstierna-Weiss.

/Björn Sandmark för redaktionen

I blickfånget: Susanne Kennedy och Markus Selg

Mats O Svensson, redaktör för tidskriften Vagant, kliver in i teaterskaparna Kennedys och Selgs värld av retro-futurism och digital barock. För Teaterrummet skriver Svensson om hur det är att vara en mänsklig publik omsluten av artificialitet.

Framtidens teater är redan här

Antikens tragöder använde sig av en deus ex machina och 1700-talet av åskmaskiner. På 2000-talet är det techformance som ska rädda scenkonsten från att bara vara – scenkonst?

När det inre yttras

Björn Sandmark har läst den franske 1800-talsförfattaren Éduoard Dujardins Lagrarna är skurna, ett relationsdrama i teatermiljö. Dujardin var först inom romankonsten att använda den inre monologen som ett stilistiskt verktyg. Men hur kommer det sig att det som stör en läsupplevelse – avbruten syntax och avsaknad av skiljetecken – kan omvandlas till total omedelbarhet när en skådespelare låter samma text ljuda genom sin kropp?

Cecilia Djurberg besöker Theatertreffen i Berlin

Den europeiska teaterns höjdpunkt varje år är onekligen Teaterfestivalen i Avignon, med sitt sjudande teaterliv i hela stan från det gamla påvepalatsets innergård ända ut på minsta uteservering nära stadsmuren. En konstnärligt nästan lika viktig händelse är Theatertreffen i Berlin, som pågår drygt två veckor i maj och där en oberoende jury har sammanställt de i deras mening mest betydelsefulla uppsättningarna i det tyskspråkiga området i Europa, huvudsakligen Tyskland, Österrike och Schweiz.

Vi bad kritikern Cecilia Djurberg skriva om årets upplaga av Theatertreffen, den första i verkligheten sedan 2019.
/redaktionen

Scenkonst i Sydafrika

Little Amal är en 3,5 meter lång docka som i somras vandrade från turkisk-syriska gränsen genom nio länder. Hon befinner sig på flykt, sökande efter sin mamma och med hopp om att få börja skolan. Amal kommer från Syrien men hennes skapare är sydafrikanska Handspring Puppet Company.

Hedda Krausz Sjögren har nyligen varit verksam som svenskt kulturråd i Pretoria. Här skriver hon om scenkonsten i Sydafrika, från den för en svensk publik bekante allkonstnären William Kentridge till en yngre generation verksamma dramatiker, poeter, musiker och performance-konstnärer.

Hedda Krausz Sjögren är en mångsysslare i det svenska och internationella teaterrummet. Från början skådespelare, dramatiker och regissör, är hon numera verksam som skribent och producent. Bland många verk kan nämnas dokumentärpjäsen Seven (regi) samt dramatiseringen (med Jonas Jarl) av Svetlana Aleksijevitjs dokumentärroman Kriget har inget kvinnligt ansikte. Den hade urpremiär 2014 och framfördes senare i regi av Jenny Andreasson på Dramaten. Krausz Sjögren är också styrelseordförande i Unga Klaras ägarförening och Hiroshimapriset för kultur och fred, ledamot av Svensk-Isländska samarbetsfonden och medgrundare till Anordic, samt gästcurator för Bokmässan 2022.

/redaktionen

Kniv och penna – David versus Marat

”Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av herr de Sade” av Peter Weiss måste vara en av de längre titlarna på en teaterpjäs. Dess betydelse i teaterhistorien har också långa förgreningar även in i det svenska teaterlivet. Den svenska premiären kom på Dramaten ett år efter uruppförandet i Berlin 1964.

På ett sätt har denna betydelse också förstärkts av en oljemålning av Jacques-Louis David som heter ”Marats död”, där Marat hänger med högerarmen ut ur ett badkar och ett brev i vänsterhanden. Mikael van Reis driver här tesen att konstverket och inte minst själva badkaret kommit att betyda mycket även för pjäsen och olika iscensättningar, men också senare funnits med som ett motiv hos andra dramatiker, inte minst hos Lars Norén.

Texten publicerades i en kortare version för Tidskriften Dixikon 2018 och ingår i Mikael van Reis kommande essäsamling ”Den röda fläcken – essäer om litteratur, bildkonst och andra gömställen” som kommer ut på Daidalos under 2022.

/Björn Sandmark, redaktionen

Djävulslekar

Sinziana Ravini är en svensk-rumänsk psykoanalytiker och författare, baserad i Frankrike. Hennes första roman på franska, La diagonale du désir kom ut 2018. Den publiceras i svensk översättning nästa höst. Nästa år kommer även hennes teoribok Les psychoanutes (Presses Universitaires Françaises 2022).

Sinziana Ravini arbetar också sen flera år tillbaka som chefredaktör för konsttidskriften Paletten, tillsammans med Fredrik Svensk och med den nätbaserade tidningen Kunstkritikk. Hon är även kritiker i Aftonbladet och Göteborgs-Posten.

2008 disputerade hon på en avhandling om Goethe vid Heidelbergs Universitet, betitlad Goethes Schöpfungsmythen, (Goethes skapelsemyter) Peter Lang Verlag 2009.

I denna text diskuterar Ravini begärets funktioner och gestaltningar i bland annat Goethes Faust och prövar några psykoanalytiska perspektiv på frågan. Är Mefisto inget annat än Fausts undermedvetna eller spelar han en helt annan funktion i relation till begäret, nämligen psykoanalytikerns djävulusiska roll?

/Björn Sandmark, redaktionen

Leken. Krisen. Konsten.

Ada Berger är teaterregissör och konstnärlig ledare för Unga Dramaten i Stockholm. Genom hela hennes konstnärskap löper leken som en röd tråd, ibland tydligt uttalat, ibland som en hemlig ingrediens. Men kan vi leka medan vi är mitt i en katastrof? Är det motiverat att ägna sig åt teater när världen brinner? Här berättar Ada om lusten att leka och om en kris som också blev hennes egen. /Anna Berg, redaktionen

”Du är så jävla kritisk jämt” – och det är alla! – om att ta sig an kritiken i dess fulla möjlighet

Efter sommarens debatt om kritik, känns det extra roligt att här i Teaterrummet kunna presentera en nyskriven essä av Magnus William-Olsson, på temat kritik och skapande.

Magnus William-Olsson är poet, hans senaste diktsamling "Inget är alltid försent" kom 2020, och han är också verksam som litteraturkritiker, essäist och översättare. Han har varit redaktör för BLM, Bonniers litterära magasin och är en av grundarna till FSL, Fria Seminariet i Litterär kritik. 2016 startade han Kritiklabbet i syfte att undersöka kritikens framtid i det nya medielandskapet och inom ramen för detta arbete finns också poesikritiksajten Örnen och Kråkan. Hans verk är översatta till ett tjugotal språk och han har mottagit många litterära pris och utmärkelser.

/Sisela Lindblom, red

Alla ska komma tillbaka nu

Ibland är det bara poesi som duger. Teaterrummet är så glada över att kunna presentera en nyskriven dikt av Jenny Tunedal. Jenny Tunedal är poet och översättare. Sedan debuten 2001 har hon publicerat fem diktsamlingar, den senaste Rosor, skador kom 2018. Hon har belönats med Samfundet De Nios vinterpris, översatt Sylvia Plath, bland mycket annat, verkat som kritiker och litteraturskribent. Denna vår avslutar hon sitt uppdrag som programansvarig för HDK-Valands masterprogram i litterär gestaltning. I Teaterrummet skriver hon om förväntan. Skön sommar önskar redaktionen!/ Sisela Lindblom

Den tömda spelplatsen

När säsongen går mot sitt våravslut i vad som måste sägas vara ett riktigt hundår till spelår, vänder Teaterrummet blickarna mot nya formuleringar kring det som på institutionssvenska brukar kallas kärnverksamheten.

Den tömda spelplatsen är en nyskriven essä av Clas Zilliacus, professor emeritus i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi. Han skriver här om teaterkonstens gränser, dess egenart och om att vänta. Texten har tidigare varit publicerad i Hufvudstabladet, men vi är mycket glada att nu kunna presentera den här i Teaterrummet. Något att grunna över medan vi väntar. /redaktionen

Ring min agent – en serie om en skådespelaragentur – och om Europas största filmbransch

Tv-serien Ring min agent (på franska Dix pour cent) är idag en internationell succé. Teaterrummet bad filmkritikern Helena Lindblad göra en djupdykning kring berättelsen om den franska skådespelaragenturen.

Sisela Lindblom / Red

Författarens födelsedag – Lars Norén på Stadsteatern 1983

Litteraturkritikern och författaren Mikael van Reis är en av landets främsta kännare av Lars Noréns litteratur och dramatik. Han disputerade 1997 med avhandlingen ”Det slutna rummet. Sex kapitel om Lars Noréns författarskap 1963 – 1983.”

Han såg ”Natten är dagens mor” på Göteborgs Stadsteater fyra gånger 1983 och den gjorde ett outplånligt intryck, vilket blir tydligt inte minst i denna text vi bad Mikael skriva.

Schimmelpfennig, storytelling och kritiken...

Nu i Teaterrummet — Cecilia Djurberg tar sig an gestaltningsdebatten.

Mästaren kliver ut ur kulisserna – Kirill Serebrennikovs ryska teater

”Nu sitter alla i husarrest” – en intervju med Kirill Serebrennikov om teater i Ryssland och hans pågående projekt. En intervju av Maria Georgieva.

När Kirill Serebrennikov, teaterchefen för Gogolcentret i Moskva, greps i maj 2017 på oklara grunder uppfattades det runt om i världen som ett sätt för den ryska regeringen att gripa in i kulturlivet och försöka påverka teatrarna. Serebrennikov anklagades bland annat för förskingring av kulturstöd och han satt i husarrest i nästan två år, tills han frigavs mot borgen. Det skulle dröja ända till juni 2020 innan han fick en villkorlig dom. Pandemin har påverkat teatern i Ryssland lika mycket som i andra länder. Serebrennikovs krassa kommentar är att nu sitter hela världen i husarrest.

Efter lång fördröjning hade baletten ”Nurejev” i regi av Serebrennikov världspremiär på Bolsjoj den 9 dec 2017. Den spelades en gång till den 10 december. Folk köade i dagar för att få biljetter till de få visningarna. Den skulle ha börjat spelas under sommaren 2017.

Vi är mycket stolta över att vi här på Teaterrummet kan presentera en av de allra första intervjuerna, möjligen den första, med Serebrennikov sedan frigivningen. Maria Georgieva är korrespondent i Ryssland och arbetar bland annat för Sveriges Radio och Svenska Dagbladet.

Björn Sandmark / Red

Mikael Löfgren: Benér står på teaterkonstens sida

Kritikern Theresa Benér utkom nu i höst med en essä och intervjubok Europeisk scenkonst - Peter Brook (29 media) om den legendariske teaterregissören Peter Brook. Den innehåller bland annat två unika intervjuer, en med regissören själv, en med hans mångåriga samarbetspartner Marie-Hélène Estienne. Teaterrummet kan inte få nog av Peter Brook, hans inflytande på europeisk och svensk teater, hans tankegods som är fortsatt närvarande i många konstnärliga praktiker. Vi bad kritikern Mikael Löfgren att reflektera vidare, över det och över sin kollegas bok. /red

Vägen till sonetterna

Eva Ström behöver kanske ingen närmare presentation? En av landets främsta författare, poeter, kritiker och översättare. Hon har publicerat ett trettiotal böcker och prisats med bland annat Nordiska rådets litteraturpris, Tegnér-priset, Erik Lindegren-priset och en lång rad andra litterära utmärkelser. Hennes översättningar av William Shakespeares sonetter 2010 var en viktig händelse i Shakespeare-receptionen i Sverige. Sven Christer Swahns översättningar från 1981 har präglat förståelsen av Shakespeares poetiska diktning och Eva Ström tar vid trettio år senare och ger texterna nya dimensioner, djup och skärpa. I Stadsteaterns serie ”Blandat bandat” har skådespelare ur ensemblen, med Johan Gry i spetsen, läst tolkningar av sonetterna av både Sven Christer Swahn och Eva Ström. I denna text berättar Eva om glädjeämnen och svårigheter i arbetet med att översätta Shakespeare fyra hundra år senare. Att översätta är i någon mening att läsa på riktigt. Aldrig kommer man texten närmare än så. (Om inte skådespelarna vill ha ett ord med i laget förstås, vad gäller vilken uttolkare som i sitt arbete kommer närmaste texten... vi rör oss ju trots allt i Teaterrummet! ) Trevlig midsommarläsning önskar vi! Björn Sandmark/ red.

En lite rörande boomer, tvingad ut på nätet av corona

Under våren har begreppet digitaliserad scenkonst, stigit upp som Fågel Fenix ur askan, med nedlagda premiärer och svårgripbar framtid som fond. En mängd teatrar världen över har ställt digitalt material till publikens förfogande ochn valt olika tillvägagångssätt och tilltal. Via hemsidor och mediakonton i olika sociala nätverkstjänster når de en publik som annars hellre skulle ha kommit till teatern. Parallellt med den typen av aktiviteter finns också embryot till en digitaliserad scenkonst som valt att befinna sig just på nätet och ingen annanstans. Teaterrummet är mycket nöjda med att lämna över frågan om digital teater till kritikern och skribenten Cecila Djurberg, som här fortsätter sin undersökning av teatrarna under pandemin. Sisela Lindblom/ red.

Michel Houellebecq: Ett virus utan egenskaper

Sedan slutet av mars har France Inter presenterat en serie inläsningar av brev under coronakarantänen från författare, artister, forskare. (T ex Isabelle Adjani, Amélie Nothomb, Wajdi Mouawad, Annie Ernaux och nobelpristagaren J.M.G. Le Clézio, för att bara nämna några). Förra veckan var det så författaren Michel Houellebecqs tur och som så ofta fick hans brev stort genomslag i pressen, även utanför Frankrike. Houellebecqs litteratur skapar rubriker. Är det för att han är provokatören som bollar med heta potatisar och är vi, hans läsare, sensationslystna? Jo, i en bemärkelse tror jag faktiskt det. De som läser Houellebecq, måste fundera över sin egen mänsklighet. Konsten blir en klen skyddsvall mot fördomar och orättvisor, ifall den utropar sig själv till just en sådan. Ekelöfs sönderciterade ”det som är botten i dig är botten också i andra” blir i Houellebecqs credo ett mindre försonande: Botten upp, botten ur! Hans samtidsskildringar är mer än relevanta, de är sköna, hemska och också hoppingivande. Därför är det så viktigt att få ta del av hans coronaiakttagelser. Houellebecq är just nu aktuell på svenska med två nyutgivna essäsamlingar, Hålla sig vid liv och I Schopenhauers närvaro. Teaterrummet presenterar här texten En un peu pire i sin helhet. Den läsare som vill kan med fördel dra sig till minnes Fredrik Evers intonation och hans tolkning av Houellebecqs språk, när det begav sig 2018, i Sverigepremiären av Underkastelse, i regi av Emil Graffman. Sisela Lindblom, red.

Karantänens rikedom

"Jag tillhör en generation som är uppväxt med militärkupper, undantagstillstånd och utegångsförbud. Jag har suttit i husarrest, suttit i fängelse och blivit dömd till isoleringscell. Därför känner jag till karantänen ganska bra." Can Dündar är en turkisk journalist, filmare och författare som bor i Tyskland. Han har bland mycket annat varit chefredaktör för den turkiska tidningen Cumhuriyet och 2015 blev han anklagad för spioneri och dömdes 2016 för att ha avslöjat turkiska statshemligheter till knappt sex års fängelse. Dündar överklagade och lyckades lämna landet. Nu leder han den turkiska webradion ÖZGÜRÜS (Vi är fria). Dündars skriver omväxlande med regissören Mely Kiyak (Teaterrummet 17/3 2017) på den Berlinbaserade Maksim-Gorki Theaters hemsida. Den här texten publicerades där den 13 april och presenteras nu i Teaterrummet i översättning av Björn Sandmark/red.

Den tomma publikplatsen

Här på Göteborgs Stadsteater repeterades nyskrivna Om Kärlek, och vi var i premiärvecka inför Becketts Slutspel när beskedet kom att teaterhuset skulle stängas och att alla skulle gå hem. Vi som nu arbetar hemifrån fick lite tid att plocka ihop våra saker, förbereda oss på det som sedan kom att utspela sig, en massa mejlande och möten via streamingtjänster. Slutspels-ensemblen gick hem - liksom hejdade mitt i steget. Nu väntar en fåtölj i scenografen Alex Tarraguels märkliga scenrum på att Hamm ska komma och sätta sig igen. Vad gör vi med alla dessa inställda möten - de som inte kan utspela sig på vare sig Zoom eller Skype? Teaterrummets redaktion bad kritikern och skribenten Cecilia Djurberg att reflektera över vad som händer när inget händer. Sisela Lindblom, red.

Bertolt Brecht i Danmark - förkrigsåren i dansk exil.

Bertolt Brecht lämnade Tyskland efter nazisternas maktövertagande 1933. Efter kortare tider i Österrike och Schweiz landade han och Helen Weigel i Danmark och fick bo hos en dansk författare – Karin Michaelis på ön Thurö utanför Svendborg på ön Fyn. Där bodde de i fem år innan flytten till Sverige 1939 och året därpå till Finland. I sin finska exil skrev han bland annat ”Puntila och hans dräng Matti” tillsammans med Hella Wuolijoki, som i höst går upp på Göteborgs Stadsteater i regi av Pontus Stenshäll. I denna text berättar Holger Teschke om Brechts danska tid. Det är en smal stig mellan långsamhet och omväxling på den idylliska danska ön och ger lite perspektiv på författarens exiltillvaro. Texten har tidigare publicerats i Theater der Zeit. Red. Björn Sandmark

När ska vuxenkonsten fatta?

Dramaturgen Anna Berg skriver en betraktelse från scenkonstbiennalen och frågar sig varför vuxenkonsten inte förstår vad kulturen för barn- och unga har förstått.

Sömnlöshetens dramaturgier

Allt har en dramaturgi, även det som aldrig inträffar. Till och med sömnlösheten – denna fruktlösa väntan på katharsis – besitter sina karaktärer, konflikter och bågar. I Tova Gerges tredje text för Teaterrummet denna säsong skriver hon om nattens våndor, Scooters lugnande röst och vägskyltar i Wien. Men har hon verkligen låst ytterdörren? Red. Joel Nordström

Att böja tid och rum

Dramaturgen Anna Berg skriver om Backa Teaters Hierarchy of Needs och Folkteaterns Jane Eyre, samt om publikens livsviktiga lekförmåga.

Jag var M. Den inbillade Molière

Den franske dramatikern Molière arbetade med två perspektiv i sina komedier. Det ena var att sätta fram människan och mänskliga egenskaper i all sin prakt och skröplighet. Det andra perspektivet var att hänga upp sina berättelser på då levande personer och driva med sin samtid. I Hilda Hellwigs uppsättning "Lärda Kvinnor" har hon arbetat nära översättaren Ulf Peter Hallberg, som också bearbetat och moderniserat handlingen för att uppfylla det andra Molière-kriteriet. Teaterrummet bad Ulf Peter Hallberg reflektera över översättarens uppgift, den historiska texten och den starka aktualiteten i "Lärda kvinnor" mot bakgrund av de senaste två årens händelser som skakat om det stockholmska kulturlivet. /Red.

En värld utan kvinnor

Lockande rubrik - särskilt på internationella kvinnodagen. Eller? Inte? Nej, det är det förhoppningsvis inte många som skriver under på. När det idag ska talas lite extra mycket om kvinnor, internationell solidaritet och om feminismen. Ska vi då också tala om de sammanhang i vilka rubriken ovan skulle kunna lanseras - ja, till och med bli en succé? Ja, det tyckte Simone de Beauvoir i egenskap av dramatiker, när hon under andra världskriget skrev sin första och enda pjäs. I poeten och litteraturkritikern Helena Lies essä får vi veta mer om den: Les bouches inutiles - De onödiga munnarna. Den publicerades 1945 och sattes året som följde upp på en teater i Paris. Tre år senare,1949, gavs Beauvoirs epokgörande feministiska verk Det andra könet ut. /red.

Döden och dramaturgin

I Tova Gerges andra text för Teaterrummet skriver hon personligt om döden, om att gråta på korvmojen, högläsning av Jane Austens Emma och hur hela världen ryms inom barnet, där allt fortfarande kan bli allt. Om skrivandet som ett sätt att åkalla sorgen, berättelsens oförmåga att bemantla livet. Döden och dramaturgin, som aldrig möts - Vändpunkten är inte orkestrerad, den är biologisk. red. Joel Nordström

Bergman på scenen - ett steg framåt för bilden som dramatiskt originalmaterial

I kölvattnet av den utdragna processen att bilda ny regering klubbades en övergångsbudget igenom där det avsatts 8 miljoner kronor för att fira Ingmar Bergman 100 år – trots att han 2019 skulle ha fyllt 101. För att undersöka om vi skulle mäktat med ytterligare ett år där Ingmar Bergmans alla filmer smyger sig in i teaterrummen och upp på scen bad vi Marit Kapla reflektera över det gångna Bergmanåret. Och kanske framförallt om hur Bergmans filmer gör sig som teater. /Red. Håkan Westesson

Kulturens önskelista

Julen är en andningspaus för många. Inte minst för många politiker som har slitit sig igenom förhandlingar och överläggningar. Det är också en tid för önskningar. Dramaturgen Anna Berg har skrivit en önskelista för Sveriges alla kulturskapare.

Jag har inget arkiv - jag har fullt sjå med att röra mig framåt.

Lagom till ledigheter och tid för mycket läsande, gläder vi oss åt att kunna presentera en ny intervju av Stig Hansén i serien Teatermatriarkerna. Den här gången möter han dramatikern och regissören Margareta Garpe.

Publiken på plats

Dramaturgen Anna Berg kommer att skriva återkommande reflektioner på Teaterrummet om aktuella stråk och trender på olika scener.  I den första reflektioner skriver hon vem en är som publik när den traditionella åskådarrollen inte räcker till.

Den ofrivilliga aktrisen

2010 debuterade Jenny Wrangborg med diktsamlingen Kallskänken. Den handlade om arbetet på ett café i Göteborg och fick stort genomslag hos publik och kritik. Många kulturkvällar, politiska arrangemang och poesiuppläsningar senare befinner sig poeten i ett nytt sammanhang. Hon ska medverka i scenkonstkollektivet Kamraternas uppsättning av just Kallskänken. Är hon med som poet eller rent av som skådespelerska? Är hon varje regissörs mardröm, upphovskvinnan som till varje pris vill försvara sin text? I en specialskriven text för Teaterrummet berättar Jenny Wrangborg om arbetet med föreställningen.

Sisela Lindblom, red.

Klatwa (The Curse)

Vad innebär det när politiker i regeringsställning efterfrågar en uppbygglig kultur som stärker den allmänna moralen och den nationella identiteten? Polen har genomgått stora förändringar sedan det högernationalistiska partiet PiS (Lag och rättvisa) tillträdde 2015. Domstolar har politiserats, journalisters möjligheter att bevaka parlamentets arbete har begränsats och situationen för landets minoriteter har försämrats. Teatr Powszechny var den första teatern i Warszawa som öppnades efter andra världskriget. Tillsammans med Nowy Teatr och TR Warszawa utgör de idag en av de tre mer progressiva teaterhusen i Warszawa. Teatern har producerat en rad kontroversiella föreställningar som ofta gått på tvärs med den rådande politiska ordningen. När Klatwa (Förbannelsen), ursprungligen en polsk klassiker från 1899, i regi av kroatiske Oliver Frljic hade premiär i februari 2017 orsakade uppsättningen permanenta demonstrationer utanför teatern som slutade i sabotage när syra hälldes i ventilationssystemet och skadade fyra scentekniker. I en specialskriven text berättar dramaturgen och dramatikern Agnieszka Jakimiak om arbetet med Klatwa. Vad kan vi lära oss av Polen och polsk teater idag? Joel Nordström, red. Teatr Powszechny deltar tillsammans med Backa Teater i det EU-finansierade samarbetet Atlas of Transitions. Ett nätverk som samlar teatrar, konstnärer och forskare från sju europeiska länder, i syftet att utforska potentialen som uppstår i och med människors rörlighet över traditionella kultur- och språkgränser.

Teaterdjur

För att uppmärksamma Bokmässans närvaro och aktualitet i staden är redaktionen givetvis mycket stolt över att kunna presentera en nyskriven, specialbeställd hyllningsdikt till teaterkonsten: Teaterdjur.

Malte Persson är poet, författare, kritiker och översättare. Hans senaste diktsamling Till dikten utkom våren 2018.

/red.

Vad ska vi göra?

Att konst är politisk är idag en given utgångspunkt för många. Samtidigt har avståndet mellan kulturen och den politiska sfären minskat i samhället, till exempel genom tydligare riktlinjer för bidrag till fria aktörer - eller genom enskilda politikers plötsliga ingrepp i kulturdebatten. I sin första text av tre för Teaterrummet, skriver Tova Gerge (författare och scenkonstnär) om konstens politiska potential och problem.

Den moderna dramatikens historia har ingen sista akt och ännu har ridån inte fallit" (Peter Szondi) Den dramatiska teatern och dess uttolkare.

Under våren och sommaren har det pågått en intressant debatt om dramatik och teater på kultursidorna, initierad av Johan Hilton på DN/Kultur den 30 maj. Det som skiljer den här debatten från många andra om teater är att den har varit sökande och prövande, istället för att enskilda manifesterar sin egen uppfattning och sedan försvarar den. Jag har följt debatten med stort intresse och läst vidare under sommaren och har samlat mina tankar utifrån det lästa i denna text, som är helt och hållet mina egna uppfattningar, även om vi givetvis diskuterat saken inom redaktionen för Teaterrummet och några ytterligare personer. Det är precis den här typen av debatt som jag tycker är oumbärlig för ett konstruktivt samtal om teaterkonsten och där teaterkritikens specifika perspektiv är grundläggande. Den hjälper oss som arbetar med teater att tänka vidare och utmanar publiken att fördjupa sina kunskaper och vidga sina vyer. Björn Sandmark, red.

GENT MANIFESTET

Milo Rau är en av de regissörer som prisades under Theatertreffen i Berlin. Schweizaren Rau har under ett tiotal år drivit organisationen Institute of Political Murder i Köln och även samarbetat med Schaubühne/Berlin, där hans senaste uppsättning "Lenin" fortfarande spelar för fulla hus. En tidigare uppsättning var "Compassion the History of the Machine Gun", som även gästspelade på Backa Teater i november 2016. Från och med spelåret 2018-2019 är Rau konstnärlig ledare för Nationalteatern i Gent i Belgien och nedan publicerar vi, för första gången på svenska, GENT-MANIFESTET, ett konstnärligt program för hur han tänker sig att man ska arbeta på teatern de kommande åren. Det är ett radikalt manifest, utifrån den tid vi är i, och vi tycker att det finns goda skäl att läsa och begrunda. Manifestet publiceras på många andra språk just nu och är, oavsett vad man tänker om dess innehåll, en viktig del av den samtida teaterdiskussionen i Europa just nu. Björn Sandmark

Apokalypsens spöken vandrar genom en värld av utrivna ögon

Pjäsen Dom blinda av Astrid Saalbach, som under våren spelats på Göteborgs Stadsteater, är en text med många tolkningsnivåer - både en rafflande thriller och en metafor över människan som utkastad i universum. Vi bad filosofen, författaren och psykoanalytikern Peter Jansson att läsa pjäsen och ge sin bild av händelserna på callcentret, där Rune en dag börjar som IT-tekniker. Jansson finner en starkt civilisationskritisk text med rötter tillbaka till antiken.

#MeToo i Tyskland – ett samtal

Tre generationer tyska skådespelare diskuterar #MeToo-rörelsen. Är sexism och maktmissbruk inom teatern en historisk konstant, har inget förbättrats, upplever vi en backlash och vad är publikens förväntningar? Texten publicerades i tidskriften Theater heute, nr 4 i april 2018.

Omförhandlingar - doktorsavhandling av Petra Fransson

Petra Fransson disputerade nyligen med en avhandling i konstnärlig forskning om den österrikiska dramatikern och nobelpristagaren Elfriede Jelinek vid Lunds Universitet. Vi bad Helena Lie övervara själva disputationen och läsa avhandlingen. Helena Lie, född 1975, är konstnär, poet och litteraturkritiker från Malmö. Hon är kritikredaktör på tidskriften Populär Poesi samt kritiker på Opulens magasin. Hon var tidigare kritiker på Skånska dagbladet. Sedan 2015 bosatt i Berlin, och kommer till våren ha utställning och peformance på BCMA, Berlin (Vernissage 21/4).

Moder Svea på divanen

Aldrig förr har så många svenskar gått i terapi. Landets behov av analys och bearbetning tycks bara öka med tiden. Men hur skulle det se ut om självaste Moder Svea la sig på divanen?

Egeiska havet, november 2017.

Larmet som gick sommaren 2015 slutar inte ringa i mina öron. Barn som flöt upp på stränder som döda dockor och överfulla båtar där människor vällde av i tusental.

Vad bör göras?

Milo Rau, född i Bern 1977. Rau är författare, filmare, dramatiker och regissör. 2007 grundade han IPM, Institute for Political Murder, i Köln och samarbetar sedan flera år med Schaubühne/Berlin. Raus uppsättning ”Mitleid. Die Geschichte der Maschingewehr” gästspelade på Backa Teater inom ramen för vårt samarbete med Schaubühne i Prospero-projektet, som avslutades i somras. Rau fick pris för bästa föreställning på Theatertreffen i Berlin i år, för föreställningen ”Five Easy Pieces”. Från och med 2018 kommer han att vara teaterchef för Nationalteatern i Gent, i Belgien.

Utvandrarna - då och nu.

De flesta i Sverige har någon släkting i det förflutna som utvandrade till USA. De senaste femtio åren har också många kommit till Sverige av olika skäl, arbetskraftsinvandrigen började på sextiotalet och på senare år har det handlar det mest om flykt från krig och katastrofer.

Vi bad journalisten Vildana Aganovic´, vars familj flydde från Bosnien under krigen i Jugoslavien på nittiotalet, se Pontus Stenshälls uppsättning Utvandrarna och reflektera över vad det innebär att lämna sitt land. Då, såväl som nu.

Så här skriver Vildana Aganovic´ om sig själv:

Vildana Vilda Aganovic´ - frilansjournalist. Skriver krönikor, oftast i Borås tidning. Författare under uppbyggnad. Kommer säkert skriva klart minst en bok innan hon dör så hennes plan är att leva länge. Håller envist fast vid ”na” i slutet av sitt namn, ingen vet varför. Föddes en natt i maj i Gorazde. Bosnien och Hercegovina. En vecka senare, utrustad med broderad solhatt och liggandes i italiensk barnvagn med tillhörande mamma befann hon sig på en av stadens uteserveringar och det är där hon trivs bäst än idag. Att kalla henne Vilda ända sedan hon föddes visade sig vara (o)lämpligt 14 år senare när hon hamnade här och beordrade alla att ge upp Vilda och kalla henne för namnet i passet, Vildana. Det där gav hon upp när hon insåg hur otroligt fult det lät på, till exempel, göteborgska och återgick till originalversionen Vilda. Vilda är en mix av två kulturer, den bosniska och den svenska och beter sig oftast därefter, nämligen fel. Har fortfarande inte greppat den enda av svenska lagar man absolut inte får bryta mot: Jantelagen.

Gråtande barn

Livet vid nitton

Mikael van Reis höll talet i Frykensalen i Stadsbiblioteket i Sunne den 12 augusti.

Michael Nyqvist på teaterscenen

Tumult, våld och dumheter - Faust-associationer av Frank Castorf

Vad handlar egentligen Goethes Faust om? I texten Tumult, våld och dumheter gör Frank Castorf en djupare analys av dramat, särskilt Faust II, och sätter det i relation till dåtidens politiska verklighet med franska revolutionen som klangbotten. Det är en helt ny Faust som träder fram när Castorf fördjupar sexuella, finansiella och kolonialpolitiska perspektiv som sällan förknippats med den sedvanliga Faust-traditionen i Tyskland.

Skiten kommer rakt ur mitten

AfD-styrelsen vill kasta ut Höcke! [1] Det kunde man läsa som rubrik hos flera medier i förra veckan. Förr kunde jag alltid skratta gott åt sådana grejer. När nazister inte förstår varandra längre eftersom några glider för långt högerut... den här meningen behöver jag inte ens skriva klart, eller?

Vår förmenta trygghet - intervju med den prisbelönta dramatikern Zinnie Harris

I januari har pjäsen How to Hold Your Breath Skandinavienpremiär på Göteborgs Stadsteater. Marc Matthiesen har talat med dramatikern Zinnie Harris om zoologi och våld – och om sprickorna i grunden av vårt samhälle.

På spaning efter den nya teatern: Erfarenheter med dramatikern Peter Weiss

Var Peter Weiss en föregångare till dagens postdramatiska teater? Weiss dåvarande lektör Karlheinz Braun beskriver i följande text arbetet med pjäsen Viet Nam Diskurs och efterlyser en omläsning av Weiss verk för en värld som återigen behöver se de stora dimensionerna.

Så jag började lite med det där...

Teaterrummet presenterar intervjuserien ”Resten av teatern…” Först ut är dekormålaren Sten-Olof Nilsson som berättar om arbetet på Göteborgs Stadsteater och om vägen dit, från värmländska Lundsberg via museivärlden i Göteborg. Här intervjuas han av Teaterrummets Sisela Lindblom, dramaturg på Göteborgs Stadsteater.

Det konstnärliga skapandets paradoxer – Bergmans arbete med Höstsonaten

Filmvetaren Anna Sofia Rossholm dyker ned i Ingmar Bergmans arbetsbok från Höstsonaten och hittar ett konstnärskap sprunget ur ett ständigt skiftande perspektiv mellan fantasi och verklighet, smärta och distans.

Vi är Oidipus - tankar kring samtidens politiska teater

Hur kan vi diskutera problemen i världen idag när problemen är vi själva? Världsregissören Nicolas Stemann analyserar villkoren för politisk teater idag, i en artikel översatt speciellt för Teaterrummet.

Ulla Kassius: Skönhetsfläckarna är en medveten sak för mig

Stig Hansén möter scenografen och sedermera regissören Ulla Kassius i ett samtal om magiska scenrum, gul färg och hennes aktuella föreställning Premiären.

När publiken blev producent

Backa Teater 2014: Jag och ett gäng uppspelta tonåringar befinner oss på uppsättningen Parzival på Backa Teater, baserad på den medeltida hjältemyten om Parsifal och hans jakt på den heliga graalen. Där förekommer många interaktiva moment som gör publiken delaktig i föreställningen. Som att hälla upp vatten och låna ut kläder till skådespelarna.

Publiken, spöket och samhällskontraktet

Idag är publikens makt och deltagande inom teatern och kulturen en självklarhet. Men har det alltid varit så? Har vi en naiv inställning till publikens roll idag? Håkan Lindgren återvänder till Sören Kierkegaards begrepp Publikum och ser dess framväxt som en både nödvändig och begränsande del av det moderna samhället.

Stjärnan

Ingrid Bergman skulle fyllt hundra år ifjol... och Alicia Vikander står med Oscarstatyetten i strålkastarskenet på röda mattan i Hollywood. Kommer Alicia Vikander bli Ingrid Bergmans tronarvinge? Eller har stjärnglansen förlorat sin lyster? Teaterrummet bad filmkritikern Camilla Larsson ta fram stora kikaren och inta observatoriet.

Det nya teaterrummet

Teaterrummets redaktion bad kulturjournalisten och forne konstnärliga ledaren för Göteborgs Film Festival, Marit Kapla, att bege sig till närmsta biograf för att se på teater! Följ med in i biosalongen och läs Marit Kaplas text om en direktsänd teaterproduktion som kablats ut till upp mot 2000 biografer runt om i världen! Är det här det nya teaterrummet?

K-pop, Suzanne Osten och om att dränkas i intryck

Nyutexaminerade skådespelaren Joakim Lindberg hittar ett arbetsverktyg i K-pop

Den starkas tragedi

Hedda Gabler är ett av världsdramatikens mest öppna, mest spelade dramer – det ger ständigt skäl till nya tolkningar. Inför Emil Graffmans uppsättning på Nya Studion hösten 2015 bad Teaterrummet författaren Carl-Henning Wijkmark att ge publiken sin personliga bild av Henrik Ibsens mångtydiga text.

It ain’t over ’till the fat lady sings

Teaterskribenten Anna Håkansson diskuterar tjockhet, föreställningsförmåga och norm med skådespelerskan Caisa-Stina Forssberg och regissören Mattias Andersson.

Sötebrödsdagar

Nyskriven dramatik av poeten Athena Farrokhzad

Göteborgstrilogin – en ögonblicksbild från Stadsteatern Göteborg våren 1970…

Det är vår, året är 1970. "Allmänna mötet", ett samrådsorgan för personalen på Göteborgs stadsteater, sammanträder. Det första mötet hålls den 14 april, det andra den 8 maj...

Den här texten

Den här texten anklagar er. Det är ert fel alltihopa.

Tankar om kritik 2014

Hynek Pallas reflekterar över sin roll som kritiker i ett skrattande publikhav

Det är för viktigt att låta bli

I september 2013 startades en naminsamling, en protest mot Dagens Nyheters Scenhöstbilaga. De som skrev under var scenkonstnärer, forskare, författare.Så vad var det som stod på spel? Vi bjöd in Astrid Menasanch Tobieson till Teaterrummet för att få veta mer.

En dramatikers dagbok

Teaterrummet bad författaren/dramatikern Mirja Unge att berätta om några dagar – mitt under arbetet med pjäsen Johanna, som hade premiär på Dramaten hösten 2014.

Hej på er!

Ett par veckor innan premiären på Mattias Anderssons Flotten, Sandlådan, Hemmet 2014 kom ett mejl till teatern. Det var från dramatikern Bengt Bratt, som på avstånd följt arbetet med en ny tolkning av det som kommit att kallas Göteborgstriologin. Pjäserna Flotten (Kent Andersson), Hemmet (K Andersson/Bratt) och Sandlådan(K Andersson) spelades första gången 1967-1968 på Göteborgs Stadsteater och är idag en symbol för gruppteatern under slutet av 60-talet.

Jag vill att alla ska känna att vi färdas tillsammans

I vår intervjuserie Teatermatriakerna: Stig Hansén möter teaterregissören Eva Bergman

- Människan är föränderlig!

Stig Hansén möter skådespelerskan Birgitta Ulfsson i ett unikt samtal… om skådespela, om att leva, om att vilja stå med bägge fötterna på någon illa plöjd lerjord…

Kvalitet

Vi bad Carolina Frände tolka det kulturpolitiska begreppet: KVALITET

Kulturrådet

Vi bad Henric Holmberg tolka det kulturpolitiska begreppet: KULTURRÅDET

Kulturrådet och Kvalitet

Kulturpolitisk katekes - ordförklaringar...

Institution

Vi bad Suzanne Osten tolka det kulturpolitiska ordet INSTITUTION

Filantropi

Vi bad Stig Larsson tolka det kulturpolitiska ordet FILANTROPI

Jag är inte pensionär – jag är passionär!

Stig Hansén möter Vicky von der Lancken, vd, teaterchef och delägare, och ser fotografierna på hennes kontorsvägg bli till en enda stor bild av svensk nöjeshistoria:

Armslängds avstånd

Vi bad GUGGE SANDSTRÖM tolka det kulturpolitiska begreppet: ARMSLÄNGDS AVSTÅND

Armslängds avstånd, Filantropi och Institution

Liten kulturpolitisk katekes - ordförklaringar

Jag studsar mellan andras dåliga fiktion och min drömda verklighet

Kan vissa platser bli så infekterade i samhällsdebatten att de helt enkelt inte går att skildra? Hur undvika att hamna i klichéer? Och får man skapa en bild av förorten - inte som man uppfattar den - utan som man vill att den ska vara? Dramatikern America Vera-Zavala letar bland sina erfarenheter från arbetet med föreställningen Etnoporr.

Jag tog med mig min dåtid in i vår nutid

Odells omtalade konstprojektet på Liljeholmsbron, när hon som en del av ett konstprojekt blev omhändertagen och körd till psykakuten, var också en resa i tiden. Här berättar konstnären (texten är från 2010) om sina tankar kring verklighet och overklighet, om att vara sjuk eller frisk. Även i Teaterrummet, menar hon, är det de väldefinierade gränserna vi söker.

…och mitt yrke är kanske att skulptera i relationer…

Suzanne Osten har bestämt sig för att alltid försvara teaterkonsten eftersom den i alla fall inte dödar någon. Här formulerar hon frågor och svar tillsammans med en alltmer bländad Stig Hansén

Jag får hjärtklappning - då vet jag!

Det här är den första intervjun i Teaterrummets artikelserie TEATERMATRIARKERNA. En intervjuserie av Stig Hansén. Möt teaterförläggaren Berit Gullberg!

I Lodges och Shakespeares skogar

Bland sockersöt mylla och blodblandat vatten - skribenten och litteraturvetaren Moa Matthis ger sig in i Shakespeares magiska skogar - och hittar en jordrevolt från 1600-talet. Texten är publicerad i programbladet till regissören Stefan Metz och scenografen Enrique Cavestaky uppsättning av Shakespeares Som ni vill ha det som spelades på Göteborgs Stadsteater 2013.

Publik i handling

Ebba Petrén och Gabriel Widing skriver om Avatarvaro, en teknik för att rikta publikens närvaro. I de föreställningar som scenkollektivet Nyxxx arbetar fram är publiken medagerande. Men vad uppstår för frågor när de försöker skapa en annan slags interaktion än den mellan scen och salong?

Efter honom

Tredje fasen

Kushners blodsförtalare - om det kritiska tänkandets villkor i Tony Kushners dramatik

SKÅPMATEN - i serien skåpmaten presenterar vi programtexter och annat som vi hittat i våra förråd. Vi ser framemot att på det viset kunna göra fler intressanta texter om teater och scenkonst tillgängliga på nätet framöver

Ska vi mejla lite om iHo?

Möt översättaren som givit Tony Kushner och hans pjäser svensk språkdräkt - i en mejlkonversation kring pjäsen "Det intelligenta Homots guide till kapitalism och socialism med en nyckel till Skriften"

Om vänstern och om oss; varför vill Gus inte leva längre?

Skådespelaren Henric Holmberg funderar tillsammans med signaturen Mats över sitt rollarbetet med Gus Marcantonio, den pensionerade hamnarbetaren, fackföreningsaktivisten, latinisten och familjepatriarken i Tony Kushners pjäs "Det intelligenta Homots guide till kapitalism och socialism med en nyckel till Skriften"

En klassiker

Teaterrummet presenterar ett klassiskt drama. I rollerna Albertsson och Jubeldorff, två män i likadana rockar. Samt Kyparen förstås!

Överklasskvinnan i fiktionen

Det råder en vurm för överklassen. Pengar, flärd, anor och aristokrati drar teaterpublik och tv-tittare. Teaterrummet bad Anneli Jordahl ta sig en extra noga titt på överklasskvinnan i fiktionen.

Att spela Allan i Hemsöborna

Rasistiska påhopp. Det var vad som drabbade skådespelaren Måns Clausen när han 2012 spelade Carlsson i Strindbergsklassikern Hemsöborna. En obehaglig diskussion om skådespelarens hudfärg initierades av några få, men hotfulla röster. Men i tillägg till det utspelade sig även andra saker i mötet med publiken. Och de egna funderingarna kring etnicitet, identitet och kring teater- och filmbranschens rollsättningspolitik, hur såg de ut? Vi bad Måns Clausen skriva en personlig text om händelserna kring föreställningen Hemsöborna.